S

Upplysningsidéerna bakom demokratins framväxt

Tidigare i historien och under 1600-talet och 1700-talet hade man utgått från att samhällsordningen var given av Gud, exempelvis i föreställningen om ett kungadöme av Guds nåde. Upplysningsfilosoferna försökte istället förstå samhällsordningen som ett människoverk. Samhället var uppbyggt av människor och kunde därför förändras av människor.

Upplysningsidéerna dominerade kulturlivet

Upplysningen var en tankeströmning som dominerade kulturlivet under 1700-talet. Upplysningsfilosoferna menade att människan skulle bruka sitt förnuft istället för att blint böja sig för kyrkans dogmer eller invanda tankesätt.

Utifrån den utgångspunkten var de också kritiska mot de rådande politiska och sociala förhållandena. Samhället borde styras på ett mera framstegsvänligt sätt med större folkligt inflytande, menade många samhällskritiker och lade fram olika förslag, alltifrån Rousseaus direktdemokrati till Voltaires "upplysta despoti" (se nedan).

Folket har rätten att göra uppror

Några av upplysningsfilosoferna tänkte sig att samhället uppkommit som ett resultat av ett slags ursprungligt fördrag, där människorna lämnade ifrån sig makten till en stat mot att denna i gengäld förband sig att respektera vissa naturliga rättigheter. Oberoende av rang och stånd hade envar rätt till liv, frihet och egendom. Om en stat inte respekterade dessa rättigheter och därmed bröt mot samhällsfördraget hade människorna enligt den engelske filosofen John Locke (1632-1704) en fjärde rättighet - rätten att göra uppror.

Detta var naturligtvis omstörtande tankar i en tid då man ansåg att överheten fått sin makt av Gud. Men de mest radikala idéerna framställdes av Jean-Jacques Rousseau.

Makten skall utgå från folket

Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) var oppositionsman också i förhållande till många av de andra upplysningsfilosoferna. De såg bara framsteg i det omgivande samhällets alltmer förfinade kultur. Rosseau kritiserade istället det moderna stadslivet, som i hans ögon var konstlat och falskt. Som föredöme framhöll han den strävsamme bondens eller hantverkarens liv i samspel med naturen. Han ansåg också att de övriga upplysningsfilosoferna hyste en överdriven tilltro till förnuftet, som han menade ofta förde människan på villovägar. Istället skulle hon lita på samvetet, känslorna och intuitionen.

Rousseau motsatte sig idén att samhällsfördraget innebar att människorna överlämnade makten till staten. Han menade att folket måste delta aktivt i alla beslut som berör dess villkor. Ska man lyda en lag måste man ha varit med och stiftat den. Parlament och kungamakten ska bara verkställa folkviljan som den kommer till uttryck på allmänna möten och omröstningar. Denna idé om staten som uttryck för folkviljan skulle få stor betydelse i franska revolutionen och 1800-talets politiska idéutveckling.

Bild:

Under senare hälften av 1700-talet spred sig upplysningsidéerna snabbt bland Paris salonger. Idéerna kom senare att ligga som grund för den franska revolutionen.

Montesquieus maktfördelningslära

Teorin om samhällsfördraget försökte förklara statens uppkomst. Men hur skulle man förstå skillnaden mellan olika stater? Charles Louis de Montesquieu (1689-1755) menade att lagar och sedvänjor varierade på grund av olikheter i klimat och naturförhållanden. Han rekommenderade att det skulle råda åtskillnad och balans mellan den politiska maktens olika funktioner. Den styrande makten (kungen/regeringen) måste kontrolleras av den lagstiftande (parlamentet). Båda dessa maktcentra måste i sin tur övervakas av den dömande makten (domstolarna), som måste ha en oberoende ställning.

Alla upplysningsfilosofer ville inte ha demokrati

Andra upplysningsmän, som Voltaire (1694-1778), var varken särskilt intresserade av att det rådde maktbalans eller av att staten var representativ för folket. Vidgat folkstyre var snarast skadligt ansåg han, eftersom folket var oupplyst. Desto viktigare var det att påverka regenten, så att denne omfattade de nya tankarna och använde sin makt för att främja nyttiga näringar, framsteg och förnuft. Hellre en upplyst despoti än en oupplyst demokrati, menade Voltaire.


Litteratur:
John P McKay m.fl., A History of World Societies, Bedford/St. Martins, 2009
David Held, Demokratimodeller. Från klassisk demokrati till demokratisk autonomi, Daidalos, 2005
Gunnar Eriksson & Tore Frängsmyr, Idéhistoriens huvudlinjer, Wahlström & Widstrand, 1995

Text: Leif Löwegren, tidigare gymnasielärare i religionskunskap, historia och filosofi vid Lerums Gymnasieskola och ämnesdidaktiker i religionskunskap och historia vid Lärarhögskolan i Göteborg.

Publicerad: 06 januari 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016