+ Visa hela artikelserien
S

Paris 1792 - det politiska klimatet hårdnar

När krig bröt ut 1792 mellan Frankrike och grannländerna hårdnade det politiska klimatet. Kungafamiljen fängslades och mängder av kungatrogna dödades. Under revolutionsledarna Danton, Robespierre och Marat radikaliserades revolutionen ytterligare.
Bild:

I augusti 1792 avsattes och fängslades kungafamiljen, efter en stormning av Tuilerierna, kungens slott i Paris. Del från en målning av Jean Duplessis-Bertaux (1747–1819).

Kungen flyr

Kungen ville slippa ifrån sitt beroendet av revolutionärerna och Parisbefolkningen. Han beslöt därför att försöka fly ur landet. Med utländsk hjälp tänkte han sig sedan kunna återupprätta sin makt. De kungliga flyktplanerna hade utarbetats av drottningens beundrare greve Axel von Fersen. Han var den svenske kungen Gustav III:s hemliga sändebud i Paris.

En juninatt 1791 rullade en tung resvagn ut ur Paris i riktning mot den belgiska gränsen. I vagnen fanns den franska kungafamiljen. Innan de nått gränsen blev dock kungen igenkänd. Trupperna alarmerades och kungafamiljen återfördes till Paris under förödmjukande förhållanden.

Robespierre

Maximilien de Robespierre skulle bli den franska revolutionens främste skräckfigur. Men "skräcken" var en medveten politik för att hålla ihop den franska nationen inför trycket av inre och yttre fiender. Soldaterna skulle känna sig säkra från att inte behöva utsättas av angrepp från hemmafronten.

Den 24-årige juristen Robespierre var Jakobinklubbens mest energiske talare. Han var känd för sin omutlighet och oegennytta.

Han hade gått i Paris finaste skolor och ansågs vara ett skolljus. Då kungen och drottningen besökte skolan fick Robespierre hälsa dem välkomna på latin.

Senare öppnade han en advokatpraktik i sin hemstad Arras. Han var alltid noggrann, pedantisk och mån om sitt yttre. Förutom juridik och politik hade han litterära intressen och skrev även själv dikter.

Marat

Jean-Paul Marat har tillsammans med Maximilien de Robespierre uppmålats som revolutionens grymmaste person. Fadern var italiensk läkare, modern kom från Schweiz. Som barn sägs Marat ha varit nervös och aggressiv. I skolan utmärkte han sig i språk. Han studerade medicin i Bordeaux, men intresserade sig också för optik och elektricitet.

Marat öppnade en läkarpraktik i ett av Londons finaste kvarter. Vid sidan om sysslade han med filosofiska och naturvetenskapliga arbeten. Så småningom återvände han till Frankrike. I Artois umgicks han i de förnämsta sällskapskretsarna. Trots sina kontakter med de högre klasserna drevs Marat av ett fanatiskt hat mot aristokratin och kungamakten. Därför hälsade han revolutionens utbrott med stor glädje. Han kom att tillhöra den revolutionära vänstern.

Marat flyttade till Paris blev redaktör för tidningen Folkvännen (l`Ami du Peuple), där han förde ut sitt politiska program. Överallt såg han förrädare. I tidningen riktade han också ursinniga angrepp på mer moderata revolutionärer, som Paris' borgmästare Bailly och general La Fayette.

La Fayette tröttnade slutligen på hans angrepp och skickade nationalgardet på honom. Marat lyckades undkomma men tvingas gå under jorden i både bokstavlig och överförd bemärkelse. Han tillbringade en tid i stinkande kloaker. Nu lade han av med sin tidigare elegans och klädde sig som stadens fattigare befolkning. Hans trasiga kläder gjorde honom populär i de fattigkvarteren och man såg honom där som en "äkta folkets man".

Bild:

Smakprov på manligt och kvinnligt mode under franska revolutionen.

Modet

"Costume à la Nation" var det som gällde för den som ville följa modet. Kvinnorna skulle i håret ha en bukett vita, blå och röda blommor, den franska nationens färger. Vidare skulle de bära en mössa med den trefärgade kokarden på sidan. Kjolen à la Circassienne med röda, blå och vita ränder och slutligen skor i samma färger. Andra moderna dräkter bar namn som "à la Constitution", "négligé à la patriot" eller "deshabillé à la Démocrate".

Herrdräkterna hade de mest skrikande färger. Man bar brun rock, röd väst, blå halsduk och gula knäbyxor. Hattarna var höga och prydda av den trefärgade kokarden.

Girondisterna och jakobinerna

Den välmående medelklassen hade tillsammans med arbetarbefolkningen genomfört revolutionen och genomdrivit den nya författningen. Ledare för den lägre klassen blev Robespierre, Danton och Marat, redaktören för tidningen Folkvännen. Dessa tre var anhängare av jakobinpartiet. Jakobinerna eftersträvade en långt mer djupgående revolution och de skilde sig från de mer moderata revolutionärerna som kallades girondister.

Hotet mot revolutionens anhängare, såväl jakobiner som girondister, kom från de kungatrogna. Många hade flytt utomlands, andra fanns kvar i Frankrike mer eller mindre dolda. De kungatrogna emigranterna ropade på hämnd och deras hot att vända tillbaka med främmande trupper, bidrog endast till att göra kungaparets ställning allt mer osäker.

Girondisterna ville ha krig mot de monarkistiska staterna. Dels skulle krig underlätta republikens införande i Frankrike, dels göra det möjligt att med vapenmakt störta monarkierna ute i Europa.

Grundtanken här var att alla nationer skulle vara självständiga demokratier. Dessa idéer hade diskuterats i den sköna och patriotiska Madame Rolands salong. Den var samlingspunkt för girondisternas informella möten. Därifrån utgick också en ny fransk regering, som huvudsakligast utgjordes av girondister.

Bild:

Nationalgardet i Paris på väg till fronten 1792. Målning av Léon Cogniet (1794-1880).

Girondisterna vid styret

Girondisterna räknade med att krig skulle göra det lättare att införa republik och sprida frihet i Europa. Madame Roland har kallats revolutionens snillrikaste kvinnogestalt. Hon hade stort inflytandet över girondisterna, som samlades hemma hos henne och hennes man. Hennes stora passion här i livet var republikens införande. Madame Roland blev den sammanhållande länken för de unga entusiastiska girodisterna, som besjälades av samma ideal som hon.

I mars 1792 bildade girondisterna regering. Madame Rolands man blev inrikesminister. Man förklarade Österrike krig. Frankrike skulle störta kungaväldena och bringa frihet till alla Europas nationer.

Girondistregeringen ville skapa nationell samling inför trycket från inre och yttre fiender. Man vill tvinga kungen att sanktionera lagen om tvångsåtgärder mot de edsvägrande prästerna, alltså de präster som vägrade svära revolutionen trohet. Girondisterna ville också inkalla 20 000 frivilliga nationalgardister.

Ludvig XVI var troende katolik och det var honom motbjudande att godkänna lagen om tvångsåtgärder mot prästerna. Han lade in sitt veto mot lagen. Inrikesminister Roland, eller närmare bestämt madame Roland, tryckte emellertid på. Madame Roland hyste också stor antipati mot Marie Antoinette och kallade henne för madame "Veto". Kungen avskedade girondistministären. Parisarna reagerade våldsamt på detta med jättelika demonstrationer.

Kungen avsätts

Girondisterna vädjar till revolutionärerna i Marseille att komma nationen till hjälp och sända "män som förstå att dö". Samtidigt spred sig ryktet att kungen är i hemligt samförstånd med fienden. Den preussiske befälhavaren förklarade att Paris skulle förstöras helt om ett så mycket som ett hår på kungens huvud kröktes. Hovet försökte sabotera de franska krigsansträngningarna. En nervös spänning grep Paris. Fienden stod vid Frankrikes gränser. Men även inne i landet fanns fienden.

De radikala ville få kungen avsatt. Vid midnatt började stormklockorna ljuda. Tuilerierna stormades. Kungen och drottningen sökte förgäves skydd hos nationalförsamlingen. Kungen avsattes och fördes med sin familj till Templefängelset.

Så var det dags för nästa akt i revolutionsdramat: Skräckväldet och revolutionens slut

Parisbefolkningen under revolutionen

Revolutionens män förklarade krig mot kejsardömet Österrike. Kriget gick i början dåligt för fransmännen. Rykten gick att kungen i hemlighet samarbetade med fienden. En augustimorgon 1792 drog de upphetsade folkmassorna, beväpnade med pikar, yxor och liar mot Tuilerierna. Lamartine beskriver det så här:

Klockan elva satte sig folket i rörelse mot Tuilerierna. Antalet av dem, som utgick från Bastiljplatsen uppskattades till 200 000. De var uppdelade i tre avdelningar: den första, bestod av förstädernas bataljoner, beväpnade med bajonetter och sablar, lydde Santerre; den andra, bildad av män ur folket, utan vapen eller väpnade med pikar och käppar, anfördes av demagogen Saint-Huruge; den tredje, en hord, en oredlig massa av män i trasor, kvinnor och barn, följde i oordning en ung och skön kvinna, klädd i karldräkt, med sabel i handen, ett gevär på axeln och sittande på en kanon, dragen av bararmade arbetare. Det var Théroigne de Méricourt. Santerre var kung i förstäderna. Saint-Huruge var sedan 1789 den stora agitatorn i Palais-Royal. Efter Théroigne de Méricourt kom åtskilliga i Paris mindre bekanta demagoger. I samma mån kolonnerna inträngde i det inre i Paris, förstorades de med nya grupper, som kom fram ur de folkrika gator, vilka öppna sig till boulevarderna. Vid varje tillflöde av dessa nya hjälpare, höjde sig ett oändligt glädjeskri från kolonnerna; militärmusiken uppstämde den cyniska och gräsliga melodien till Ça ira, lönnmördarnas Marseljäs. Insurgenterna sjöng denna visa i korus och svängde hotande sina vapen mot de förmodade aristokraternas fönster.

Pikar, slöa lansar, stekspett, knivar utan skaft, timmermansbilor, murhammare, sågar - allt sådant hade folket förvandlat till vapen. En blandning av kön, åldrar och stånd, en oredlig, förvirrad massa dräkter, trasor bredvid uniformer, gubbar bredvid ynglingar, till och med barn, somliga burna av sina mödrar, allmänna flickor i sidenklänningar; hundratals fattiga kvinnor, från förstädernas vindskamrar, klädda i trasor, magra, bleka, hålögda, med kinderna infallna av elände, avbilder av hungersnöden; med ett ord folket, i hela oredan.

Fanorna svajade där och var över kolonnerna. På en av dem stod: Återkalla de patriotiska ministrarna! På en annan: Darra, tyrann, din tid är kommen! Några karlar i tröjor eller trasor, men med fint linne och vita händer, bar på huvudet hattar, på vilka man läste igenkänningstecken, skrivna med vit krita och stora bokstäver. Hopen rättade sig efter dem och följde deras ledning.

Denna armé behövde tre timmar att tillryggalägga rue Saint-Honoré; stundom rådde en fruktansvärd tystnad, avbruten blott av genljudet utav dessa tusentals steg mot gatstenarna ett tecken på denna massas koncentrerade vrede. Stundom utgick ett plötsligt rop: Leve nationen! Leve sansculotterna! [...]

Deputationens talare, Huguenin, uppläste petitionen. Han förklarade att staden var på benen för att hämnas folkets majestät. Han beklagade emellertid att det skulle fukta sina händer med konspiratörernas blod. "Männen av den 14 Juli sover inte; tala och vi skall handla. Folket är här för att låta dem välja mellan Koblenz och oss. Ni känner tyrannerna. Vi behöver därpå inget annat bevis än de patriotiska ministrarnas avskedande och våra arméers overksamhet". [Man vill tvinga kungen till en mer kraftfull krigföring mot de utländska makter som vill införa den gamla ordningen i Frankrike. Tydligen misstänker man också att kungen spelar under täcket med fienden].

Ur: Alphonse de Lamartine, Girondisternas historia, Stockholm: Bonnier, 1848


Litteratur:
Jean-Bernard, Franska revolutionens historia, Beijer, 1909
Paul R. Hanson, Contesting the French Revolution, Wileyblackwell, 2009
William D. Irvine, The Boulanger Affair Reconsidered, Oxford Univ. Press, 1989
Alphonse de Lamartine, Girondisternas historia, Bonnier, 1848
Wilhelmina Fransén, Charlotte Corday, Hökenberg, 1928

Text:
Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm
,
författare
Publicerad: 26 februari 2014
Uppdaterad: 17 november 2016

Annons