+ Visa hela artikelserien
M

Hitlers väg till makten, del 2 : Ölkällarkuppen 1923

Under 1923 hade den rådande hyperinflationen och de många strejkerna resulterat i ekonomiskt och socialt kaos i hela Tyskland. Hitler insåg nu att tiden var mogen för en statskupp. Den franska Ruhrockupationen hade eldat upp tyskarnas nationella känslor, speciellt i Bayern där Hitler befann sig.
Bild:

Nazistiska SA-trupper griper socialistiska stadsråd i samband med ölkällarkuppen 8-9 november 1923.

Hitler på ölkällaren Sterneckerberäu

Hitler återvände 1919 till München. Han fick anställning vid sitt gamla regemente därför att hans kapten ansåg att han hade psykiska problem och tyckte synd om honom.

Här kom Hitler att fungera som agent för riksvärnets politiska underrättelseväsen. I hans arbetsuppgifter ingick att hålla kontroll på olika extrema politiska organisationer. Den 19 september 1919 blev han ombedd att besöka en udda liten gruppering som kallade sig nationalsocialister och som höll till i en ölkällare. Det blev Hitlers första besök på ölkällaren Sterneckerberäu. Där i ett litet rum hölls möte. Med skummande ölkrus lyssnade gästerna till olika anföranden. Sejdlarna dunkades i bordet i bifall eller kastades på talaren allt efter uppskattning. Gruppens ledare Anton Drexler, gav honom ett skrivet häfte. Stämningen var stökig, men den passade Hitler. Han greps av talen och innehållet i skriften. Idéerna tycktes överensstämma med hans egna något grumliga tankar om hat och sammansvärjning. Hitler klev själv upp och talade till församlingen om konspiratörer och om hur judarna i Berlin förrått Tyskland. Åhörarna ropade instämmande och slog sejdlarna i bordet.

För gästerna i ölkällaren var Hitlers tal inget nytt. De hade - liksom miljontals andra tyskar - hört samma åsikter åtskilliga gånger tidigare. Det nya för åhörarna var Hitlers talkonst och sätt att framföra sina argument. Han uttryckte precis vad alla kände på ett enkelt men mycket medryckande sätt.

Här i en sliten bayersk ölkällare fick alltså Hitler, genom ödets ironi, sina tankar bekräftade och han fördes därigenom vidare mot sitt senare maktövertagande.

Hitler anslöt sig snart till Drexlers grupp. I sina propaganda krävde Hitler att alla som var av "tyskt blod" skulle samlas i ett Stortyskland. Versaillesfreden skulle rivas upp. Dessutom gav han mängder av löften åt arbetarna, åt småföretagarna, åt antisemiterna. Men alla judar skulle förlora sitt tyska medborgarskap. De skulle inte få ha anställning i den offentliga sektorn. Målet var att alla judar skulle deporteras bort från Tyskland.

Utseendet - ideal och verklighet

Nazisterna var helt fixerade vid utseendet. För naziledarna måste det ha varit olyckligt att de inte själva hade något germanskt utseende. Deras ideal, "praktgermanen" skulle vara ljus, smärt och reslig. Men han borde knappast vara ljus som Hitler (svarthårig), smärt som Göring (140 kg) eller reslig som Goebbels (knappt 150 cm lång). Den australiensiske reportern Roberts skrev efter sin resa i Tredje riket: "Knappast någon av nazistledarna skulle klara det första uttagningsprovet i en germansk rastyptävling".
 

Hitler och Rosenberg

Tiden började nu bli mogen för Adolf Hitlers agerande. Han talade om "novemberförbrytarnas" (de som accepterade Versaillesfreden) svek mot Tyskland och om de allierades hämndgiriga krav. Hans vrede riktade sig mot bolsjevikerna, men framförallt mot judarna. Han var övertygad om att judarna bar skulden till alltsammans.

En annan man framträdde också på arenan. Hans namn var Alfred Rosenberg. Han kom från Estland och var fanatisk antisemit och antimarxist (antikommunist). Till yrket var han arkitekt och liksom Hitler konstnärligt inriktad.

Rosenberg blev partiets främste teoretiker och utformade dess rasideologi: "den germanska rasens överlägsenhet och dess nedärvda rätt att härska; våldets och krigets heliga skönhet; judarnas biologiska och andliga underlägsenhet".

I sin dunkla och motsägelsefulla skrift Der Mythus des 20. Jahrhunderts betonar Rosenberg kampen mellan en god och en ond princip. Den goda principen förkroppsligas i den "nordiska rasen" och den onda principen i den "judiska rasen". Enligt Rosenberg har det under hela historien rått motsättning mellan ariern och semiten. Han trodde blint på den nordiska rasens överlägsenhet och på faran av rasblandning. Främmande raselement måste rensas bort från det tyska folket och judarna var, i Rosenbergs begreppsvärld, ett främmande element i Europa. Varje tysk tillhör för evigt den tyska rasen eller kort och gott folket, "das Volk".

Frågan om rasen är alltså det grundläggande för den nationalsocialistiska ideologin. "En nations raskärna utgör dess karaktäristiska, ursprungliga och oföränderliga öde". Rasens lagar fanns i blodet, i "rassjälen", hos varje individ. Ras är enligt nazisterna ett biologiskt begrepp. En människa är född german eller jude eller tillhör någon annan ras. Hon kan aldrig ändra på detta faktum. Enligt nazisterna kan ett samhälle inte existera som inte bygger på rasen.

Hitler som talare och demagog

Jordmånen var alltså god i mellankrigstidens Tyskland för rörelser med tysknationell och antisemitisk inriktning. Hitler lyckades med sin hetsande talkonst och fanatiska glöd vinna många anhängare till Tyska arbetarpartiet. En samtida betraktare berättar att någon intellektuell klarhet kan man inte vänta sig av Hitler. Men han är ärlig på det sättet att han själv tror på vad han säger. Det hindrar inte att han en minut med glödande tro kan säga ett och nästa minut med samma fanatism hävda något annat. I sina tal övergår han stelt från den ena frasen till den andra. Efter ett tag får han upp farten. Till slut når han det stadium, då han inte vet vad han skall säga. Då avbryter han talet och ropar "Heil Deutschland!" eller "Sieg! Sieg!".

Hitler förde bara fram några teser åt gången. Även den mest uppenbara lögn kan framstå som sanning om den bara upprepas tillräckligt ofta. Hans motto var: Tveka aldrig, nyansera aldrig, ge aldrig antydan om att motståndarens åsikt kan ha något som helst värde eller ens vara rimlig. Angrip, angrip, angrip! Han inramade också sina tal med marschmusik, sång, skanderande talkörer och stora, färggranna fanborgar. Dessutom såg han till att göra dramatiska entréer. Det var vanligt att låta någon annan påbörja ett tal och när Hitler så syntes i dörren avbröt sig talaren mitt i en mening. Under åhörarnas "Heil-rop" stegade Hitler långsamt fram till talartribunen. Hans tal var avsedda för massorna, inte för en liten intim publik.

Hitler lyckades utöva en hypnotisk makt på åhörarna. Ett ögonvittne berättar att massan reste sig som en person och vrålade "Heil" när Hitler trädde fram. Hans bleka ansikte uttryckte en inre fanatism. Själv sade Hitler om sin förmåga att trollbinda massorna: "Massan är en kvinna. Den som inte förstår massans kvinnliga karaktär kan aldrig bli en bra talare. Fråga dig själv vad en kvinna förväntar sig av en man. Klarhet, beslutsamhet, makt, handling."

Bild:

Några av de åtalade vid rättegången som följde på det misslyckade kuppförsöket. Från vänster: Heinz Pernet, Friedrich Weber, Wilhelm Frick, Hermann Kriebel, Erich Ludendorff, Adolf Hitler, Wilhelm Brückner, Ernst Röhm och Robert Wagner.

Ölkällarkuppen 1923

År 1923 ansåg Hitler att tiden var mogen för en statskupp. Inflationen hade resulterat i ekonomiskt kaos. Den franska Ruhrockupationen hade eldat upp tyskarnas nationella känslor, speciellt i Bayern. Ledarna där, Gustav von Kahr och von Lossow, var högernationella och hade förbindelser med frikårerna och även med Hitlers nationalsocialister.

Kuppen skulle äga rum kvällen den 8 november på Bügerbräukeller. Då skulle nämligen von Kahr tala där på ett stort folkmöte. Ute snöade det och vinden var bitande. Hitler själv hade huvudvärk och tandvärk. Men det var nu det gällde. Per telefon hade Hitler meddelat SA-ledarna om att hålla sina män i beredskap (läs om SA i del 3 av artikelserien). De klädde sig i sina fältgrå uniformer med hakkorsarmband och revolverbälten.

Alfred Rosenberg befann sig på redaktionen till tidningen Völkischer Beobachter. Plötsligt rycktes dörren upp och en blek upphetsad Hitler i trenchcoat rusade in. Timmen hade kommit. I natt skulle det ske. De skulle ta med sig pistoler och träffas klockan sju utanför Bügerbräukeller. Därefter åkte Hitler och general Ludendorff iväg i varsin bil. Hitler köpte sig några öl medan han otåligt väntade på att de beväpnade SA-männen skulle komma. Vid niotiden kom de och omringade lokalen.

Bild:

Odeonsplatz efter kuppförsöket.

Mitt under von Kahrs anförande stormade de beväpnade SA-männen in. Hitler avfyrade ett pistolskott mot taket och förklarade att den nationella revolutionen hade börjat. På många närvarande gjorde Hitler ett drucket och löjligt intryck. Göring och hans män strömmade också in, alla beväpnade.

Hitler lyckades få von Kahr och von Lossow ut i ett sidorum där han försökte övertala dem att delta i en kupp mot riksregeringen. De skrämdes av den desperate Hitler och låtsades stödja honom. Men så fort de sluppit från Hitler kallade de riksvärnet till hjälp för att slå ned upproret. Ludendorff höll dock fast vid Hitler.

Klockan tio anlände lastbilar med män i riksvärnets gröna uniformer och beväpnade med tunga kulsprutor. När kuppmakarna upptäckte Kahrs och Lassows "förräderi", lämnade de Bügerbräukeller för att söka stöd för sin sak hos folket på Münchens gator. Hitler, Ludendorff, Göring och Streicher marscherade i täten för några tusen man längs Residenzstrasse.

Riksvärnet närmade sig och sköt ett skott. Kuppmännen besvarade elden och panik bröt ut bland de marscherande. En del säger att Ludendorff stod upp medan Hitler kastade sig ned och tog skydd. Andra ögonvitten menar att såväl Ludendorff som Hitler kastade sig ned på marken för att söka sydd undan kulregnet. Ludendorff marscherade emellertid fram till polisen som arresterade honom. Hilter flydde blek i ansiktet och med skadad arm. Göring låg på gatan med en kula i underlivet. Han bars till Residenzstrasse 25 och en av kuppmakarna ringde på dörren. Ägaren öppnade och lovade ge hjälp och skydd åt den skadade. "Men jag vill fästa er uppmärksamhet på att detta är ett judehus", sade han. Göring bars upp för trapporna och gavs första hjälpen. Han fick sedan ligga kvar tills hans vänner hämtade honom.

Kuppen var över men det segrande riksvärnet möttes av rop som "judeförsvarare", "fosterlandsförrädare", "blodhundar" och "Heil Hitler"...

Visste du att:

  • Hitler beskrivs ofta som kortväxt, men han var av normallängd. Han var 173 cm lång och vägde omkring 70 kg. Omgivningen tyckte från början att hans mustasch var omodern och de föreslog att han skulle låta den växa ut åt sidorna. Men han svarade: ”Om korta mustascher inte är populära nu, så blir de det senare, för att jag bär en sådan.”
  • Efter det misslyckade kuppförsöket i München 1923, dömdes Hitler till fem års fängelse. Innan han fängslades försökte han ta sitt liv, men en av hans vänner, Helena Hanfstaengl, vred revolvern ur hans hand och stoppade honom. Hitler behövde bara sitta nio månader av sitt straff.
  • I fängelset skrev Hitler boken Mein Kampf (Min kamp). Boken avslöjar hans framtidsplaner om en värld styrd av Tyskland. I boken skyller han allt negativt i världen på ”den internationella judendomen”. Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 blev boken en storsäljare. Hitlers vapenbroder Mussolini var dock inte imponerad av den. Han lär ha avfärdat den som ”den där tråkiga boken som jag aldrig orkat läsa”. Mein Kampf är förbjuden i många länder, men i Turkiet var den 2005 års bästsäljare. Sedan krigsslutet är det den bayerska staten som äger rättigheterna till boken men de vill inte ha royaltypengarna. Ingen av Hitlers släktingar har heller gjort anspråk på dem.

Läs mer om Hitler och fängelsevistelsen >

 

Litteratur:
Norbert Frei, National Socialist Rule in Germany, Oxford, 1993
John Toland, Adolf Hitler, New York, 1976
En ödesdiger vision, (ingår i bokserien Tredje riket ),1994
Bo Svensson och Brutus Östling (red), Terror och förhoppningar: vardag under nazismen och i dagens Västtyskland, del 1-2, , Stockholm, 1984
Horst von Maltitz, The Evolution of Hitler's Germany, New York, 1973
Mot makten, (ingår i bokserien Tredje riket ),1991
Stephen H Roberts, Huset som Hitler byggde, Stockholm, 1938
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 16 december 2015
Uppdaterad: 22 november 2016

Annons