S

Franska revolutionen - en borgerlig revolution?

I maj 1789 lät den franske kungen Ludvig XVI samla de tre stånden i Versailles utanför Paris. Frankrike hade drabbats av svår missväxt, och dessutom krävde borgarna ökad politisk makt. Men få kunde ana att revolutionen stod för dörren.
Bild:

Eden i bollhuset. Den 20 juni 1789 svor ledamöterna i den franska nationalförsamlingen en högtidlig ed att inte åtskiljas förrän de givit Frankrike en konstitution. Målning gjord av Auguste Couder (1790-1873).

Franska revolutionen är en av de mest omdiskuterade händelserna i den europeiska historien. Här redogörs för några av de tänkbara orsakerna, vilka aktörer som låg bakom samt vilka följderna blev.

Riksdagen samlas

För första gången på 175 år lät den franske kungen Ludvig XVI, i maj 1789, inkalla riksdagen till Versailles, kungens stora palats utanför Paris. Anledningen till denna åtgärd måste sammankopplas med landets utsatta läge, och här finner man också flera av orsakerna till varför den franska revolutionen bröt ut. Runt om i Frankrike rådde stort missnöje mot kungens förda inrikes- och utrikespolitik. En stor del av kritiken riktade sig först och främst mot kungen och drottningens överdådiga hovliv i Versailles. Frankrike hade dessutom förlorat flertalet av sina kolonier till Storbritannien under sjuårskriget (1756-63).

Det faktum att Ludvig XVI, bland folket ansett som en obegåvad och lättpåverkad person, var mer intresserad av fäktning och ridning än att återupprätta stormakten Frankrike, väckte ont blod! En annan orsak finner vi i borgarklassens ökade krav på politiskt inflytande. Den franska riksdagen bestod av tre stånd: adel, präster och övriga. De ”övriga” bestod av borgare och bönder.

När Frankrike även drabbades av svår missväxt som kom att beröra stora delar av landet, kände sig kungen tvingad att inkalla riksdagen för att få kontroll över situationen.

Kungen stänger tredje ståndets lokal

Borgarna var mycket missnöjda över att de inte fått ökade politiska rättigheter i förhållande till sin sociala status. Adeln och prästerna var dessutom frälse, vilket innebar att de var skattebefriade.

Det tredje ståndet ville att adeln och prästerna skulle dela den stora skattebördan. Adeln och prästerna var ovilliga att att ge efter för det tredje ståndets krav på ökat politiskt inflytande samt att ge upp skattefrihetsförmånen.

Kungen tog adelns och prästernas parti och efter högljudda protester lät kungen stänga det tredje ståndets lokal på slottet. De utestängda riksdagsmännen samlades då istället i bollhuset, en lokal i Versailles där man utövade bollsporter. I bollhuset svor det tredje ståndet eden att inte skiljas förrän Frankrike fått en ny författning.

Bastiljen stormas

Missväxten i Frankrike hade bidragit till att hungrande bönder och fattiga från hela landet samlats i Paris. Eftersom det inte fanns arbete och mat till att föda folkmassorna som kommit till staden uppstod snart ett kaotiskt läge.

I början av juli 1789 spreds ryktet att kungen beordrat sina trupper att inta Paris för att få ett slut på oroligheterna.

Bild:

Bastiljen var en fästning som var del i Paris försvarsverk, uppförd i slutet av 1300-talet och påbyggd i flera etapper. Stormningen av Bastiljen 14 juli 1789 brukar ses som startskottet till den franska revolutionen. Snart därefter revs fästningen. Del av en målning gjord av Jean-Baptiste Lallemand (1716-1803).


I jakten på vapen för att försvara sig, stormade delar av stadsbefolkningen den 14 juli 1789 Bastiljen i Paris. Bastiljen var en medeltida fästning som användes som fängelse. Folkmassan intog fästningen och dödade fängelseguvernanten efter att han hade avvisat kravet på att lämna ut de vapen som förvarades där. Denna dag, den 14 juli, har sedan slutet av 1800-talet varit Frankrikes nationaldag.

Många av adelsmännen flydde nu landet i rädsla för sina liv när hungriga bönder brände ned deras gårdar och gods.

Borgarnas revolution?

De som enligt gängse uppfattning gick i spetsen för revolutionärerna var sansculotterna som till största delen var borgare.

Sansculotterna bar långbyxor till skillnad från de högre stånden som bar knäbyxor (fr. sans-culottes, av sans ”utan” och culottes ”knäbyxor”).

Historikerna har dock tvistat om vilka som verkligen låg bakom revolutionen, och mot den äldre allmänt accepterade tolkningen att den franska revolutionen var borgarnas revolution, har det rests kritik av historiker som exempelvis Alfred Cobban och George V Taylor.

Dessa menar att att adeln och borgarna i Frankrike var en mycket homogen grupp. Borgarna ville efterlikna adeln och investera sina tillgångar och förtjänster i jord och egendomar, adliga attribut, medan många ur adeln tog till sig borgerliga seder och bruk. Enligt den här teorin skulle borgarna inte haft någon större anledning att störta adeln, eftersom de själva ville tillägna sig adelns levnadsmönster.

Ett faktum är att åtskilliga ur adeln tagit till sig upplysningstidens frihetsideal, och faktiskt var beredda att offra vissa av sina privilegier för ett mer solidariskt samhälle.

Enligt Alfred Cobban var det fritänkande adelsmän som tillsammans med medlemmar ur den högre borgarklassen, läkare och advokater, som gick i spetsen för revolutionen. Om det nu var som Cobban påstår, alltså att vissa delar av adeln skulle ha varit delaktiga i att dra igång den franska revolutionen, så måste man fråga sig varför stora delar av den franska adeln flydde landet i panik?

Ett möjligt svar på denna fråga skulle enligt teorin kunna vara att man helt enkelt tappade kontrollen över revolutionen, den gled dem ur händerna. De lägre stånden och grupperna i samhället kom att bli revolutionens pådrivande kraft, och adeln - i deras ögon en homogen grupp vilket den som sagt inte var - sågs som det stora hotet.

Frankrike i krig

År 1791 fick Frankrike en ny författning och folket skulle hädanefter betala skatt efter inkomst och förmögenhet. Ståndsprivilegierna såsom skattefrihet för adel och präster avskaffades redan i augusti 1789. Kungen satt kvar som regent men den bestämmande makten hade nu övergått till den lagstiftande församlingen, Nationalkonventet. Denna församling utsågs av den manliga befolkningen genom allmänna val.

Girondisterna kallades den grupp politiker som först och främst företrädda landsorten, och det var dessa som till en början var tongivande inom Nationalkonventet. Girondisterna var starkt negativa till kungen men i en sak var man överens med honom - Frankrike skulle förklara krig mot Österrike. Ludvig XVI hade som baktanke att Frankrike skulle förlora kriget och att revolutionen därmed skulle vara över. Girondisternas plan var å andra sidan att sätta stopp för de franska adelsmän som flytt till Österrike och försökt påverka den Österrikiska adeln att ställa upp i ett krig mot Frankrike.

Frankrike förklarade våren 1792 Österrike krig och bara några månader senare gick en österrikisk-preussisk armé över den franska gränsen med mål att inta Paris.

Skräckväldet

I Paris växte oron över vad som höll på att hända, och i augusti 1792 avsattes och fängslades kungafamiljen, efter en stormning av Tuilerierna, kungens slott i Paris. Det var Pariskommunen och Jakobinerna, en radikal politisk grupp som ledde stormningen av slottet.

Runt om i Frankrike följde blodiga aktioner mot adelsmän och monarkister. I Paris stormades fängelserna i jakten på ”aristokratiska fiender” och tusentals människor fick sätta livet till i dessa blodbad, som fick namnet septembermorden.

Otroligt nog kom den franska revolutionsarmén att besegra den samlade österrikisk-preussiska armén den 20 september 1792 utanför orten Valmy.

Bild:

Ludvig XVI avrättades den 21 januari 1793 på Place de la Révolution, nuvarande Place de la Concorde, i Paris.

Frankrikes kung och drottning (Ludvig XVI och Marie Antoinette) avrättades i Paris genom giljotinering i januari och oktober 1793. Avrättningarna fick till följd att även Storbritannien, Spanien, och Nederländerna förklarade krig mot Frankrike.

Tiden som följde präglades av både inrikes- och utrikespolitiska oroligheter. För att få ett slut på detta lät nationalkonventet införa ett antal radikala åtgärder.

Förutom att konventet lät mobilisera en halv miljon soldater för att skydda landets gränser, lät man också införa dödsstraff på revolutionsmotståndare. Dessutom upprättades ett så kallat välfärdsutskott med stor maktbefogenhet. En av välfärdsutskottets första uppgifter var att byta ut gamla traditioner mot nya. Kristendomen skulle förbjudas och ersättas med fosterlandsdyrkan. Välfärdsutskottet införde dessutom en ny almanacka och tideräkning.

Robespierre avrättas

Girondisterna som först och främst företrädde landsbygden kom mer och mer i konflikt med medelklassen i Paris, mycket beroende på livsmedelssituationen i huvudstaden. Ännu en gång kom Pariskommunen och Jakobinerna, under ledning av Maximilien de Robespierre, att samarbeta. Girondisterna utstöttes ur konventet och Robespierre kom mer och mer anta formen av en upplyst despot. Skräckväldet var ett faktum!

Åren som följde präglades av terror och förföljelser. Historikerna tror att över 40 000 människor mördades under skräckväldet.

Men allt som gjordes under den här perioden var inte dåligt. I sammanhanget får man inte glömma att det under Robespierres styre även stiftades lagar för fattigunderstöd, lika arvsrätt och att det även tillkom ett obligatoriskt skolväsen.

Maximilien de Robespierre (1758-94) var från början advokat och han blev medlem av Nationalförsamlingen 1789.  Han var känd för att vara både omutlig och vältalig, men såg våld som någonting nödvändigt. Robespierre blev dock med tiden alltför farlig för de egna leden och för att föregripa sina dödsdomar, lät de närmaste vännerna inom Jakobinklubben fängsla och avrätta Robespierre i juli 1794.

Napoleon tar makten

Året efter Robespierres död fick Frankrike en ny författning, direktorealförfattningen, Den styrande makten förlades nu på fem direktorer och den lagstiftande makten hölls av riksdagen.

Men Frankrike var en orolig nation fram till november 1799 då Napoleon Bonaparte återvände från Afrika.

Napoleon Bonaparte (1769-1821), bördig från Korsika, värvade sig tidigt till den franska armén och blev redan vid 16 års ålder officer i franska revolutionsarmén. Vid 24 års ålder befordrades han till general! Napoleon anslöt sig till Jakobinerna, och detta val kan ha varit en av anledningarna till Napoleons senare framgångar.

Genom en militärkupp den 9-10 november 1799 tog Napoleon makten i Frankrike. I egenskap av förste konsul blev Napoleon Frankrikes diktator. 1804 lät han kröna sig själv till Kejsare. Napoleons maktövertagande i november 1799 innebar slutet för den franska revolutionen.

Följderna av den franska revolutionen

Vilka blev då följderna av franska revolutionen? Jo, revolutionen avskaffade kungamakten av guds nåd, den av Gud givna kungamaktens tid var förbi i Frankrike. Även ståndssamhället avskaffades genom revolutionen. Lämplighet och skicklighet blev utslagsgivande vid yrkesavancemang och inte som tidigare, medfödda privilegier.

Genom Napoleons lag, Code Napoléon (införd 1804), som byggde på de revolutionära tankarna om frihet, jämlikhet och broderskap, gjordes alla människor i Frankrike lika inför lagen. Även religionsfriheten slogs fast.

Den franska revolutionen medförde också att kvinnornas ställning i samhället stärktes. Rätten att som kvinna skilja sig från sin man slogs fast 1792.

Det skall dock framhållas att Napoleon inskränkte både yttrande- och tryckfriheten i Frankrike. Därmed kan man säga att hans maktövertagande på flera viktiga punkter innebar en tillbakagång till det förrevolutionära samhället.

Långsiktigt innebar den franska revolutionen att tankegångarna om alla människors lika värde och demokrati fick fotfäste i Europa och omvärlden.
 

Litteratur:
Bengt Ankarloo (red.), Franska revolutionen, Studentlitteratur, Lund, 1992
Simon Johannes Boëthius, Den franska revolutionen, dess orsaker och inre historia 1789-1799. British Library, Historical Print Editions, London, svenska, 2011
Carl-Göran Ekerwald, Frihet, jämlikhet och broderskap: ett försök att förstå franska revolutionen, Karneval förlag, Stockholm, 2013
Joel Knöös, Franska revolutionen - Fördjupningsbok, Natur & kultur, Stockholm, 2006.

Text:
Carl-Henrik Larsson
,
fil.mag i historia, gymnasielärare i historia och religion samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli
Publicerad: 26 september 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016