+ Visa hela artikelserien
M

Engelbrektsupproret - bakgrund och orsaker

I början av 1430-talet pyrde oron hos den svenska allmogen. Även de svenska stormännen kände sin makt hotad av den danske unionskungen Erik och hans utländska fogdar. Missnöjet blev snart så stort att bönderna gjorde uppror. Upprorets ledare hette Engelbrekt Engelbrektsson och händelsen har inom svensk historieskrivning fått namnet Engelbrektsupproret.
Bild:

Engelbrekt Engelbrektsson (1390-talet-1436)

Nordiska unionens krig mot Hansan ströp den svenska handeln

Genom Engelbrekt Engelbrektsson och hans dalkarlar kom den nordiska unionstanken att gå i krasch. Drottning Margaretas stora vision om ett enat Norden brast redan under hennes fostersons regentskap. Erik av Pommern fortsatte Margaretas antityska politik och hamnade i krig med den tyska handelsunionen Hansan. Hansan svarade på det nordiska angreppet med handelsblockad. Denna blockad blev ödesdiger för bergsmännen i Sverige.De kunde varken sälja sitt järn och sin koppar eller köpa det nödvändiga saltet. Till detta lades de stora skatter bergsmän och bönder tvingades betala. Att kung Erik använde sig av utländska fogdar, som med brutala metoder drev in skatterna, gjorde inte saken bättre.

Erik av Pommern

Erik av Pommern kröns formellt till kung i Sverige 1397. Några år tidigare har han valts till kung även i Norge och Danmark. Men den verkliga makten får han dock först efter drottning Margaretas död 1412.

Dalabönderna under 1400-talet

1800-talshistorikern Anders Fryxell beskriver 1400-talets Dalarna så här:

Dalarna är vid den här tiden ett föga besökt land, omgivet och uppfyllt av höga berg, genomskuret av den stora Dalälven. Här lever dalkarlarna avskilda från de andra landskapen. De är självägande bönder, vilka kampen mot en njugg och oböjlig natur har härdat och gjort kraftfulla. Arbetsamma lever de enkelt efter gammaldags seder. Främmande människor och främmande bruk tränger sällan fram till deras avlägsna landsort. Djupt hatar de orättvisor och intrång, framförallt om det kommer utifrån. Så med vrede betraktar dalkarlarna nu de utländska fogdarnas övergrepp.

Erik för krig mot tyska Hanseförbundet för att bryta deras ekonomiska makt i Norden. Hans politik går också ut på att förvandla de nordiska länderna till en enhet. Det skulle stärka Norden mot utländskt hot, främst det från Tyskland.

Kalmarunionens bestämmelser säger att de olika nordiska länderna skall styras efter sina egna lagar och av inhemska män. Det bryr sig Erik inte om. Tvärtom sätter han danska och tyska adelsmän som slottsfogdar i Sverige. Förmodligen räknar Erik med att det skall underlätta hans politik, om han regerar med hjälp av fogdar han själv valt ut.

Fogdarna från Danmark och Tyskland är vana vid rättslösa livegna bönder. Erik använder sig därför av sina utländska fogdar för att driva in de skatter från allmogen han behöver till sina krig i Tyskland. Protester från böndernas sida hjälper inte. Skatterna drivs in med hårda metoder och många bönder tvingas gå från sina gårdar. Uppror bryter ut bland allmogen. Som upprorets ledare framträder bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson. Även den svenska adeln är missnöjd med att Erik gynnar utländska stormän. Många svenska stormän kommer därför efterhand att ansluta sig till upproret.

Eriks gemål, drottning Filippa, är däremot mycket populär, enligt källorna.

Bild:

I Erikskrönikan (som var en propagandaskrift för Engelbrekt) berättas om de utländska fogdarnas framfart bland bönderna. Så här kan det kanske ha sett ut. Detalj från en målning gjord av Pieter Bruegel d.ä. (ca 1525-1569).

Jösse Eriksson - bondeplågaren

Jösse Eriksson har gått till historien som den grymmaste bland kung Eriks fogdar. I Västerås domkyrka finns en bild av denne Jösse. Man ser honom knäböja för jungfru Maria. Han bär den korta jacka, som mot slutet av 1300-talet hade kommit på modet och runt midjan har han ett bälte med kedjor och bjällror. Ärmarna är så vida att de nästan släpar mot marken. Vad vi ser här är således en man, som har tillägnat sig det skick som utmärkte tidens mest belevade kretsar. Att på detta sätt visa upp sin fromhet var också något som krävdes på Jösse Erikssons tid. Men i skrifter från medeltiden beskrivs han som allt annat än from.

Engelbrektskrönikan ger en skräckskildring av Jösse Erikssons framfart. Han bor på Västerås slott och befaller över Västmanland och Dalarna. Med oerhört orättvisa pålagor berövar han bönderna deras egendomar. Han tar böndernas hästar och oxar och han spänner dem själva och deras hustrur, till och med de gravida kvinnorna, för plogen. Kvinnor rövas bort och tvingas tillfredsställa hans sexuella lustar. De bönder som vågar opponera sig blir piskade eller får öronen avskurna. En del råkar än värre ut: de blir upphängda i rök tills de kvävs.

Bild:

Kungen vidtog inga åtgärder mot fogdemissbruket. Detalj från en målning av Carl Gustaf Hellqvist (1851-1890).

Västeråsfogden Jösse Eriksson, förknippas således i krönikan huvudsakligen med dalabönder hängda i rök och gravida kvinnor spända för plog eller hölass. De är effektfulla klichéer. Därmed inte sagt att krönikans beskrivning av Jösse Erikssons framfart är osanning. Grymheter av detta slag var inte helt ovanliga vid den här tiden.

Engelbrekt hos kung Erik

Engelbrekt Engelbrektsson bodde vid Falu kopparberg och han tillhörde bergsmännens och gruvnäringens mäktiga skrå. Han var vältalig och insatt i sin tids konster och vetenskaper. Nu engagerade han sig i dalaböndernas nöd. För att tala för deras sak reser han till kungen i Köpenhamn. Engelbrekt uppges bland annat ha sagt: "De fattiga bönderne i Dalarne bedja, att I för Guds skull villen skilja ifrån dem Jösse Eriksson". Kung Erik lyssnade på hans begäran, men gav honom endast svävande besked. Engelbrekt for hem, men ingenting hände vad gällde fogdarna. Ännu en gång reste då Engelbrekt till Köpenhamn. Den här gången blev han på grund av sin envishet utsatt för kungens vrede. Kung Erik befallde Engelbrekt att aldrig mer visa sig inför hans ögon. Engelbrekt gick men sägs ha yttrat halvhögt: "Än en gång skall jag komma".

Kungen vidtog alltså inga åtgärder mot fogdemissbruket. Engelbrekt kallade därför dalkarlarna man ur huse, för att ta saken i egna händer.

Vadstena möte

Engelbrekts strategi byggde på folkresning. Överallt uppbådade han lokalbefolkningen som sattes att belägra traktens fogdeborgar. På kort tid var hela Sverige i Engelbrekts händer. Ett möte i Vadstena mellan bondeledaren Engelbrekt och stormännen blev upprorets dramatiska höjdpunkt. Visst hade stormännen även här många skäl att vara missnöjda med kung Erik, men att låta bönderna ta makten var inte direkt vad de tänkt sig.

Folkupplopp och sociala oroligheter förkom vid denna tid överallt i Europa, i England, Tyskland och Flandern. I Frankrike blev Jeanne d'Arc, den av folket hyllade bondflickan från Domremy, landets befriare. Något sådant önskade knappast den svenska aristokratin skulle hända i Sverige. Det har gjorts olika tolkningar av Engelbrekts betydelse i de här sammanhangen.

I tolkningar från 1800-talet beskrivs mötet i Vadstena så: Mitt under de myndiga herrarnas överläggningar träder Engelbrekt, bondehövdingen, in i salen. I kraftiga ordalag uppmanar han församlingen att avsätta den konung, som brutit de eder han svurit folket "att rättvisa och sanning styrka" och "rike sitt styra med inländske män och ej utländske". Rådsherrarna vägrar, men Engelbrekt är inte den som krusar. Han griper Lindköpingsbiskopen i kragen och hotar att kasta ut honom till den förbittrade allmogen därutanför. Då ändrar sig herrarna och uppsäger kung Erik tro och lydnad.

Engelbrekts död

En kväll i maj 1436 möter Engelbrekt sin baneman. Han mördas utanför Göksholm invid Hjälmaren. När bönderna i trakten får höra om detta dåd ror de genast dit och för, sägs det, under tårar sin "älskade hövdings lik" till jordfästning i Stora Mellösa kyrka. Senare förs han till Örebro där han begravs.
 

Litteratur:
Engelbrektskrönikan, red. Sven-Bertil Jansson, Tiden, 1994
Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien, Del 2, Norstedt, 1900
Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden, Del 1, Norstedt, 1913
Verner von Heidenstam, Svenskarna och deras hövdingar, Bonnier, 1917
Hans Hildebrand, Sveriges historia, Del 2, Linnström, 1877
Hans Hildebrand, Sveriges historia, Avd. 2, Norstedt, 1905
Karls-Krönikan, Norstedt, 1866
Lars-Olof Larsson, Engelbrekt Engelbrektsson, Norstedt, 1984
Erik Lönnroth, Från svensk medeltid, Bonnier, 1959
Erik Lönnroth, Sverige och Kalmarunionen 1397-1457, Göteborg, 1934
George Starbäck, Berättelser ur svenska historien, Band 2, Beijer, 1901
George Starbäck, Engelbrekt Engelbrektsson, Beijer, 1909
Svensk litteratur, Del 1, utg. Bernt Olsson, Norstedt, 1993
Bertil Waldén, Engelbrektsfejden, Saxon & Lindström, 1934

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 


 

Drottning Filippa var populär bland folket

Medan missnöjet med den danske kungen Erik växer alltmer bland den svenska befolkningen så är hans gemål, drottning Filippa, desto mer populär. Drottning Margareta hade utsett prinsessan Filippa av England som lämplig brud till Erik och en nordisk delegation sändes iväg för att hämta henne. 1406 kom den tolvåriga Filippa till Helsingborg. Ärkebiskopen i Lund förrättade vigselakten, där Filippa bar en brudklänning smyckad med hermelin. Hon sägs också ha fört med sig en imponerande hemgift. Bland de mest iögonfallande föremålen var en vagn med röd läderklädsel och förgyllda seldon. Vagnar var över huvud taget under den här tiden en sällsynthet i Sverige. Ännu på Gustav Vasas tid red både kvinnor och män. Även den brudsäng hon hade med sig var rikt utsmyckad. Hon fick dock vänta till sin 15-årsdag innan hon ansågs mogen för äktenskapligt samliv. Under tiden ordnade drottning Margareta så att Filippa blev fostrad i samma politiska och religiösa anda som hon själv en gång blivit.

Drottning Filippa beskrivs i äldre historieböcker som en godhjärtad, klok och handlingskraftig kvinna. Under Eriks utlandsresor styrde hon de tre rikena. Hon var mycket omtyckt av det svenska folket, inte minst för att hon lät de nordiska länderna vila ut från de annars ständigt pågående krigen. Hon sörjdes också djupt när hon oväntat avled på nyåret 1430. När Filippa befann sig i Sverige bodde hon oftast i Vadstena och det är också där hon dör. I klostrets dagbok noterade en av munkarna att hon var "en moder och den trognaste beskyddarinna af detta kloster". Hon begravdes i ett kor som hon själv tidigare låtit bygga.

Till Filippas minne skänkte Erik en stor summa pengar till klostret. Han bestämde också att prästerna dygnet runt och för all framtid skulle sjunga mässor för drottningens själ, men även för Erik själv samt för alla kommande kungar och drottningar.

Publicerad: 11 januari 2014
Uppdaterad: 16 november 2016