+ Visa hela artikelserien
M

Hitlers väg till makten, del 3 : Maktövertagandet, riksdagshusbranden och de långa knivarnas natt

I den här avslutande tredje delen om Hitlers väg till makten kan du läsa om vad som hände efter den misslyckade ölkällarkuppen i München 1923 fram till maktövertagandet och utrensningarna inom SA i samband med De långa dolkarnas natt 1934.
Bild:

Adolf Hitler och Joseph Goebbels tillsammans med några andra framstående nazister. Bilden är tagen drygt en vecka innan det ödesdigra maktövertagandet den 30 januari 1933 då Hitler utnämndes till tysk rikskansler.

Hitler fängslas och blir rikskändis

Några dagar efter den misslyckade ölkällarkuppen (8-9 november 1923) blev Hitler arresterad.

Kuppförsöket och den efterföljande rättegången fick stor mediabevakning även på riksnivå. Hela Tyskland följde reportagen från rättssalen. Hitler och de andra kuppmakarna stod anklagade för högförräderi - ett brott som vanligtvis gav ett mycket hårt straff. Men rättegången utvecklades istället till en rättsskandal där de högerorienterade och nationalistiska åklagarna och domarna lät Hitler utnyttja domstolen i egna propagandistiska syften.

I domstolen förklarade Hitler att han skulle leda Tyskland tillbaka till dess rätta position i världen. Han tog på sig hela ansvaret och skällde med kommandostämma ut domstolen. Ludendorff däremot förklarade att Hitler lurat honom.

På bara några veckor gick nazistledaren från att vara en sydtysk rebell till att bli rikskändis. Under rättegången hade Hitler framställt sig själv som en man som gjort sitt yttersta för att rädda fosterlandet i dess svåraste stund.

Hitler dömdes till fem års fängelse, men släpptes efter nio månader.

Många framstående personer besökte honom i fängelset. Det var också nu, under sin lindriga fångenskap, som han skrev Mein Kampf, det verk som kom att bli nazisternas bibel.

Hitler blir rikskansler

Vintern 1932 steg arbetslösheten katastrofalt i Tyskland. Mellan sju och åtta miljoner tyskar var arbetslösa. Sjutton miljoner människor levde på understöd. Överallt grodde hatet. De arbetslösa hatade arbetsgivarna. Universitetens studenter såg ingen framtid. På gatorna, dansställena och restaurangerna kom knivar, kedjor och läderbatonger fram. Medelklassen kände sig hotad av såväl storkapitalet som arbetarrörelsen. Allt detta missnöje gav Hitler chansen. Valet i juli 1932 blev därför en stor framgång för honom.

Lågkonjunktur och valpropaganda

I mellankrigstidens Tyskland kunde Adolf Hitler utnyttja lågkonjunkturen till att stärka sin makt. Han vände sig till de ekonomiskt utsatta grupperna i samhället och lade skulden på syndabockar istället för att peka på lågkonjunkturen. Hitler lyckades ändå till stor del reda ut den ekonomiska krisen i Tyskland. Samtidigt knöt han till sig de arbetslösa och ekonomiskt drabbade samhällsgrupperna genom att anspela på en slags socialism. I den nazistiska valpropagandan utnyttjades också den utbredda kommunistskräcken. Adolf Hitler framställdes som räddaren och det enda alternativet framför kommunisterna.

Läs mer om mellankrigstiden >

Ett antal stora industri- och finansmän skickade tillsammans ett brev till president Hindenburg och krävde att Hitler skulle bli rikskansler. Visserligen fanns socialistiska inslag i det nationalsocialistiska arbetarpartiet, men de uppfattade inte Hitler som socialist. De trodde att Hitler skulle rensa bort dessa inslag bara han fick makten och att han var den ende som kunde rädda landet ur alla problem.

Hindenburg, gammal preussisk adelsman, hyste stark misstro mot "den lille österrikiske korpralen", som han kallade Hitler. Mot sin vilja tvingades han dock så småningom utnämna Hitler till rikskansler.

Kommunistanhängaren Jan Valentin kom just tillbaka från Hamburg när han fick höra om Hitlers utnämning:

Lokomotivet tjöt, bärare och smörgåsförsäljare skrek och folket omkring mig pratade. Firelei (Jans flickvän) drog mig åt sidan och sade lugnt: Hitler har just blivit rikskansler.

Hela dagen marscherade stormtrupperna med ögon glänsande av extas under fladdrande hakkorsfanor. Vi som tillhörde kommunistpartiets inre cirklar gjorde oss inga illusioner beträffande den terror som Hitlerrörelsen snart skulle släppa lös mot oss. Inom Hamburgs vidsträckta hamnområde höll vi vår terräng. Aldrig sedan 1930 hade där varit så fritt från naziuniformer. Det var döden för en SA-man att gå dit ensam. Röda flaggor med hammaren och skäran hängde i fönstren, ofta i hundratal på en och samma gata. På väggarna lyste affischer där det stod: Död åt fascismen! Rösta på Thälmann. I Berlin hade samtidigt Göring fått i uppdrag att upprätta ett nytt slags hemlig polis - Geheime Staatspolizei - Gestapo.

Maktövertagandet

Hitlers maktövertagande mottogs med blandade känslor ute i landet. Liberalerna blev skrämda. Men brunskjortorna firade, efter att i åratal levt i fattigdom och riskerat sina liv i de många gatuslagsmålen. I Berlin marscherade deras stormtrupper från Tiergarten mot Brandenburger Tor i välordnade kolonner. Timme efter timme marscherade de sjungande Horst Wesselsången till mullrande trummor (se grå rutan nedan för fakta om Horst Wessel). Hindenburg och Hitler stod i fönstret på presidentpalatset respektive rikskansliet och tog emot stormtruppernas hälsningar - ett ändlöst upprepande av "Sieg Heil!"

Den gamle president Hindenburg hade inte så lång tid kvar att leva (se grå rutan nedan för fakta om Hindenburgs död). Efter hans död utsågs ingen ny president utan Hitler övertog även den funktionen och blev hela Tysklands Führer.

Bild:

Riksdagshuset i Berlin den 27 februari 1933.

Branden i riksdagshuset - Hitler blir diktator

När Hitler väl fått makten i Tyskland utnyttjade han sin position med fullständig hänsynslöshet. Göring fick kontroll över polisen. SA och det framväxande SS satte igång en fullständig terror mot nazisternas motståndare. Hitlers främsta mål var nu att göra sig till diktator i Tyskland. Landet skulle fullständigt nazifieras.

Kravallerna och gatuslagsmålen blev blodigare än någonsin och inbördeskriget var inte långt borta. När riksdagshuset brandhärjades i februari 1933 fick Hitler en förevändning (en påhittad orsak) att intensifiera sina rensningar bland motståndarleden. Polisen fann en förvirrad man i det brinnande riksdagshuset. Hans namn var Marinus van der Lubbe, en holländsk kommunist och troligen psykopat. Han erkände sig ensam skyldig och avrättades.

I själva verket var han, utan att veta om det, ett redskap för nazisterna. De hade fått reda på hans planer och hjälpte honom sannolikt i hemlighet. Nu förklarades branden vara ett verk av kommunister. Hitler skrek: "Nu skall vi visa dem! Det tyska folket har alltför länge varit för mjukt. Varje kommunistledare måste skjutas! Alla kommunistiska riksdagsmän måste hängas redan ikväll!"

Kommunistpartiet eliminerades. Socialdemokraterna och alla andra partier förbjöds. De sista lämningarna av demokrati måste utrotas, enligt Hitler. Tyskland blev en enpartistat med nazistpartiet som det enda tillåtna (se grå rutan nedan för mer fakta om branden i riksdagshuset).

Brunskjortor och svartskjortor

Tyskland hade alltid varit uniformernas land. Den som inte bar uniform betraktades nästan som mindervärdig. En nitisk nazist, skriver en utländsk reporter under 30-talet, måste ovillkorligen känna till 315 olika uniformstyper. Det gick inte för sig att förväxla en "Obersturmbahnführer" från Hessen med en "Hauptstellenleiter" i Berlin.

Där fanns SA:s brunskjortor och SS:s svartskjortor. Brunskjortorna uppträdde ofta odisciplinerat och deras uniformer utgjorde ett brokiga virrvarr. Svartskjortorna däremot utmärktes av enhetlighet. Deras svarta blusar, svarta slipsar och svara skärmmössor med dödskallar och korslagda benknotor bars av de strikta och väldisciplinerade SS-männen. De var Himmlers män.

SA

SA utgjordes av männen från nazisternas tidigare kampdagar med gatukravaller och slagsmål (se grå ruta nedan). De var slagkämparna som banat vägen för nazisterna. Där fanns äventyrare som Röhm och ungdomar vilka kämpat i kriget eller i de olika frikårerna. Under Röhms ledning växte SA och blev en politisk armé som skulle föra nazisterna till makten (se grå ruta nedan för fakta om Ernst Röhm).

Förutom slagkämpar fanns det i SA också arbetslösa kontorister, bondpojkar och affärsanställda. Dessa var tyska nationalister men de var också socialister. Hatet mot kapitalisterna och börshajarna var starkt. De menade att Hitler hade förrått den "socialistiska" biten i nazismen och i stället lierat sig med högernazisterna runt Göring. SA-männen tillhörde alltså nazisternas vänsterflygel, den som skulle komma att vingklippas under "de långa knivarnas natt".

De långa knivarnas natt

Det var alltså slutligen de konservativa kretsarna i Tyskland som hjälpte fram Hitler till makten. Och dessa konservativa fruktade de socialistiska slagskämparna i SA. Samtidigt rådde inom SA:s led ett starkt missnöje med Hitler. Nazisternas makttillträde hade inte gett SA den belöning man hoppats på. Röhm kallade Hitler "den löjlige korpralen" och ansåg honom vara en förrädare va den nationalsocialistiska saken med betoning på socialistiska. Krisen nådde sin kulmen i juni 1934 varefter Hitler beslöt att sätta in en stor rensningsaktion.

Bild:

Ernst Röhm, chef för SA, i februari 1933. Röhm bär kragspeglar för SA-Oberführer, den dåvarande högsta tjänstegraden inom SA.

I gryningen den 30 juni körde ett antal SS-män till Wiessee. Där arresterades Röhm och några av hans medarbetare, medan övriga dödades i sömnen. Röhm låstes in i en cell. Hitler tvekade i det längsta att uttala dödsdomen över sin gamla ideologiska vapendragare Röhm. Slutligen bestämde sig Hitler för att ge Röhm tillfälle att sjuta sig själv. Röhm upplystes om att Führen gav honom en till chans att dra "den rätta slutsatsen". Han lämnades ensam med en pistol laddad med en kula. Men när ingenting hänt efter en kvart gavs ordern. Två skott hördes. Röhm stupade medan han stönade: "Mein führer!"

På Stadelheimfängelsets gård i München föll "Schlesiske Hans" och "Enarmade Peter von Heyderbrec" och många andra SA-kämpar framför arkebuseringspatrullen. En SA-man ropade till sin gamle vän som tillhörde exekutionen: Vad i hela världen är det som sker? Vi är ju helt oskyldiga. Vännen slog ihop klackarna och svarade: Ni har blivit dömda till döden av Führen. Heil Hitler!

Medan dessa mord på hans gamla kamrater begicks lyssnade Hitler på dånande Wagnermusik. Kanske var det ett sätt för honom att fly från verkligheten. Bara några veckor tidigare hade Hitler stått tillsammans med Röhm och sjungit den gamla soldatsången "Ich hatte einen Kameraden". Nu lät han skjuta honom.

I Berlin var det Göring som skötte utrensningarna. Gestapomän hämtade Gregor Strasser från hans hem och likviderade honom (se grå ruta nedan för fakta om Strasser). Himmler arbetade med snabba rannsakningar och hastigt verkställda avrättningar. Många "gamla kämpar" från bruna arméns (SA) första tid ställdes inför arkebuseringsplutoner. Man fortsatte även efter mörkrets inbrott vid skenet från arméstrålkastare. Liken fördes bort på militärlastbilar för att brännas.

Efter utrensingarna inom SA fick Hitler ökat stöd från arméns företrädare och många inflytelserika industrimän. Hitler hade säkrat sin väg till den absoluta makten och nazismen hade visat sitt rätta ansikte.
 

Fördjupning

Utnämningen till rikskansler når Hitler
Det var Göring som först fick nyheten om Hitlers utnämning till rikskansler. Han rusade iväg till Führern som befann sig i Goebbles lägenhet och drack kaffe. De tre männen befann sig i sådan extas att de inte kunde säga någonting. De skakade rörda varandras händer. Fru Goebbels kom in med kakor.

Den man som misslyckats i skolan och som levt som luffare på Wiens gator var nu Tysklands rikskansler.
Läs om Hitlers barn- och ungdom >

Horst Wessel
Horst Wessel var prästson. Han studerade juridik i Berlin och anslöt sig 1926 till nationalsocialisterna. Wessel bosatte sig i arbetarstadsdelen Friedrichshain och försörjde sig bland annat som grovarbetare. Samtidigt propagerade han för nazistpartiet bland Berlins arbetare.

Han blev ledare för en stormavdelning inom SA och deltog med brunskjortorna i blodiga gatustrider mot de röda. Sången "Die Fahne hoch!" skrev han för att odödliggöra de kamrater som sköts till döds under dessa gatustrider. Wessel förälskade sig i en tidigare prostituerad och flyttade ihop med henne. I januari 1930 blev Wessel skjuten i sitt hem, sannolikt av kommunister.

Fanorna fladdrade och tummorna mullrade när Horst Wessel begravdes. Man sjöng "Die Fahne hoch! Die Reihen dicht geschlossen". I sitt tal sade Goebbels: "Hans ande lever i oss alla. Han marscherar i våra led".

Goebbels kom sedan att använda sig av Horst Wessel och hans död i propagandasyfte. Efter nazisternas makttillträde 1933 gjordes Horst Wesselsången till Tysklands andra nationalhymn och sjöngs i anslutning till "Deutschland, Deutschland über alles".

Hindenburgs död
President Hindenburg insjuknade och blev snabbt sämre. När han låg på sitt yttersta sade man till honom att rikskanslern ville träffa honom. Den gamle låg med slutna ögon. Han öppnade dem, men när han såg Hitler slöt han dem igen utan att säga någonting.

På Hitlers initiativ begravdes Hindenburg vid Tannenberg där han under första världskriget hade besegrat ryssarna i ett stort slag. Begravningen hade drag av medeltida riddarromantik. En stor katafalk med åtta torn och eldsflammor påminde om de gamla teutoniska riddarnas begravningsriter. Hitler liknade Hindenburg vid en wagnersk hjälte som nu skulle börja sin färd till Valhall.

Riksdagshusbranden och jakten på kommunister
Den 27 februari 1933 brann riksdagshuset i Berlin. Ett ögonvittne Hans Flöter såg vid niotiden hur fönster krossades och en person röra sig inne i riksdagshuset. Flöster larmade brandkåren och polisen. Brandkåren kom dock på grund av isbelagda gator och felkörningar för sent. Riksdagshuset förstördes till stora delar. Det visade sig vara klar att någon tänt på. En holländsk tidigare medlem i kommunistpartiet Marius van der Lubbe greps för anstiftan till branden.

Naziregimen hade just tagit makten i Tyskland. Naziledarna Adolf Hitler, Hermann Göring och Joseph Goebbels kom omedelbart till brandplatsen. Naziledarna förklarade genast att kommunisterna låg bakom branden. Göring gav order om att alla kommunistiska riksdagsmän skulle arresteras. Alla socialistiska tidningar förbjöds att komma ut. Yttrandefriheten och tryckfriheten upphävdes. Polisen fick rätt att gripa alla motståndare till nazistaten. Även om Hitler utnämnts till rikskansler hade nazisterna ännu inte fått hela makten. Därför skulle de använda riksdagshusbranden för att införa den nazistiska diktaturen.

Massmöten och slagsmål
Det politiska livet utmärktes av stormöten, slagsmål och gatukravaller. Så här beskrivs det ha gått till vid ett tillfälle:

Ett stort politiskt möte ägde rum i ölhallen med studenter, affärsinnehavare och officerare. Huvudattraktionen var Hitler. Han började vifta med händerna och hans ögon glödde av fanatism. Ilskna vrål kom från hans motståndare i den stora hallen. Ölbägarna flög genom luften. Hitlers försvarare kastade sig nu ivrigt in i striden beväpnade med gummibatonger och ridpiskor.

En annan dag kallade vänstern till massmöte för att kasta ut nazisterna. Vänsterns anhängare pressade på från bägge sidor. Tillmälen som "mördare", "banditer", "kriminella" haglade över "de bruna" (Hitler och hans anhängare). Hitler förklarade för sina anhängare att nu var tillfället kommet att visa lojalitet med rörelsen. Svaret blev ett trefaldigt "Heil". För dem var Hitler mannen från skyttegravarna som kommit för att leda "das Vaterland" (fäderneslandet Tyskland) tillbaka till ära och storhet.

Allt närmare hörde man en av de äldre nazistsångerna sjungas till mullret från de marscherande stormtruppernas trummor:

Swastika på hjälmen
armband svart-vitt-rött
stormtrupp Hitler
är vårt namn.

(Swastika är ett annat ord för hakkors.)

Ernst Röhm - SA:s ledare
Kapten Ernst Röhm var kort och tjock. Hans näsa hade delvis blivit bortskjuten under kriget. En annan kula hade lämnat djupa ärr i kinderna. Hitler och Röhm fann varandra och det var Röhms soldater som stödde Hitler på hans möten.

Ernst och Heines - ett par av de SA-slagskämpar som mördades under De långa knivarnas natt
Karl Ernst var en av Berlins brunskjortor. Han var tjugosju år gammal. Som vaktmästare på nattklubben Eldorado och kafféidkare hade han skaffat sig de rätta förbindelserna inom nazivärlden. Tack vare Röhms beskydd avancerade han till chef för Berlins brunskjortor. Hitler hade varit närvarande vid hans bröllop. Men den 30 juni 1934 slets han från sin hustru och ställdes upp mot tegelstensmuren i Lichterfelde. Då han föll ropade han: "Heil Hitler! Heil Deutschland!".

Edmund Heines hade blivit SA chef för Schlesien. Han hade tidigare då och då arbetat som kypare i München. Ibland fyllde han fyllde ut inkomsterna med att idka utpressning. "När Edmund kom betalte köpmännen", sades det. Hans meriter som slagskämpe gjorde honom till chef för den lokala SA-styrkan. Han var nu en av dem som sköts den 30 juni 1934.

Gregor och Otto Strasser
Bröderna Gregor och Otto Strasser var tysknationella socialister som hade byggt upp en privat armé. En dag stannade en stor bil framför Strassers apoteksföretag. Ur bilen steg general Ludendorff, alla tyska nationalisters hjälte. Strax bakom honom följde vördnadsfullt en mustaschprydd, blek ung man. Det var Hitler. Ludendorff sade att alla nationella grupper måste förenas och bad Georg Strasser att förena sina stormtrupper med Hitlers parti. Så skedde. Men bröderna Strasser och Joseph Goebbles tillhörde alltså partiets vänsterflygel och det blev snart starka slitningar mellan dem och Hitler. Goebbels gick så småningom över till Hitlers sida. Gregor Strassers ställning försvagades då, men han förblev en av Hitlers farligaste motståndare inom nazipartiet.
 

Visste du att:

  • När den tyske journalisten och pacifisten Carl von Ossietzky tilldelades 1935 års fredspris, blev Hitler rasande och förbjöd tyska medborgare att ta emot Nobelpris. Ossietzky dog 1938 och fick aldrig resa till Norge för att ta emot sitt pris.
  • När den brittiske premiärministern Chamberlain i september 1938 kom tillbaka efter ett möte med Hitler i München sade han: ”Jag fick intrycket att han är en man som man kan lita på. Jag tror att det här betyder fred i vår tid.”

 

Litteratur:
Norbert Frei, National Socialist Rule in Germany, Oxford, 1993
John Toland, Adolf Hitler, New York, 1976
En ödesdiger vision, (ingår i bokserien Tredje riket ),1994
Bo Svensson och Brutus Östling (red), Terror och förhoppningar: vardag under nazismen och i dagens Västtyskland, del 1-2, , Stockholm, 1984
Horst von Maltitz, The Evolution of Hitler's Germany, New York, 1973
Mot makten, (ingår i bokserien Tredje riket ),1991
Stephen H Roberts, Huset som Hitler byggde, Stockholm, 1938
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 16 december 2015
Uppdaterad: 22 november 2016