+ Visa hela artikelserien
S

Nationalromantiken

Bild:

Gustav Vasa rider in i Stockholm efter att ha blivit utsedd till kung på riksdagen i Strängnäs 6 juni 1523. Nationalromantiskt målning av Johan Gustav Sandberg (1782-1854).

Naturromantik, folklore och nationalism

Naturromantik är en av de företeelser som man tidigare förknippade med nationalism. Frågan är hur pass relevanta dessa fenomen är idag.

Det var, kan man säga, på 1800-talet nationalismen fick sin egentliga utformning. Under detta århundrade bröt industrialismen igenom i Europas länder. Flykten från landsbygden började. Det gamla bondesamhället gick mot sin upplösning. Allt fler människor drömde sig tillbaka till landet, naturen och de gamla folksederna. Denna nostalgi blev en viktig del av den nationalkänsla som började växa fram i alla de industrialiserade länderna.

Den rastlösa, jagade storstadsmänniskan längtade tillbaka till den fridfulla lantligheten, till det genuint svenska, danska, holländska, franska, ungerska, polska, tyska eller brittiska. Människor längtade från storstadens fabriker till hembygdens skogar, hedar, berg och dalar. Den naturromantiska konsten avspeglade en drömsk försjunkenhet i stämningar och landskap, i folkdanser och hembygdsromantik.

Dalahästen

Dalahästen, en av Sveriges nationalsymboler, kom till när skogsarbetarna satt i sina kojor på kvällarna och täljde leksaker till barnen. Med tiden utformades en egen stil i trakterna kring Siljan. Modellen blev så populär att den också kom att fungera som ett betalningsmedel. Den stora succén kom 1939 under världsutställningen i New York. En tre meter hög Dalahäst lockade in besökare till den svenska paviljongen. Dalahästen blev så populär att man snabbt fick skeppa över 20 000 normalstora exemplar till USA. Tillverkningsprocessen är än idag ett rent hantverk.

De svenska målarna som Carl Larsson och Anders Zorn var påverkade av konstnärer i Dresden, Paris och London. Landskapet, folktyperna, ofta i folkdräkter, kom igen oavsett om motiven hämtas från Sverige, Frankrike, Danmark eller Tyskland. Man ville i konsten framställa folklivet i levande drag.

Bonderomantik och nationalism

Kulten eller romantiserandet av bonden var något som gick igen i alla Europas länder. Bonden prisades för sin ovilja att ta emot utländska impulser. Han var präktigt konservativ och nationell.

Storstadsmänniskan däremot ansågs ytlig och internationell. Hon älskade pengar och nöjen. Det var ingen reda med henne. Hon levde till skillnad från den präktige lantmannen också ofta i synd och utsvävningar.

Nära den gamla bondekulturen står också firandet av jul, dans kring majstången med mera. Folklore i bondemiljö var ett tacksamt motiv under 1800-talet. Detta hade onekligen ett provinsiellt och nationellt drag. Nu har även detta till stor del internationaliserats. I barnens julfirandet idag är exempelvis Walt Disneys figurer framträdande.

Men även 2013 reses midsommarstången runt om i Dalarna enligt gammal sed. Till Rättviks kyrka anländer ännu kyrkbåtarna. Ser man närmare efter tycks det dock som om många av de landskapsklädda dalkarlarna och kullorna är till åren komna. Visst ser man ännu en hel del unga också bland de folkdräktsklädda. Men kommer ungdomen att ta vid som traditionsbärare eller skall vi se att traditionerna tunnas ut även i Dalarna?

Bild:

Det svenska midsommarfirandet gestaltades gärna av 1800-talets nationalromantiska konstnärer. Målning av Anders Zorn (1860-1920).

Naturromantiken lever idag kvar främst i de ekologiska och gröna rörelserna, som Green Peace. Den är ju en internationell organisation som inte kan förknippas med bevarandet av nationalism. Man kan nog säga att den nationella naturromantiken är död.

Den nya uppväxande generationen har vanligen inte heller själva någon nostalgisk längtan efter att åka hölass eller mjölka kor. Inte ens deras föräldrar har kvar sådana barndomsminnen. Agrara företeelser förknippas inte längre med det svenska, franska, brittiska eller tyska. Åtminstone är sådana associationer i avtagande. EU subventionerar visserligen jordbruket i eftersatta regioner. Och visst finns i viss mån kulturbevarande "nationella" aspekter med i bilden. Men det är inte längre fråga om 1800-talets intima koppling mellan national- och naturromantik, där bonden stod i centrum.

I historisk tid då naturromantiken förknippades med det nationella gällde det i vitt skilda kulturer. Det gällde såväl i Förenta staterna som i Sverige och Europa. I Förenta staterna idealiserades den frie farmaren som bröt ny mark. I Sverige och i många övriga europeiska länder hade vi en mer traditionsbunden bondekultur. Men det kunde också gälla den naturdyrkan som kom till uttryck i nazisternas "Blut und Boden"-mentalitet. Emellertid hade nazisterna tagit över "Blut und Boden" från tidigare tyska hembygdsrörelser och naturromantiker. Den tidigare tyska naturromantiken kan naturligtvis inte lastas för att nazisterna senare skulle ta med den i sitt politiska program.

Historieromantik och nationalism

Historiska fest- och krönikespel har vi gott om i såväl Sverige som i resten av EU-länderna. Till de kända årligt återkommande hör medeltidsdagarna vid Visby. Men det finns även många andra i mindre skala runt om i landet. I Rothenburg i Tyskland firar man ännu minnet av en händelse under trettioåriga kriget (1600-tal). Borgmästaren lyckades i ett enda tag tömma en välfylld kanna öl. Därmed räddade han sin stad från att plundras och förstöras av Tillys vilda soldathorder.

Under 1800-talet manifesterades känslan för landets historia ofta i konsten. Alla historiska händelser i EU-staterna finns säkert avmålade. Detsamma kan man säga om den svenska "hjältehistorien". Carl Larssons "Gustav Vasas intåg i Stockholm", Gustaf Hellqvists "Brandskattningen av Visby" och "Sten Stures död på Mälarens is" är några exempel. Vi har åtskilliga franska målningar med motiv från Jeanne d'Arcs bragder.

Historieintresset finns ännu idag. Många i Sverige läser med nöje t.ex. Dick Harrisons och Peter Englunds historiska framställningar. Men förhärligandet av det nationella, som framträdde hos vissa - dock långt ifrån alla - av 1800-talets historieförfattare, är förstås borta idag.

Bild:

"Karl XII:s likfärd", av Gustaf Cederström (1845-1933).

Krigsromantik och nationalism

Den sköna döden på slagfältet. En hjältes död. Karl den tolftes likfärd. Sten Stures död på Mälarens is. Sven Duva och den kula som blev hans död, den som träffade "hans ädla tappra barm". De tappra sexhundras dödsritt. Allt är exempel på krigsromantik och det sköna i att dö för nationen.

Författarinnan Ida Bäckman reste till Sydafrika vid förra sekelskiftet och besökte gravarna över de svenskar som stupat i boerkriget. Hon skrev: "17 skandinaver ligger där. Det är den härligaste minnesstod över den besjungna svenska tapperheten".

Vi har också den brittiske generalen Kitcheners ansikte på den berömda värvningsaffischen från första världskrigets utbrott, där han kallar Englands ungdom till vapen.

Före första världskriget förenades nationalismen med en dödskult. Att dö för nationen var den härligaste av dödar. Det var ingen vanlig död, utan något guddomligt upphöjt.

Innan världskrigens masslakter hade man ännu ofta en romantisk syn på kriget. Soldaten förknippades med fosterlandskänsla. Det talades om den sköna döden på slagfältet. Vi kan ta Finland som exempel. Finländarna hade många gånger i Sveriges historia fått ta den första stöten när ryssarna anföll det svenska riket (som bestod av Sverige och Finland). Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner är ett antal lovsånger till det finska folkets offervilja för nationen. Vi hittar här dikter om Löjtnant Zidén, om Torpflickan och den välkända om Sven Duva. Finnarna var ett fattigt folk som dött för Sverige och Finland.

Verkligheten från Krimkriget, det fransk-tyska kriget och boerkriget hade visserligen varit omskakande. Men först genom det första världskriget med dess massuppbåd av värnpliktig ungdom med taggtråd, skyttegravar och miljoner unga människors död och lemlästning försvann krigsromantiken.

Nazisterna i Tyskland och fascisterna i Italien försökte åter blåsa liv i den storslagna döden för nationen. Idag är all glamor kring offret för landet borta, åtminstone i Europa. Men under kriget mellan Iran och Irak kom dock hyllningarna för den nationella offerviljan tillbaka. Även på andra håll i världen gäller den fortfarande. Framförallt gäller det stater som är präglade av olika fundamentaliströrelser.

Vad gäller den aggresiva nationalismen kan man säga att den såg likadan ut i hela Europa. Det egna landet hade alltid rätt och gick före andra länder. Nationen var allt, individen ingenting. Anhängare av denna typ av nationalism, som svensken Rudolf Kjellén, fransmannen Maurice Barrès eller tysken Friedrich von Bernhardi, talade vid tiden för förra sekelskiftet på samma sätt.

Alla länder i Europa hade under 1930- och 40-talen sina fasciströrelser. Även i dag har de olika främlingsfientliga partierna samma uppsättning värderingar.

Religion och nationalism

Gud lär att alla människor skall leva i endräkt och visa respekt för varandra. Men de folk som tillber honom har under hela Europas historia bekämpat varandra i hans namn. Olika religiösa cermonier har utvecklats inom olika kulturer som sinsemellan bekämpat varandra. I Europa har detta framförallt gällt protestanter och katoliker. Vi har hugenottkrigen i Frankrike på 1500-talet och det Nederländska frihetskriget, vi har trettioåriga kriget i Tyskland under 1600-talet och konflikten på Irland under större delen av 1900-talet. Och trots att Gud och Allah är samma väsen har kristna och muhammedaner bekämpat varandra och bekämpar varandra än idag. Liksom i fallet protestanter och katoliker har de olika trosinriktningarna utvecklat skilda nationella kulturer.

Industrialism och nationalism

Som vi sett växte det fram en natur- och hembygdsromantik i industrialismens kölvatten. När människor tvingades in till städerna och till sotiga och bullriga fabriker började man längta tillbaka till det rena, lugna och ursprungliga lantlivet.

Men industrialismens utveckling under 1800-talet tog sig också andra nationella yttringar. Det blev viktigt för de olika industriländerna att betona och föra fram just sin egen tekniska utveckling. En rad internationella industriutställningar arrangerades runt om i Europa och USA. Där gällde det att delta och visa fram det bästa man hade. Utställningarna sågs ofta som en industriell och kulturell tävling, stundom med aggressiva tendenser. Man ville visa sin teknik och sin kultur men också sin makt och sin krigs- och försvarsberedskap.

Ofta lyfte man under förra seklet fram sina hjältar inom vetenskap och teknik, sina kommunikationer, byggnadskonstruktioner mm. Många dikter skrevs om ångloken, järnvägarna, broarna och om personerna som konstruerat eller tänkt ut dem.

Varje land besjöng speciellt "sina hjältar" eller uppfinningar. Men ofta kunde man också vara generös och ge beröm och erkännande åt andra länders "stora" män och kvinnor och industriella landvinningar.

Musik och nationalism

Musik och nationalism är intimt förknippade med varandra. De nationella rörelserna i Europa utvecklade en särskild musiktradition. Detta av två skäl. För det första är sång och musik något medryckande, ger liv åt en rörelse, svetsar samman deltagarna och gör deras kamp mer intensiv och engagerad. En sjungande massa kan förmås till mycket djärvare dåd än en tyst skara. Musiken svetsar samman och skapar gemenskap.

För det andra förklarade sångerna på ett bra sätt den nationella kampen. Texter man sjöng var antingen gamla folksånger eller nyskrivna nationella texter som på ett medryckande och enkelt sätt förklarade det mål man ville uppnå.

Folkmusik och nationalism
Vad är folkmusik?
Är folkmusik alltid något gammalt och traditionellt?
Är folkmusiken alltid nationell eller finns det en internationell folkmusik ?

Under 1800-talet väcktes ett stort intresse för det vi kallar folkmusik. Vad är då folkmusik? Det är omöjligt att entydigt bestämma detta. Det går att beteckna det mesta som folkmusik. Populär musik som sjungs av många, enkla visor som är lätta att sjunga, anonym musik, utan känd kompositör eller upphovsman, musik som används vid folkliga fester osv.

Vi inskränker oss här till att beskriva hur man under 1800-talet ville att folkmusik skulle vara. Något som beskriver de nationella känslorna, sammanfattar det genuina för landet. Folkmusiken skulle vara äkta, inte konstlat och konstruerat. Folkmusiken skulle utgå från de breda folklagren och inte bara avspegla elitens musiksmak.

Det gjordes försök i alla Europas länder att samla ihop och nedteckna vad som ansågs vara folkets nedärvda musik. Till en viss del lyckades man, fast mycket av det som lanserades som folklig musik var uppdiktat och nykomponerat av dem som påstod sig ha hittat sångerna.

I den nya nationalismen som växt fram samtidigt med den allt snabbare internationaliseringen hittar vi ibland främlingsfientlighet. Bland annat framträder den i viss musik. Ungdomar i skinnskallefrisyrer framför nationell musik, som ofta har ett främlingsfientligt budskap.

Den nationella framtoningen i musiken framträdde redan på 1800-talet. Då var den dock inte främlingsfientlig. Götiska förbundet (som predikade svenskhet, men utan att vara avogt inställd till andra kulturer) ville ha folkmusik. De tyckte sig höra något friskt ursvenskt i pigornas, vallflickornas och drängarnas visor och i spelmannslåtarna. Rickard Dybeck använde en folkmelodi från Västmanland när han skrev "Du gamla du fria". Den präktiga allmogen var inte fördärvad av stadsmänniskans utländska kultur. Musiken liksom konsten skulle stiga ur (det lantliga) folkdjupet. Att lyfta fram och samla folkmusik var överhuvudtaget på modet i 1800-talets Europa. Folkmusiken var en del av det nationella arvet.

Studentsång och nationalism
Det var i högsta grad studenterna i de tre Nordiska länderna som bar upp den Skandinavistiska nationalismen. Genom de nordiska studentmötena hölls den Nordiska enhetstanken vid liv. Vid dessa studentmöten spelade den nationalistiska sången en stor roll.

Studentkårerna i Uppsala och Lund var starkt nationalistiska. Det var i mångt och mycket dessa som lanserade de nationella hjältar och historiska myter som utgjorde grunden för den framväxande svenska nationalismen.

Vid möten och fester sjöng studentkårernas körer. Dessa körer sjöng även för allmänheten. Gustav II Adolfs och Karl XII:s dödsdagar den 6 resp. 30 november blev tillfällen för körerna att visa upp sig och slå ett slag för den svenska nationalismen. De blev med tiden mycket folkkära körer och de sånger de lanserade blev riktiga "hits" även bland folk utanför de akademiska kretsarna.

I Uppsala bildades redan 1830 "Uppsala studentkårs allmänna sångförening". Allmänna sången, som kören kom att kallas, existerar än idag, fast nu som en blandat kör med en bredare repertoar än den starkt nationalistiska 1800-talsrepertoaren. Lunds studentsångförening grundades några år senare.

Körerna och studentkårerna engagerade sig inte bara för den svenska nationalismen. Man var i högsta grad engagerad i de nationella strävandena på kontinenten. Exempelvis tog man en aktiv del i den polska strävan för nationellt oberoende. Även den grekiska frihetskampen blev något som engagerade studenterna i Uppsala och Lund, precis som Vietnam, Sydafrika och Algeriet kom att göra det drygt hundra år senare.

Här följer några exempel på den repertoar dessa båda körer lanserade under 1800-talet:

"Sverige, Sverige, fosterland"
"Hör oss Svea"
"Stå stark du ljusets riddarvakt"
"Sveriges flagga"
"Vikingasäten, åldriga lundar"
"Viken tidens flyktiga minnen"
"Hjältar som bedjen"

Konst och nationalism

I Hela Europa växte under 1800-talet fram en nationell målarkonst. Konstnärerna tog fasta på det som ansågs specifikt för just deras land. Vad gällde Sverige så åkte våra konstnärer ofta till Frankrike eller Italien för att måla. Där bildades svenska konstnärskolonier. Men under senare delen av förra århundradet flyttade ett flertal hem igen och bosatte sig runt om i landet. Det svenska landskapet fascinerade många. Endera var det pastorala idyller med ängar, kyrkor och betande kor eller så var det våldsamma fjällmotiv och vilda forsar eller djupa, mörka skogar.

Likadant var det med de andra ländernas konstnärer. De försökte fånga det specifikt franska, engelska eller tyska landskapet.

En annan genre var historiemåleriet. Man lyfte fram motiv från det egna landets hjältehistoria. Ofta låg det ett romantiskt skimmer över dessa tavlor. Det var inte heller ovanligt att man återgav exempelvis medeltida personer i 1800-talskläder.

Ytterligare motiv hämtades från de egna sagorna, myterna eller från folklivet med dess traditionsbundna fester och högtider.

Du kan få en bra uppfattning om nationalismen under 1800-talet genom att titta på den samtida konsten. Genom att bläddra på SO-rummet kan du själv hitta många andra bilder som på olika sätt belyser nationalismen.

Litteratur och nationalism

Litteratur med speciell nationell karaktär författades i stor mängd under 1800-talet. I Europa utkämpades ett antal krig och kartorna fick ofta ritas om. När ens eget land blir hotat eller ockuperat av andra, när folk dödas eller tvingas lämna sina hem på grund av etniska konflikter, då väcks alltid starka nationella känslor. Det är också naturligt då att nationalismen kommer till uttryck inte minst i dikter, sånger och annan form av litteratur.

Sverige tvingades vid 1800-talets början till landavträdelser som en effekt av Napoleonkrigen. Vi fick då också en uppblomstrande nationell diktning, i främst fornnordisk anda, med Esaias Tegnér som förgrundsgestalt. Mot slutet av seklet upplevdes ett reellt hot från Ryssland, vilket fick genomslag i dikten. Nu var det främst de historiska hjältekungarna som besjöngs i syfte att väcka och stärka den egna beredskapen.

På grund av industrialiseringen, urbaniseringen och även emigrationen till Amerika fick vi även en rik flora av nostalgiska och romantiska natur- och hembygdsskildringar. Och det gällde inte bara i Sverige utan runt om i Europas industrialiserade länder. I Sverige var den här litteraturen som starkast runt förra sekelskiftet.

Nationalistiska motiv i litteraturen har även funnits under hela 1900-talet. Kanhända mindre i Sverige än i vissa andra länder. Alla har ju inte varit så förskonade från krig och konflikter som vi. Å andra sidan kan förstås denna litteratur skapas av andra drivkrafter än krigshot. Den egna kulturen och de egna traditionerna kan vara värda att värna i en tid av internationalism. Mångfald skapas ju av ett antal specifika kulturer som respekterar varandra.

Publicerad: 10 juni 2014
Uppdaterad: 17 november 2016