I november 1939 anfölls det på papperet militärt underlägsna Finland av jätten Sovjetunionen. Det som Stalin hade räknat med skulle bli en lätt seger, visade sig istället bli en utdragen kamp med enorm manspillan för Röda arméns del. Vi ska här följa de finska soldaternas beslutsamma kamp mot den ryska björnen i snö och kyla.
En finsk soldat på vakt i snön. Vintern 1939-1940 var kall eller mycket kall i så gott som hela Norden. Vintern hamnar på fjärde eller femte plats bland århundradets kallaste.
Finska inbördeskriget och hotet från öst
Finland blev en självständig nation i december 1917 efter Tsarrysslands kollaps i och med oktoberrevolutionen. Landet hade genomgått ett verkligt elddop under åren fram till det ryska anfallet i november 1939. 1918, året efter att självständigheten hade utropats, utbröt inbördeskriget mellan ”de vita” (stödda av den konservativa senaten) och ”de röda” (socialdemokraterna med stöd från bolsjevikerna i Ryssland och ryska soldater som inte lämnat landet). Inbördeskriget eskalerade när de röda upprättade och utropade en egen socialistisk arbetarrepublik med säte i Helsingfors, något som fick till följd att den officiella senaten flydde till staden Vasa.
ANNONS
ANNONS
Inbördeskriget utvecklades till ett mycket blodigt krig där ingen av sidorna var oskyldiga. Till slut kunde de vitas militära trupper under ledning av Gustaf Mannerheim bemästra läget, men det krävdes tysk hjälp för att återta Helsingfors.
Efter krigsslutet 1918 inledde de vita fruktansvärda massakrer på tillfångatagna motståndare. Uppskattningsvis avrättades upp mot 20 000 av de röda utan någon mer ingående rättegång. Inbördeskriget skördade närmare 40 000 finländares liv och sådde ett djup sår hos befolkningen. En annan följd blev att kommunistpartiet förbjöds i Finland.
Bild: Julius Jääskeläinen
Carl Gustaf Emil Mannerheim röker en cigarr under en tågkonferens vid ett besök i Tyskland 1942 (i samband med det s.k. fortsättningskriget 1941-1944).
Rädslan för Ryssland - nu i form av Sovjetunionen, jätten i öst - levde kvar hos många människor under mellankrigstiden. Många finländare var övertygade om att Sovjetunionen hade planer på att återigen införliva Finland i sitt imperium, eller åtminstone göra landet till en marionettstat. Sovjetskräcken minskade dock något när länderna 1932 ingick en icke-aggressionspakt genom vilken Finland kunde stärka sin neutralitet. Men alla, däribland Mannerheim (se nedan), var inte övertygade om att Sovjets fredliga linje skulle bestå.
Mannerheim - Finlands överbefälhavare
När man diskuterar modern finsk historia, och i synnerhet finska vinterkriget (30 november 1939 till 12 mars 1940) är det svårt att inte nämna Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867-1951). Mannerheim, som förövrigt talade bättre svenska än finska, började sin militära bana inom det tsarryska kavalleriet och steg snabbt i graderna. Han lämnade den ryska armén efter oktoberrevolutionen med generallöjtnants grad varefter han reste hem till Finland. Det främsta anledningen var att han avskydde allt vad kommunism innebar.
Efter det finska inbördeskrigets utbrott ledde han som överbefälhavare den vita armén till seger. Men senatens beslut att ta hjälp av Tyskland blev emellertid för mycket för Mannerheim som därmed begärde avsked från armén. Tysklands sammanbrott år 1918 innebar också att de tyskvänliga i Finlands senat avgick. Detta öppnade vägen för Mannerheim som utsågs till riksföreståndare, ett ämbete han innehade i sju månader. Under 1930-talet utsågs han till fältmarskalk, försvarsrådets ordförande samt överbefälhavare om landet drabbades av krig.
ANNONS
ANNONS
Som försvarsrådets ordförande granskade Mannerheim försvarsresurserna. Slutsatsen var att armén inte skulle klara av ett försvarskrig. Han begärde därför ytterligare medel till försvaret, men regeringen under statsminister Aimo Kaarlo Cajander (1879-1943) nekade Mannerheim detta.
Så när Sovjetunionen 1939 ställde krav på finska landområden, menade Mannerheim att Finland skulle gå med på de sovjetiska kraven för att undgå ett anfall. Det var en linje som regeringen vägrade följa, eftersom man ansåg att Sovjetunionen inte skulle nöja sig med de ställda kraven. Mannerheim lämnade då in sin avskedsansökan, men efter det sovjetiska anfallet i november 1939 tillträdde Mannerheim åter posten som överbefälhavare.
Finlands öde avgjordes genom Molotov-Ribbentrop-pakten
Finlands största problem ur försvarssynpunkt var den 130 mil långa gränsen mot Sovjetunionen. Stora delar av gränsen var dock svårforcerad för motoriserade trupper på grund av tät skog och många vattendrag. Ett anfall ansågs därför med största sannolikhet först och främst ske via Karelska näset - ett geografiskt område som under århundraden varit ett militärstrategiskt dilemma i förhållandet med grannen i öster (för Sverige före 1809 då Finland fortfarande var en del av Sverige).
För att stärka försvaret på denna front började finländarna under 1920-talet uppföra en försvarslinje över näset, bestående av enklare bunkersystem, minfält, maskingevärsposteringar och skyttegravar. Försvarslinjen fick namnet Mannerheimlinjen i folkmun.
På den sovjetiska sidan utgjorde samma gräns också ett problem. Enligt Stalins paranoida syn på omvärlden var det nödvändigt för landet att skaffa sig buffertzoner mot fienden.
Detta gällde främst mot Tyskland. Därmed låg Polen och de baltiska staterna illa till. Men även Finland räknades in i den försvarspolitiska intressesfären eftersom en tysk armé mycket väl skulle kunna anfalla Sovjetunionen via Finland.
Kort innan det tyska anfallet mot Polen i september 1939, ingick Stalin och Hitler den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten. I ett hemligt tillägg till pakten delade Stalin och Hitler upp Polen mellan sig - de baltiska staterna tillföll Stalin (se karta). Därmed var Finlands öde beseglat.
Bomber över Helsingfors
Lite mer än två veckor efter Tysklands anfall mot Polen, den 1 september 1939, medan polackerna fortfarande kämpade tappert, bröt den sovjetiska anfallsstyrkan in i Polen österifrån. Delningen av Polen var därmed genomförd. Sovjetunionen började därefter genast ställa krav på de baltiska länderna om att få stationera trupper, flyg och marina enheter i Baltikum. Detta var krav som de små länderna inte kunde neka till.
Bild: Finnish Wartime Photograph Archive
29 november 1939, utländska journalister i Mainila på Karelska näset där en gränsincident mellan Finland och Sovjetunionen eskalerade till vinterkriget.
Kort därefter mottog regeringen i Finland en lång lista på sovjetiska krav, som bland annat gick ut på att Finland skulle arrendera ut Hangö Udd (Finlands sydligaste udde) under trettio år: Därtill skulle de finska försvarsställningarna på Karelska näset förstöras samt gränsen flyttas längre bort från Leningrad (nuvarande S:t Petersburg).
Den finska regeringen vägrade först att gå med på kraven. Men efter långdragna överläggningar mellan den finska delegationen och den ryske utrikesministern Molotov, bistådd av Stalin, var man beredda på att ge efter på några av punkterna. Stalin hade dock redan bestämt sig för att anfalla Finland och all diplomati var därför överflödig.
ANNONS
ANNONS
Under denna turbulenta period sökte den finska regeringen utröna huruvida Sverige aktivt skulle bidra med militära enheter om Finland anfölls. Frågan var uppe på regeringsnivå men statsminister Per Albin Hansson tvingades ge den finländska regeringen ett negativt svar.
På morgonen den 30 november 1939 fällde sovjetiska flygplan - som var stationerade i Baltikum - bomber över Helsingfors och andra finska städer. Huvudstyrkan av Röda armén gick samma morgon in över gränsen vid Karelska näset i söder och med mindre enheter längre norröver (se karta).
Bild: Wikimedia Commons
En övergiven gata i Helsingfors under ett sovjetiskt bombanfall.
Ett chockartat mottagande
Vid tiden för anfallet var den finländska försvarsmakten rejält numerärt underlägsen. Röda armén gick in i Finland med närmare en halv miljon man understödda av 1 500 stridsvagnar. Försvararna hade mindre än 200 000 man och de led dessutom brist på alla typer av materiel.
Utgången borde ha varit avgjord på förhand, men så lätt skulle det inte bli för Stalin. Först och främst var de sovjetiska soldaterna oftast otränade. Från sovjetiskt håll var man dessutom övertygad om att det skulle bli en lätt seger. Vissa höga kommunister trodde också att det finska folket skulle se Röda armén som en befriare och att det finska folket gladeligen skulle ansluta sig till klasskampen.
Den tungrodda sovjetiska armén var på grund av sin storlek och de typer av fordon som man hade, oftast beroende av vägarna. Skogen och de många sjöarna försvårade för anfallarna, men gjorde det på samma gång enklare för försvararna som därmed kunde tillämpa gerillakrigföring.
ANNONS
ANNONS
Under den inledande fasen verkade det som att anfallet gick Sovjets väg, men snart blev det stopp. I de evakuerade byarna hade de finska soldaterna barrikaderat sig, minerat vägarna och placerat ut krypskyttar. De sovjetiska enheterna fick ett chockartat mottagande och manspillan blev enorm, även bland finländarna. Den finska taktiken att med mindre skidburna förband anfalla de sovjetiska kolonnerna som ofta var utsträckta, visade sig mycket effektiv. Hade man inte handgranater till hands så använde man sig av bensinbomber, så kallade molotovcocktails.
Bild: SA-kuvat
Finska soldater tar sig uppför en snötäckt ås. Det 105 dagar långa kriget innebar en omfattande chockartad kris för hela Finland. Det internationella stödet i form av vapenleveranser och andra hjälpsändningar var minimalt och kom sent, mycket på grund av den dåvarande tyska blockaden till havs.
Efter utfört uppdrag försvann finnarna snabbt in i skogen där de sovjetiska pansarstyrkorna och de skidlösa sovjetiska soldaterna inte kunde följa efter. I ett försök att splittra det finländska folket tillsatte Stalin en ny finsk regering i gränsbyn Terijoki - den folkdemokratiska regeringen - under ledning av finländaren och kommunisten Ville Kuusinen. Hela företaget blev ett fiasko eftersom merparten av finländarna såg det hela som ett dåligt skämt.
Svenska frivilliga
Sovjets invasion av Finland kom som en rejäl chock för Sverige. Trots att Sverige som stat valde att inte ta aktiv del i kriget så valde fler än 9 000 svenskar att kämpa för sitt grannland. Ett trettiotal av dem kom aldrig hem och ännu fler sårades allvarligt.
ANNONS
ANNONS
Dessutom skickades många finländska barn till familjer runt om i Sverige. Många av dessa finska krigsbarn har berättat om hur fruktansvärt det var att skiljas från sin familj.
Det var dock inte bara frivilliga svenska soldater som kom till Finland. Sverige skickade också krigsmateriel i form av tusentals gevär, kulsprutor, kanoner och granater. Det mesta av de militära produkterna köptes in från Tyskland, som i utbyte fick bland annat kullager och svensk järnmalm.
Bild: Finlands militärmuseum
En patrull på frammarsch i Saija, finska Lappland, under vinterkriget.
Slaget vid Suomussalmi
Den sovjetiska framryckningen i söder stannade upp när man nådde fram till Mannerheimlinjens försvarsverk. De sovjetiska befälen var övertygade om att försvarsverken var ålderdomliga och lättforcerade. När det väl kamouflerade finska artilleriet öppnade eld tvingades de sovjetiska trupperna till reträtt. Även längre norrut led Röda armén enorma förluster.
Bild: Wikimedia Commons
En finsk soldat med en Lahti-Saloranta M/26 (ett finländskt lätt maskingevär) i en stridsställning under vinterkriget i februari 1940.
I ett försök att dela Finland i två delar planerade Röda armén att erövra staden Uleåborg. Den sovjetiska styrkan på ca 45 000 soldater stoppades vid byn Suomussalmi av en betydligt mindre finländsk styrka. De hårda striderna rasade i området mellan den 7 december 1939 och den 8 januari 1940. Finländarna lyckades skära av de sovjetiska trupperna i mindre enheter, som en efter en förintades. Efter slaget hade upp emot 20 000 sovjetiska soldater dödats. Finlands förluster uppgick till omkring 1 000 man.
Under månaderna fram till februari 1940 stod kriget mer eller mindre stilla, men i februari 1940 inledde Röda armén en storoffensiv. Stalin hade tröttnat på dödläget och valde att sätta in alla krafter. Under mycket stor blodspillan lyckades till slut den sovjetiska armén komma fram till ett läge där endast förhandlingar kunde rädda Finland från att bli en sovjetisk lydstat.
ANNONS
ANNONS
Krigets följder
Finland tvingades bland annat lämna Karelska näset samt låta arrendera ut Hangö Udd (se karta). Kriget blev mycket kostsamt för bägge sidor. Närmare 23 000 finska soldater hade stupat och många andra var svårt skadade. Siffrorna varierar om hur många sovjetiska soldater som stupade, men troligtvis uppgick dödstalet till över 120 000 man.
I juni månad 1940 fortsatte röda armén sitt erövringståg genom de baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen som ockuperades. Befolkningen fick då uppleva den sovjetiska terrorn på nära håll.
På Sandudds begravningsplats i västra Helsingfors finns gravarna till över 3 000 stupade finska soldater från vinterkriget (1939-1940) och fortsättningskriget (1941-1944). På det s.k. hjältegravsområdet finns också Mannerheims grav, På gravstenarna kan man se att många av de stupade knappt hade fyllt tjugo år. Fortsättningskriget (1941-1944) var när Finland deltog i Tysklands anfall mot Sovjetunionen 1941 (operation Barbarossa). Många finländare uppfattade detta som en hämnd mot Stalin och Sovjetunionen för det tidigare vinterkriget.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Vad menas med "Davids kamp mot Goliat" i artikelns titel?
Varför utbröt ett inbördeskrig i Finland 1918 och hur påverkade det landets relation till Sovjetunionen under mellankrigstiden?
Varför ansåg Stalin att det skulle vara en enkel uppgift att besegra Finland i vinterkriget?
Hur reagerade de finska trupperna på det sovjetiska anfallet?
Vem var Carl Gustaf Emil Mannerheim och vilken roll spelade han i Finlands försvar mot Sovjetunionen före och under vinterkriget?
Vad var Molotov-Ribbentrop-pakten och varför beseglade (avgjorde) den Finlands öde innan vinterkriget?
Vilka territoriella krav ställde Sovjetunionen på Finland före vinterkrigets utbrott, och hur reagerade den finska regeringen?
Vad kännetecknade den finska försvarstaktiken under vinterkriget, och hur påverkade den Röda arméns framsteg och förluster?
Nämn några viktiga följder av det finska vinterkriget.
Litteratur:
Alf W Johansson, Den nazistiska utmaningen: aspekter på andra världskriget, Studentlitteratur, 2014
Antony Beevor, Andra världskriget, del 1, från krigsutbrottet till november 1942, Historiska media, 2013
Dag Hemdal, I främsta linjen: reservfänrik under finska vinterkriget, Lind & co, 2020
Dag Sebastian Ahlander, Gustaf Mannerheim, Historiska media, 2018
Steven J Zaloga, Gustaf Mannerheim i strid, Informationsutvecklarnas förlag, 2016
William T Trotter, Finska vinterkriget 1939-1940, Fischer & co, 2014
Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli.
I årets sista podd fortsätter Julia, Mattias och Kristoffer serien om 1900-talet. Nu om 1940-talet. De pratar om andra världskriget, division Engelbrecht, ransoneringskuponger, beredskapsmusik, Ingrid Bergman och ekonomisk tillväxt.
