S

Metternich och Wienkongressen

Metternich kallades "Europas mest hatade man". Han var den österrikiske kejsaren Frans Josefs förste minister och en av Europas mäktigaste män. Metternich ville till varje pris förhindra revolutionära och nationella omstörtningar. Alla de, som kämpade för liberala eller nationella idéer, hyste ett "glödande" hat mot honom.
Bild:

Klemens von Metternich (1773-1859), furste av Metternich-Winneburg, tjänstgjorde som Österrikes utrikesminister 1809-1821 och som statskansler 1821-1848.

Europas mest hatade man

Metternich föddes in i den förfinade och frigjorda överklasskultur som rådde före den franska revolutionen. Modern uppfostrade sin son i konsten att behaga. Och hans far sade: "Var artig mot alla människor och försumma framförallt inte äldre damer, ty med sitt skvaller har de stort inflytande på opinionen". Han rörde sig aldrig i andra kretsar än i de förnäma salongerna och hoven. Han uppträdde alltid som motståndare till revolutionen. Men kvinnorna attraherades av Metternich, som ofta förälskade sig i unga skönheter. En av Metternichs älskarinnor kallades "den vackra, nakna ängeln" på grund av sin urringade klänning. En annan av Metternichs kvinnor påstods vara sin tids "mest omoraliska kvinna".

Wienkongressen 1814-1815

Europa skulle ordnas upp efter Napoleonkrigen. Metternich tog i Wien emot Europas furstar. Det gamla slottet Hofburg fick hysa två kejsare, fyra kungar samt ett stort antal ärkehertigar och furstar.

Visste du att...

  • Wienkongressen var Ludwig van Beethovens (1770-1827) stora genombrott. De europeiska furstarna som gästade Wienkongressen pratade om honom som det största geniet sedan Mozart. Beethoven var en enkel man, men blev ändå bjuden på de flesta av adelns representationer och fester. Metternich hade dock en akt om honom hos säkerhetspolisen eftersom Beethoven ansågs ha farliga republikanska idéer.
  • Beethoven skrev nio kompositioner speciellt för Wienkongressen. Bland annat gjorde hans 7:e symfoni (som nu sennast spelades på Nobelfesten 2014) en enorm succé. Med sina "kongresskompositioner" blev han över en natt ett namn på allas läppar - från Kaukasus till London.

Av: Per Berglund, Musikvetare/Musikteoretiker/Tonsättare och Beethovenspecialist

"Kongressen dansade och berusade sig i nöjen", kan man läsa. De vackraste kvinnorna i Europa fanns naturligtvis här. Två av dem - den temperamentsfulla hertiginnan de Sagan och den sköna ryskan Katarina Bagration - var Metternichs vänninor. Orkestrarna spelade symfonier av Haydn, Mozart och Beethoven. Damerna var klädda i de franska, ungerska, polska och österrikiska färgerna. Ofta måste man uppskjuta en viktig förhandling, eftersom någon furste just var upptagen med någon av damerna. Som vi kan se är det en mycket mansdominerad tillställning. De damer som deltog tjänade som utsmyckning och tidsfördriv åt männen.

I denna virvel av festligheter, kärleks- och maktintriger hann furstarna inte tänka så mycket på Europas folk. Ändå var det dessa folk som offrat liv och blod för sina höga herrar.

Revolutionerna

Metternich ville återupprätta det Europa som funnits före den franska revolutionen och Napoleon. Han ville ha tillbaka furstarnas och adelns Europa. Han umgicks ju bara med furstar och adelsmän. Liksom varje sann aristokrat avskydde Metternich medelklassen. Industrins och handelns framsteg höll på att skapa en medelklass med "farliga idéer". Medelklassens krav på ekonomisk och politisk frihet utgjorde en fara för adelns makt.

Bild:

I samband med Napoleonkrigen och Wienkongressen skedde stora förändringar av den europeiska kartan som skulle få stor betydelse i framtiden. Napoleon och hans arméer hade sopat bort många av de hundratals feodala furstarna och deras furstendömen som existerat runt om i Europa, framförallt i Tyskland och Italien.

Medelklassens nationalism hotade också att upplösa den mångkulturella staten Österrike. I Österrike levde tyskar, tjecker, slovaker, ungrare, rumäner, kroater och italienare. Metternich ville inte att Österrike skulle sönderfalla i en massa nationaliteter. Han var i första hand europé och han hade ingen förståelse för tidens nationella stämningar. Likaså var Metternich också motståndare till "teutomanien" - en mystisk dyrkan av Tyskland. Den unga tyska generationens nationella tendenser tog sig bland annat uttryck i gymnastikföreningar. Där råddde en råbarkad ton, som karaktäriserades som urgermansk. I dessa föreningar fanns också ett franskhat, ett minne från Napoleons ockupation av Tyskland: "Den, som låter sin dotter lära sig franska, handlar lika illa som om han förledde henne till prostitution", ansåg man.

Även i de italienska staterna uppstod hemliga rörelser som ville frigöra dessa länder från det metternichska systemet. Carbonarismen - kolarna - kallades en av dessa rörelser. Metternich fruktade och förföljde de hemliga föreningarna i Tyskland och Italien. Han använde sig av brutal polismakt för att undertrycka all opposition. Dödsstraff drabbade dem i Österrike, som anslöt sig till de hemliga nationella rörelserna.

Metternichs system fungerade så, att om revolution utbröt i något land skulle den bekämpas av alla andra furstestyrda länder i Europa. Förutom Österrike kunde Metternich då räkna på hjälp från Ryssland, Preussen och de små furstedömena i Tyskland och Italien.

Men de olika befolkningsgrupperna i Centraleuropa började röra på sig. Det blev alltmer omöjligt att förena Metternichs regim med den nationella tidsandan.
 

Mer fakta om Wienkongressen

Wienkongressen var en konferens mellan ambassadörer från Europas stormakter som hölls mellan 1 september 1814 och 9 juni 1815. Målet med konferensen var att försöka bringa ordning mellan Europas stater efter Napoleonkrigen. Det var viktigt att återställa maktbalansen i Europa, att ingen stat skulle få ett dominerande inflytande. En ledande princip var även att de gamla furstehusen skulle återinsättas även om gränser flyttades och områden byttes. I alla stater gjorde aristokratin försök att få tillbaka den maktposition som den haft före revolutionen och Napoleonkrigen. Reaktionen mot franska revolutionen var också en reaktion mot upplysningstiden.

Etnicitet togs inte i beaktande vid de territoriella förändringarna, vilket på många platser ledde till att etniska grupper med en stark självidentitet utvecklade en stark nationalism. Ett exempel på de etniska problem som uppstod är Serbien, där den uppblossande nationalismen i förlängningen ledde till skotten i Sarajevo, en av många utlösande faktorer till första världskriget.

Text:
Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm
,
författare
Publicerad: 27 februari 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016