+ Visa hela artikelserien
M

Hitlers väg till makten, del 1 : Första världskriget och åren efter

Få personer i historien har i vår egen tid blivit så ökända som Adolf Hitler, diktatorn som ensam startade den kanske största katastrofen i mänsklighetens historia - andra världskriget. Men hur gick det egentligen till? I den här artikelserien gör vi ett försök att kasta lite ljus över händelserna och omständigheterna som gjorde att Hitler kunde ta makten i Tyskland 1933.
Bild:

Hitler på massmöte i München vid krigsutbrottet 1914.

Hitler och första världskriget

I augusti 1914 bröt första världskriget ut. Hitler kallade krigsutbrottet "en befrielse". "Jag föll ner på mina knän och tackade Gud av hela mitt hjärta", berättade han.

De nationella stämningarna tog överallt överhand. Studenterna på Münchens gator sjöng "Die Wacht am Rhein". Kafée Fahring på Karlsplatz vandaliserades när musikerna vägrade att spela nationalsången gång på gång. Heil der Kaiser! Heil das Heer! hördes överallt. Alla med tyska som modersmål måste samlas i ett rike och bli ett folk. Så var mentaliteten i München några veckor under de varma augustidagarna 1914.

Hitler hade tidigare blivit ratad vid mönstringen och ansetts olämplig att bära vapen. Men nu accepterades han som frivillig i 1:a bayerska infanteriregementet. Ett ögonvittne berättar att han, när han fick ut sitt gevär, betraktade det med samma förtjusning som en kvinna betraktar sina juveler.

Adolf Hitler blev aldrig populär hos sina kamrater i skyttegravarna. Han var "patriot" och uppträdde som en viktigpetter. Kamraterna tyckte att han var en underlig figur som levde i sin egen värld. När de andra talade om kvinnor höll sig Hitler för sig själv. Han sysslade då med sin läsning och sin målning. Men han höll uppskattade "föreläsningar" om konst och arkitektur. Hitler hade alltid en bok med sig och kom därför att betraktas som intellektuell. Hans kamrater beundrade också Hitlers förmåga att på indianers vis smyga sig fram. Det var ju sådant han praktiserat under sin barndoms indianlekar.

Hitler fungerade som rapportkarl (ordonnans) och utförde många uppdrag. Vid ett tillfälle var han och en av hans kamrater illa ute. För varje meter de tog sig fram blev de utsatta för fientliga kulor och granater. De var tvungna att ta skydd i vattenfyllda gravar och diken. Kamraten kollapsade och Hitler släpade honom tillbaka i säkerhet. Dock saknade Hitler ledaregenskaper och blev aldrig mer än korpral. Dessutom hade han en slapp, omilitärisk hållning. Men han fick ändå järnkorset för sina insatser under kriget. Och den som såg till att Hitler fick järnkorset var en jude, bataljonsadjutanten Hugo Gutmann.

Hitler på sjukhuset

Under krigets sista dagar blev Hitler skadad av gas. Han vaknade senare upp långt borta från fronten i ett provisoriskt sjukhus i östra Tyskland.

Medan han låg där tog första världskriget slut. Den gamla världsordningen gick i graven och en ny kaotisk värld uppenbarade sig. Till sin avsky upptäckte Hitler att revolutionsskrivelser med vänsteranknytning cirkulerade på sjukhuset. Hitler kunde inte ta till sig att Tyskland förlorat kriget. Judar och kommunister måste ha utdelat en dolkstöt i ryggen på de tyska soldaterna, ansåg han.

Han skriver: "Allt hade alltså varit förgäves. Var detta meningen med de offer som de tyska mödrarna bragt fosterlandet? Hade detta skett för att ett band av förbrytare skulle lägga vantarna på det? Under de dagarna växte hatet inom mig mot dem som bar ansvaret för denna illgärning."
Läs mer om Hitler och första världskriget >

Marxister och judar får skulden för Tysklands nederlag

Hitler var bara en bland många som upplevde samband mellan judarna och de revolutionära rörelserna, de som accepterade Tysklands nederlag och Versaillesfreden. I början av januari 1919 gjorde marxisterna i München en kupp ledd av Kurt Eisner, en äldre jude med vildvuxet hår. Spartakistupproret i Berlin leddes av Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, bägge av judisk börd (läs om Spartakistupproret i faktarutan nedan).

Föreställningen om en judisk världskomplott gav ny näring åt den redan tidigare starka antisemitismen i Centraleuropa. Völkisch (folklig)-rörelsen var framträdande i Tyskland vid denna tid. Den innebar tro på den tyska nationens och kulturens medfödda överlägsenhet. Man värnade om en mystisk tysk nationalism och talade om en ren, arisk ras.

Samtidigt som arbetslösheten förvärrades i Tyskland flydde judar undan förföljelserna i Ryssland och Polen. Nu strömmade de in i Tyskland och konkurrerade med infödda tyskarna om de alltmer sällsynta jobben. Völkischanhängare kallade dessa judar för utbölingar som besudlade den ariska rasen. Historier spreds om judiska ritualmord på kristna och om judiska sammansvärjningar för att uppnå ett världsomspännande politiskt herravälde. Inställningen var att det var sionisterna som planerat första världskriget liksom revolutionerna efter kriget. Det skulle alltså vara ett led i den judiska världskonspirationen.

Bland författarna fanns pan-germanister (de som ville förena alla Europas tysktalande i ett enda "Stortyskland") och antisemiter. Dietrich Eckart (se Wikipedia) var en av dem. Hitler fick i sin hand Eckarts rasistiska pamfletter ("politiska broschyrer"), vilka liknade dem han läst i sekelskiftets Wien. Alfred Rosenberg, nazisternas blivande chefsideolog, talade också med Hitler om en stor global judisk konspiration för att erövra världen. Rosenberg pekade då bland annat på Sions vises protokoll (se den grå rutan nedan). Att skriften för länge sedan avslöjats som falsarium brydde ingen sig om. Denna antisemitiska skrift som påstods utgöra program för en judisk världskomplott passade exakt som bevis i Hitlers egen hetsargumentation mot judarna. Han använde den som ett äkta dokument. Konsekvenserna vet vi idag...
 

Spartakistupproret

Vänstern mot högern
Mot högerkrafterna stod den yttersta vänstern organiserad i Spartakusförbundet. Spartakisterna ville skapa ett Sovjettyskland på samma sätt som kommunisterna i Ryssland vid denna tid skapade Sovjetunionen. Karl Liebknecht, en av vänsterns ledare i Tyskland, ville ha ett omedelbart väpnat maktövertagande. Men Rosa Luxemburg, en annan vänsterledare, förespråkade ett mer försiktigt tillvägagångssätt.

Liebknecht och Luxemburg var dragplåster vid de täta, jättelika folkmöten som avlöste varandra i Berlin. Konkurrens rådde mellan socialdemokraterna och de revolutionära socialistiska grupperna. Socialdemokraterna ville låta ett socialistiskt samhälle växa fram utifrån demokratiska spelregler. De mer revolutionära socialisterna ville istället utnyttja kaoset i Tyskland och Europa för att snabbt driva genom sin politik. Socialdemokraternas kamp mot radikala socialister och spartakister stöddes av både militären och frikårerna. Speciellt aktiv i detta samarbete var socialdemokraten och försvarsministern Gustav Norske. Spartakisterna besatte strategiska platser i Berlin. De utgav tidningen Die Rote Fahne. Deras revolutionära propaganda syftade till ett statskuppförsök.

I början av januari 1919 bröt spartakistupproret ut i Berlin. Den socialdemokratiska regeringen svarade med att vädja till frikårerna om hjälp. Militären slöt upp bakom regeringen. Hårda och skoningslösa gatustrider bröt ut i Lichtenberg, en förstad till Berlin. Alla som greps med vapen sköts på stället. Både Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg mördades.

Spartakistupproret slås ned
Man måste komma ihåg att bakom Ebert och Norske i denna kamp, stod det gamla Tysklands krafter. Gustav Norske uppträdde med stor fasthet mot de kommunistiska upprorsmännen. Den 13 januari kunde upproret betecknas som nedslaget. Detta hade inte varit möjligt utan hjälp av lojala krafter från den gamla armén som ställde sig till regeringens förfogande för bekämpandet av den tyska bolsjevismen.

Sions Vises Protokoll

Sions Vises Protokoll dök först upp i Ryssland 1903. Sergej Alexandrovic Nilus, rysk skriftställare och mystiker, gav ut dem 1905. Han var övertygad om dess äkthet. Han hade fått dem några år tidigare av en person som påstått att de stulits från en hemlig judisk organisation i Frankrike. Texten Nilus fick var skriven på franska och han översatte den till ryska. Skriften översattes snabbt till olika språk och spreds i en mängd upplagor under olika namn och i olika versioner i Öst- och Centraleuropa. Ganska snart konstaterades att det var ett falskt dokument, vars innehåll delvis byggde på plagiat från äldre romaner. Ändå var det många som trodde på skriftens äkthet.

Förlagor till Sions Vises Protokoll
Herrman Goedsche skrev romanen Biarritz. Den publicerades 1868, alltså just efter att judarna börjat få det lite bättre i Centraleuropa. Handlingen utspelar sig på judiska kyrkogården i Prag. Företrädare för de olika judiska stammarna träffas för att med Satans hjälp bestämma hur de skall erövra världen. De knäfaller vid en gravsten, en blå eldsflamma slår upp. Satan visar sig i form av en gyllene kalv och en röst hörs: "Jag hälsar er, ledare för Israels tolv stammar!" Det är Djävulens röst. De svarar: "Vi hälsar dig, de förbannades son!" Under medeltiden ansågs judarna vara djävulsdyrkare, så romanen ansluter till en gammal tradition.

Stora delar av Sions Vises Protokoll har uppenbarligen tagits från romanen Biarritz och bara formulerats om något. Andra delar i "Protokollen" verkar på samma sätt ha tagits från en annan skrift som handlar om Napoleon III. Författaren tycks således ha tagit lämpliga delar från flera olika böcker, skrivit om dem, blandat och kanske lagt till eget. Resultatet utgavs sedan för att "bevisa" judarnas världskonspiration.

"Protokollen" når Västeuropa
Inte förrän 1920 nådde "Protokollen" Västeuropa. Även då var man tveksam till om skriften byggde på äkta dokument eller inte. Brittiska tidningen The Times var mycket tveksam om äktheten i en artikel den 8 maj 1920. Kunde det verkligen vara så att nu när Tyskland besegrats, dolde sig en ännu farligare fiende där bakom? undrade tidningen och fortsatte: "Have we, by straining every fibre of our national body, escaped a 'Pax Germanica' only to fall into a 'PAX JUDÆICA'?" Även The Morning Post var tveksam men skrev flera artiklar om skriften, likaså The Spectator. Det tog ett år innan The Times definitivt fastslog att skriften var ett falsarium.

I Tyskland passade skriften in i den tradition av germansk folkmystik som levde stark alltsedan början av 1800-talet. Tyskland ockuperades då av Napoleon och detta väckte en stark våg av nationalism och mystik bland tyskarna. I detta ingick också en antimodernism. Judarna däremot förknippades ju med kapitalism och industrialism (här modernism) - alltså precis motsatsen.

Hitler och hans nationalsocialistiska parti var starkt påverkade av denna mystik och de gamla myterna från en nordisk forntid. När "Protokollen" nådde Hitler såg han genast hur användbara de var i hans antisemitiska propaganda. Någon påpekade för honom att de bevisligen inte var äkta. Han sägs ha svarat: "Jag bryr mig inte om, om de är historiskt sanna eller inte! Innehållet är det viktiga."

Sions Vises Protokoll finns också i svensk översättning från 1920-talet under titeln Förlåten faller. Men skriften översattes inte bara till de flesta västerländska språk, utan även till kinesiska, japanska och arabiska.

Handlingen i Sions Vises Protokoll utspelar sig i en hemlig judisk organisation. Ledaren talar om för medlemmarna hur man skall gå till väga för att infiltrera samhället, skapa splittring mellan olika samhällsklasser, starta revolutioner för att slutligen helt ta över makten i hela världen.

 

Litteratur:
Norbert Frei, National Socialist Rule in Germany, Oxford, 1993
John Toland, Adolf Hitler, New York, 1976
En ödesdiger vision, (ingår i bokserien Tredje riket ),1994
Bo Svensson och Brutus Östling (red), Terror och förhoppningar: vardag under nazismen och i dagens Västtyskland, del 1-2, , Stockholm, 1984
Horst von Maltitz, The Evolution of Hitler's Germany, New York, 1973
Mot makten, (ingår i bokserien Tredje riket ),1991
Stephen H Roberts, Huset som Hitler byggde, Stockholm, 1938
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 16 december 2015
Uppdaterad: 22 november 2016