S

Sekelskiftets Wien - Europa går in i en ny tid

Låt oss besöka Wien under sekelskiftet 1900. Det är en stad som vi bara inte kan undvika. Wien är sekelskiftets stad - Wien under fin-de-siècle. Sekelskiftet är början på det nya - den moderna tiden.
Bild:

Ögonblicksbild, Wien 1904. Målning gjord av Ernst Graner (1865-1943).

En kulturell blomstringsperiod

Wien är huvudstad i ett centraleuropeiskt imperium - kejsarriket Österrike-Ungern. Kejsaren är av ätten Habsburg - Europas äldsta furstesläkt. Inom kejsardömets gränser bor många folk: tyskar, tjecker, ungrare, slovaker, slovener, kroater, bosnier, rumäner och judar.

Filosofen Ludwig Wittgenstein växte upp i en familj, som från 1890-talet fram till första världskriget utgjorde en av de kulturella medelpunkterna i Wien. Han växte upp under den mest fruktbara, orginella och mest kreativa perioden för konst och arkitektur, musik och litteratur, psykologi och filosofi. Kulturen är vår egen kultur i sin linda, det tidiga 1900-talets modernism. Men politiskt och socialt var "det glada Wien", under habsburgska monarkins sista decennier, en supermakt plågad av problem med snabba ekonomiska förändringar och oroliga rasminoriteter.

En ny modern tid nalkas

Ofta hör man att 1900-talet börjar med första världskriget. 1800-talet dör och en ny värld föds i blod. Nu kommer något nytt. Men redan vid sekelskiftet 1900 kan vi skönja hur en ny modern värld börjar stiga fram. Det är en värld som vi ännu idag kan känna igen oss i. Vi får nationella och socialistiska massrörelser. Vi får också en dragning till en ny mystisk nationalism. Rasismen växer fram. Det ologiska och oförklarliga väcker intresse och de psykologiska aspekterna får större utrymme. Man börjar också beakta och erkänna sexualitetens drivkrafter. Nationalismen är alltså en del av sekelskiftets komplexa psykologiska tankeströmningar.

Nu utvecklas såväl rasistiska som nationella massrörelser med en ny syn på identiteten, konsten, arkitekturen och sexualiteten. Det är i denna miljö Adolf Hitler växer upp och insuper tankar som senare skall leda till en världskatastrof. Men här föds också psykoanalysen och den moderna konsten. Samtidigt med allt det nya dröjer sig ändå mycket av den gamla kulturen och tänkandet från 1800-talet kvar.

Ett kulturellt världscentrum

Wien hade vid sekelskiftet 1900 en starkt utvecklad cafékultur. Det var på caféerna man träffades, det var här man läste tidningar, fick reda på nyheter. Det var också på caféerna tidens främsta författare och konstnärer diskuterade och utbytte erfarenheter. Här ser vi nu några ur den grupp, som så att säga är fin-de siècle i Wien. Vi kan alltid möta dem på någon av Wiens caféer. Konstnären Gustav Klimt, en av de främsta representanterna för österrikisk modernism och professor i Wien, sitter kanske i samspråk med arkitekten och modernisten Otto Wagner. Vid nästa bord hör vi de unga författarna Hugo von Hoffmannsthal och Stefan Zweig, representanter för Jung Wien, ivrigt diskutera med de äldre och mer etablerade författarna Hermann Bahr och Arthur Schnitzler.

Pessimism, dekadensstämningar och esteticism var utmärkande för fin-de-siècle-kulturen. Både kultur och utbildning gick på högvarv och Wienuniversitetet växte starkt. Men inte bara de sköna konsterna hade sin storhetstid. Wien var också under dessa år världscentrum för medicin. Det experimentella lyftes fram och nya samhällsvetenskapliga metoder såg dagens ljus. Inom psykoanalysen var Sigmund Freud det stora namnet.

Allt detta skedde i skuggan av det moderna industriella, kapitalistiska samhällets framväxt. Nationalitetsmotsättningarna ledde fram emot den gamla världsordnngens undergång. Skotten i Sarajevo i augusti 1914 var inte så långt borta.

Arkitekturen

Arkitekturen och stadsplaneringen i Wien vittnar om konfrontation mellan det traditionella och det moderna. Under senare hälften av 1800-talet revs befästningarna mellan gamla staden och ytterområdena. Istället växte nu Ringstrasse fram där med alla sina byggnader. I gamla staden ligger kejsarpalatset och aristokratins maktbyggnader. Men Ringen präglas av medelklassens kultur och dess förvaltning. Målet var att husen skulle bli vackra, att staden skulle förskönas. Arkitekterna sökte sina förebilder i historien.

När sekelskiftet närmade sig var det dags för nästa etapp i Ringenprojektet. Nu möttes historicism och modernism i två arkitekter Camillo Sitte och Otto Wagner, som båda lämnade sina förslag. Sitte ville göra Ringen ännu mer "historisk", skapa en vacker miljö, som skulle göra människor glada. Men den unge Wagner hade fångats av "det moderna" och önskade tillfredsställa en modern storstads behov. Uppdraget gick denna gång till Wagner. Ringen har därför blivit en verklig mötesplats för gammalt och nytt, dess arkitektur är en spännande blandning av många olika stilar.

Camillo Sitte såg Otto Wagners arkitektur som ett föräderi mot den traditionella Ringstrassestilen. Sitte ville ha slingrande gator och pittoreska torg. Han var i sin arkitekturkonst påverkad av Rickard Wagners musik. Efter Preussens seger över Frankrike 1870 spreds Wagnersk nationalism snabbt bland Österrikes tysknationella. Rickard Wagner glorifierade i sin musik det medeltida tyska.
 

Gustav Klimt (1862-1918)

Gustav Klimt hade tidigare målat traditionellt och alltså i etablissemangets smak. Så fick han i uppdrag att göra tre målningar, som skulle symbolisera de tre fakulteterna medicin, juridik och filosofi. Klimt startade en konstnärsgrupp och kring den samlades många nytänkare. Själv började han också måla i en helt ny stil. Hans målning "Filosofin" väckte stor uppmärksamhet och orsakade skandal och flera års strider med ministeriet och med de styrande vid universitetet.

Något så extremt som "Filosofin" ville man inte hänga upp i aulan. Motviljan riktade sig inte bara mot det nya sättet att måla, utan mot själva motivet, tolkningen av begreppet filosofi. Klimt hade framställt filosofin som en vilsen mänsklighets sökande efter kunskap. Denna yttersta och renaste av vetenskaper hade därmed skymfats och dragits ned på en krasst mänsklig nivå, ansåg man.

Striden slutade med att Klimt avsade sig uppdraget och återlämnade de pengar han fått. Tavlorna var målade, men universitetets aula skulle de inte pryda. Under andra världskriget kom de att förstöras i en brand. Klimt tog alltså strid för sin sak och fortsatte som modernismens ledande gestalt. Bland andra tog han den unge Oskar Kokoschka under sitt beskydd.

Klimt och Kokoschka representerade alltså en riktning inom konsten, som skilde sig från det nationella konstidealet, där historien eller naturen lyftes fram.

 

Litteratur:
Kristian Gerner, Centraleuropas historia, Natur och Kultur, 1997
Robert Kann, A History of the Habsburg Empire 1526-1918, Univ. of California Press, 1980
István Lázár, Hungary: A brief history, Budapest, 1996
Carl E. Schorske, Fin-de-siècle Vienna, London, 1979

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 20 september 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016