+ Visa hela artikelserien
S

Skräckväldet och revolutionens slut

Girondisterna hade inte visat tillräcklig handlingskraft. De var poeter och talare inte handlingens män. Det var däremot jakobinerna. Och tiden var kritisk. Fiendens arméer stod vid landets gränser. Frankrike kunde bara ställa upp oerfarna och dåligt beväpnade soldater. Dessutom måste man kämpa mot farliga fiender inom landet. För att klara allt detta krävdes fasthet och styrka hos regeringen.
Bild:

Frankrikes stora otränade värnpliktsarméer förlorade många slag till en början. För att bekämpa oroligheterna som uppstod inom landet, tog de ledande revolutionsmännen till hårda metoder. "Skräcken sattes på dagordningen". Alla motståndare till revolutionen skulle bort.

Jakobinerna tar makten

Bland de ledande framträdde nu jakobinerna Danton och Robespierre. Danton arbetade med att stärka armén. Från talarstolen utslungade han med dundrande stämma orden "Medborgare! Låt oss först slå fienden, sedan kan vi tvista". Robespierre, Danton och Marat hade också en klar uppfattningen om vilken obotlig olycka en reaktionär rörelse i detta ögonblick skulle vara för nationen och revolutionen . Robespierre spårade med järnhård flit och oböjlig energi upp reaktionärer och sände dem till giljotinen.

Vi befinner oss nu i inledningen till skräckväldet. Med giljotinens hjälp ville jakobinerna rädda Frankrike. Preussarna rykte fram. Stämningen i Paris var uppjagad. Man såg förrädare överallt. Åter ringde stormklockorna. Parisarnas söner skulle, oövade och dåligt beväpnade, tåga mot en överlägsen fiende. Dessutom fanns på hemmafronten tusentals förrädare färdiga att falla dem i ryggen. Mot förräderiet fanns endast ett medel - döden. Massor av präster, som vägrat avlägga eden till nationen, mördades systematiskt. Detsamma gällde även många kungatrogna. Efteråt har dessa händelser kallats "septembermorden".

Samtidigt som dessa förskräckande massmord ägde rum var Paris muntrare än någonsin. Festerna avlöste varandra och teatrarna var fullbokade. I madame Rolands salonger flöt konversationen lätt och livligt.

Så kom meddelandet att preussarna slagits tillbaks vid Valmy.

Kungen avrättas

Kungaparet anklagades för att ha haft förbindelse med landets fiender. Kungen ställdes inför rätta. Domen löd "La mort sans phrases" döden inom 24 timmar. Inför en en oräknelig människomassa besteg Ludvig schavotten. Bödeln visade upp ett avhugget huvud och möttes av ett "leve republiken" från hundratusen människor.

Även Marie Antoinette ställdes inför revolutionsdomstolen. Det var inte längre den lättsinniga, utpyntade och fladdrande skönheten, utan en gråhårig, i förtid åldrad kvinna som stod inför sina domare. Hon anklagades för förräderi mot fosterlandet samt förbindelse med fientliga makter och hon dömdes hon till döden. Redan samma morgon fördes hon bunden på en kärra till revolutionsplatsen och besteg modigt schavotten.

Bild:

Ludvig XVI (1754-1793) giljotinerades den 21 januari 1793 inför tiotusentals åskådare på Place de la Révolution, nuvarande Place de la Concorde, i Paris.

"Vi för blott krig mot slotten"

Kampen mellan girondisterna och jakobinerna rasade vidare. Framför allt Marat var utsatt för girondisternas häftiga attacker. Marat sade vid ett tillfälle att han tydligen hade många fiender i nationalkonventet. Girondisterna svarde: "Alla är vi dina fiender, alla, alla".

Kriget mot utlandet började ta en för det franska vapnet gynnsam vändning. Och kriget var till stor del girondisternas verk. Segraren vid Valmy, generalen Dumouriez, var deras man. Budskapet till folken i de länder där franska arméerna trängde fram var: "Vi för blott krig mot slotten, till hyddorna bringar vi frihet och fred". Revolutionsanhängare i Tyskland hade öppnat stadsportarna för den franska armén. De tyska städerna Worms och Mainz föll i deras händer.

Girondisterna blev nu förvissade om att de hade övertaget och att de, med Dumouriez' hjälp, skulle göra slut på jakobinernas makt.

Men så kom underrättelser om motgångar för Dumouriez. I Paris började man tala förräderi. Nationalkonvetets sal översvämmades av en ursinnig folkhop, som fordrade att girondisternas huvuden skulle falla för bilan.

Girondisterna likvideras

Medan kampen mellan girondister och jakobiner rasade vidare på liv och död, mördades Marat. Mörderskan visade sig vara Charlotte Corday, en 24-årig flicka från Nordmandie och hängiven girondist.

Nu ansågs girondisternas fientliga planer mot republiken ligga i öppen dager. Mordet på Marat berövade dem varje möjlighet till räddning. "Hon dödar oss, men hon lär oss att dö", uttryckte sig en av dem.

Girondisterna ställdes inför skranket alla på en gång. Ingen vältalighet kunde rädda dem. Då dödsdomen upplästes för dem, utropade en av de dömda: "Vi dör den dag folket har mist sitt förstånd; den dag, det får det tillbaka, är det er tur".

Hela natten före avrättningen tillbringade de dödsdömda med att sjunga och hålla tal för fosterlandet och dess framtid. När girondisterna förts till Place de la Révolution, där giljotinen stod, stämde de upp marseljäsen. Först ljöd sången stark, men för varje dömd som stolt besteg schavotten, blev sången allt svagare. Snart tystnade den helt. När Madame Roland steg upp på schavotten, tittade hon på statyn av frihetsgudinnan och ropade: "O Frihet, hur många brott begår man inte i ditt namn."

Bild:

Charlotte de Corday och mordet på Marat. Målning gjord av Paul-Jacques-Aimé Baudry (1828–1886).

Charlotte de Corday

Charlotte de Corday blev påverkad av girondisternas budskap om att jakobinerna utgjorde en fara för fosterlandet. Nu ansåg hon sig utvald att frälsa fäderneslandet från deras tyranni.

Hon hade gått i en klosterskola Abbaye aux dames i Caen där hon lärt känna den klassiska litteraturen och att beundra heroiska handlingar. Med entusiasm hade hon anslutit sig till girondisterna. Marat var den mest hatade representanten för jakobinerna. Charlotte sökte upp Marat och lyckades skaffa sig tillträde till honom, då han låg i badet. Hon stötte en kniv i hans hals. En vecka senare giljotinerades den - i girondisternas ögon - hjältemodiga flickan. Madame Roland sade att Charlotte de Corday "förtjänar hela universums beundran".

"Skräcken" tar slut

Danton hade skapat en stark regering för att rädda sitt fosterland. Därefter hade han dragit sig tillbaka från offentligheten. Men nu oroades han av den blodiga händelseutvecklingen och återvände till det offentliga livet. Under hans påverkan började Camille Desmoulins i sin tidning Le Vieux Cordelier att förespråka mildare metoder. Därför fördes också dessa revolutionens förgrundspersoner inför revolutionsdomstolen. I början av april 1794 kördes de till schavotten. Camille Desmoulins vred sina händer. "Mig frihetens förste apostel, sänder de till guillotinen", klagade han. Dantons sista ord riktade sig till bödeln: "Visa folket mitt huvud - det är väl värt att se på." En mängd ytterligare avrättningar genomfördes, bland annat av många kvinnor. De var allt ifrån adelsdamer, försäljerskor till prostituerade. Samtliga påstods ha deltagit i sammansvärjningar med utlandet.

Ingen kunde längre känna sig säker. Man förende sig och störtade Robespierre. Då han skulle tala svek honom rösten. "Datons blod kväver dig", ropade man. Han och hans sista anhängare blev utan vidare formaliteter körda till giljotinen. Skräcken var över.

Gudarna törsta

Anatole France skriver 1912 i sin roman Gudarna törsta, att det endast är med hjälp av skräcken som den unga republiken förmår upprätthålla de revolutionära och nationella idealen. Skräcken är "hälsosam" och "helig" och giljotinen "härlig". "Tack vare den är våra arméer väl rustade och tar till offensiven, redo att bära friheten ut över världen. Nu utbreder den jakobinska enheten sin kraft och sin vishet över landet [...]."

Men Anatole France målar också upp det franska folkets resignation inför skräckväldet. Berömt är det yttrande, som han lägger i medborgaren Blaises mun: "Tro mig min vän, revolutionen tråkar ut en. Den har räckt för länge. Fem år av hänförelse, fem år av omfamningar, blodbad, tal, marseljäser. Larmsignaler, aristokrater i lyktstolparna, huvuden på stänger, kvinnor grensle på kanonerna, frihetsråd med röda mössan, häktningar, giljotin, matransoner, kokarder och sablar; det är väl mycket".

Ludvig XVI och Marie Antoinette

Den franske kungen Ludvig XVI har beskrivits som vänlig och tillmötesgående. Men man har också ansett att han saknat den kraft en revolutionär tid krävde. Det blev den hygglige Ludvig XVI som fick betala för vad de tidigare kungarna ställt till med. Drottningen Marie Antoinette har framställts som vacker och charmfull men ovillig att ta till sig de sociala trender som låg i tiden. Hon var nöjeslysten och slösaktig och blev mycket illa omtyckt. Marie Antoinette påverkade kungen att söka utländskt stöd för en revolutionsfientlig politik. Det kom att betraktas som ett förräderi mot den franska nationen och revolutionen.

Lamartine kände väl till personerna från den stora franska revolutionen 1789. I sin stora bok om franska revolutionen skriver han:

För att råda bot på de olyckliga förhållandena i det franska samhället före revolutionen hade det fordrats en regent med klart huvud och kraftig hand. Ludvig XVI, som vid 20 års ålder besteg tronen 1774 hade ingen av dessa egenskaper. Ludvig XVI hade en fetlagd kropp, något tvunget i ställningen och en viss osäkerhet i gången. Hans börd var det enda, som kastade någon glans över honom.

Drottningen syntes av naturen skapad för att kontrastera mot konungen. Vid hennes ankomst till Frankrike, hade hennes skönhet bländat hela landet. [Hon var österrikisk prinsessa] Hon var smärt, en verklig dotter av Tyrolen. Det naturliga majestätet i hennes hållning gjorde inte något förfång åt gracen i hennes rörelser. Hon hade en själ, som törstade efter tillgivenhet, ett lättrört hjärta; ett tankfullt och intelligent småleende.

Men för att inge mod hos en obeslutsam konung och rädda en stat uti svåra omständigheter, därtill fordras något mera. Hon hade hört det första dånet av stormen, utan att tro på faran. Drottningen berusad av denna omgivningens smicker [hovadelns smicker], förmådde konungen att ena dagen taga tillbaka vad han medgivit den föregående [de reformer kungen gått med på att genomföra]. Hennes hand kunde skönjas uti allt regeringens vacklande.

Nationen [det franska folket] varesblev det till slut och hatade henne. Hennes namn blev för folket kontrarevolutionens fantom. Den 5 och 6 oktober blev drottningen allt försent varse folkets ovänskap. Emigrationen [franska adelsmän som flydde utomlands] begynte, hon såg densamma med gynsamma blickar. [Hon stödde de franska adelsmän som flydde från Frankrike]. Alla hennes vänner var i Coblenz [det var där den flyktade adeln slog sig ned för att avvakta bättre tider eller hjälp från utländska makter att störta den revolutionära regimen]; man förutsatte, att hon var i gott förstånd med dem; detta var också det verkliga förhållandet.

Man anklagade drottningen för sammansvärjning till fördärv för nationen, som i varje ögonblick begärde hennes huvud. Ett folk som reser sig, har behov av att hata någon. En kvinna blev en hel nations fiende. [Senare kunde hon mer eller mindre betraktas som revolutionärernas fånge]. En fånge i Tuilleriernas palats, kunde hon inte närma sig ett fönster, utan att framkalla skymford mot sig och nödgas avhöra dem. Hennes dagar var dystra, hennes nätter oroliga.

Hennes hov var tomt hon såg inga andra än misstänksamma påtvungna ministrar och La Fayette, inför vilken hon blev tvungen att lägga band till och med på uttrycket i sitt ansikte. Hennes betjäning spionerade på henne; hon måste föra dem bakom ljuset för att få samtala med de få vänner, hon ägde kvar. Hemliga trappor; mörka gångar förde om nätterna till slottets vindar de hemliga rådgivare, hon kallade till sig. Dessa rådplägningar liknade sammansvärjningar. Hon beredde konungen mången olycka; utrustad med bättre huvud, mera själ, mera karaktär än han, kunde hon inte utnyttja sin överlägsenhet till annat än att inge honom förtroende till olycksbringande planer. Hon var på samma gång tröstarinna i hans olyckor och fördärvet för honom; hon ledde honom steg för steg ända till schavotten; men hon uppsteg dit tillika med honom. [Kungen blev ju avsatt och senare avrättad för förräderi mot nationen. Samma öde drabbade senare även drottningen].

Ur: Alphonse de Lamartine, Girondisternas historia, Stockholm: Bonnier, 1848


Litteratur:
Jean-Bernard, Franska revolutionens historia, Beijer, 1909
Paul R. Hanson, Contesting the French Revolution, Wileyblackwell, 2009
William D. Irvine, The Boulanger Affair Reconsidered, Oxford Univ. Press, 1989
Alphonse de Lamartine, Girondisternas historia, Bonnier, 1848
Wilhelmina Fransén, Charlotte Corday, Hökenberg, 1928

Text:
Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm
,
författare
Publicerad: 25 februari 2014
Uppdaterad: 17 november 2016

Annons