+ Visa hela artikelserien
S

Mänskliga och medborgerliga rättigheter 1789

Den 27 augusti 1789, bara sex veckor efter stormningen av Bastiljen, antogs Förklaringen av människans och medborgarens rättigheter av Frankrikes nationalförsamling. Man ville därmed skapa grunden till en skriftlig författning för den franska republiken.
Bild:

"Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter" utgör en grund för våra dagars mänskliga rättigheter.

"Det franska folkets till nationalförsamling församlade ombud anser att okunnigheten om, glömskan av och föraktet för människans rättigheter är de enda orsakerna såväl till alla allmänna olyckor som till regeringens maktmissbruk. De har därför beslutat att genom en högtidlig förklaring fastställa människans naturliga, oförytterliga och heliga rättigheter och skyldigheter, så att varje samhällsmedborgare i varje ögonblick skall kunna påminna sig sina rättigheter och den lagstiftande och verkställande maktens åtgärder."
 

Alla är medborgare med samma rättigheter

Med den nya nationalförsamlingen skapas ett nytt begrepp, medborgare, citoyen. Alla är medborgare med samma rättigheter och lojaliteter. Lojaliteten skall i första hand riktas mot nationen, det egna landet, inte till sitt stånd eller skrå.

För att markera denna medborgerliga identitet och medborgerliga rättigheter antar nationalförsamlingen en deklaration om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna 26 augusti 1789.

Grunden hade nu lagts till ett nytt Frankrike och till en ny medborgaridentitet. Den moderna nationalismen var därmed född.

Bild:

Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter. Antagna av nationalförsamlingen vid sessioner den 20, 21, 23, 24 och 26 augusti 1789. Godkända av konungen.

Grunden för FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna

Den franska Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789 (se dess artiklar här nedanför) utgör vid sidan av den engelska Bill of Rights från 1689 och den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 grunden för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som antogs 1948.
 

Artikel 1

Människan föds och förblir jämlik till sina rättigheter. Samhällelig åtskillnad får endast grunda sig på allmänt intresse.

Artikel 2

Syftet med alla politiska sammanslutningar är att bevara människans naturliga och omistliga rättigheter. Dessa rättigheter är rätt till frihet, egendom och personlig säkerhet, samt rätt till motstånd mot förtryck.

Artikel 3

Grunden för all överhet vilar ytterst hos folket. Ingen sammanslutning, ingen individ, kan utöva makt som inte uttryckligen utgår från folket.

Artikel 4

Frihet består i att kunna göra allt som inte skadar andra. För varje människas naurliga rättigheter finns därför inga andra gränser än de som är nödvändiga för att tillförsäkra samhälles övriga medborgare samma rättigheter. Dessa gränser kan endast fastställas i lag.

Artikel 5

Lagen får inte förbjuda andra handlingar än sådana som är skadliga för samhället. Det som inte är förbjudet i lag får inte förhindras och ingen får tvingas att göra något som lagen ej tillåter.

Artikel 6

Lagen är uttryck för den allmänna viljan. Alla medborgare har rätt att personligen eller genom ombud medverka i lagstiftningen. Lagen bör vara lika för alla, oberoende av om den skyddar eller bestraffar. Alla medborgare är lika inför lagen och har rätt att inneha alla offentliga ämbeten, befattningar och anställningar, var och en efter sin förmåga och utan annan åtskillnad än den som betingas av skicklighet och begåvning.

Artikel 7

Ingen kan åtalas, häktas eller hållas fängslad utom i fall som finns upptagna i lagen och då endast i de former som lagen föreskriver. Den som påbjuder, utför eller låter utföra godtyckliga befallningar bör straffas, men varje medborgare som enligt lag blir kallad att inför rätta eller gripen bör omedelbart lyda; genom motstånd gör han sig skyldig till brott.

Artikel 8

Lagen bör inte stadga andra straff än som är oundvikligen och uppenbart nödvändiga. Ingen kan heller straffas annat än enligt lag som stiftats och utfärdats innan brottet blivit begånget och som tillämpats på lagligt sätt.

Artikel 9

Varje människa anses oskyldig till dess hon dömts skyldig. Om det är nödvändigt att gripa henne bör inte onödig hårdhet användas för att beröva henne friheten. Sådan hårdhet bör bestraffas strängt enligt lag.

Artikel 10

Ingen får förföljas för sina åsikter, inte ens religiösa, så vida de inte tar sig uttryck som stör den lagliga ordningen.

Artikel 11

Fritt utbyte av tankar och åsikter är en av människans värdefullaste rättigheter. Varje medborgare äger därför rätt att fritt yttra sig i tal, skrift och tryck, men får stå till svars för missbruk av denna frihet i de fall som lagen stadgar.

Artikel 12

Skyddet av de medborgerliga och mänskliga rättigheterna kräver en offentlig maktapparat. Den är alltså upprättat till allas nytta och inte enbart för dem, åt vilken den har anförtrotts.

Artikel 13

För underhåll av den offentliga maktapparaten, och för de utgifter statens styrelse kräver, är en allmän skatt nödvändig. Skattebördan bör vara jämt fördelad mellan alla medborgare på grundval av betalningsförmåga.

Artikel 14

Alla medborgare äger rätt att personligen eller genom sina representanter pröva och fastställa behovet av allmänna skatter, att fritt bevilja den, övervaka dess användning, samt bestämma om dess storlek, fördelning, uppbörd och varaktighet.

Artikel 15

Samhället har rätt att av varje offentlig tjänsteman kräva redovisning för förvaltning av hans ämbete.

Artikel 16

Ett samhälle i vilket garantin för rättigheterna inte är tryggad och där maktfördelningen inte är fastställd, saknar konstitution.

Artikel 17

Då rätten till egendom är en okränkbar och helig rättighet, kan ingen frånhändas vad honom tillhör om det inte uttryckligen krävs av ett i laga ordning prövat och såsom nödvändigt fastställt allmänt behov endast mot i förväg given rättvis ersättning.
 


Fransmännen blir jämlika medborgare

Adelns sköldar bränns eller krossas och deras titlar försvinner - alla är medborgare, fransmän (se bild).

Adeln och kungatrogna flyr till i England, Preussen eller Österrike. De tror att revolutionens oro snart skall vara över.

Många av dessa emigranter konspirerar aktivt mot revolutionen får i Frankrike stämpeln av förrädare. De är emot revolutionen och de nya revolutionära värdena. Man ser dem även som fosterlandsförädare, då de lierat sig med främmande makter, den österrikiske kejsaren och den preussiske kungen.

Så blir revolutionärt och fosterländsk samma sak. Aristokrat och förrädare samma sak.


Litteratur:
Jean-Bernard, Franska revolutionens historia, Beijer, 1909
Paul R. Hanson, Contesting the French Revolution, Wileyblackwell, 2009
William D. Irvine, The Boulanger Affair Reconsidered, Oxford Univ. Press, 1989
Alphonse de Lamartine, Girondisternas historia, Bonnier, 1848
Wilhelmina Fransén, Charlotte Corday, Hökenberg, 1928

Text:
Per Höjeberg
,
lektor i historia på Norra Reals gymnasium
Publicerad: 15 februari 2014
Uppdaterad: 17 november 2016

Annons