+ Visa hela artikelserien
M

Den brittiska imperialismen

Imperialismen hade ett starkt folkligt stöd i England. Man var stolt att tillhöra ett världsvälde och man var ännu stoltare över att "vara britt". Långt in på 1900-talet vände många britter blickarna mot sitt imperium, eller som det senare kom att kallas samväldet, hellre än mot övriga Europa.
Bild:

Soldater reser till "Fjärran Östern". Målning av Henry O'Neil (1817-1880).

Kolonierna

Åren 1866 och 1867 reste samhällsdebattören Charles Dilke världen runt. Överallt, skriver han, befann jag mig i engelsktalande länder. Även om klimat, natur, levnadsförhållanden och uppblandning med andra folkslag har förändrat "blodet", märkte jag ändå, att det i grunden var ett och samma folk.

Dilke ville skapa en kulturgemenskap av alla engelsktalande länder. Denna kulturgemenskap kallar han "Greater Britain". Han inkluderar där även Förenta staterna. I Amerika har folk fösts samman, men de har hamnat i en engelsk värld. Där finns ättlingar till tyskar, irländare, skandinaver och spanjorer. Alfreds lag (Han menar att Förenta staternas lagar har engelskt ursprung), Chaucers språk (Chaucer var en medeltida engelsk diktare) och Englands institutioner (han menar att de engelska förvaltningsapparaten förts över till Förenta staterna) har blivit deras vare sig de vill eller inte.

Storbritannien och Europa idag...

Idag har imperietanken för länge sedan försvunnit. Samväldets betydelse för engelsmannen har också betydligt minskat. Men till helt nyligen har det hos britterna levt kvar en viss misstänksamhet mot Europa. Trots att England är medlem i EU så har där dröjt sig kvar en stark skepsis mot Europatanken.

Många i 1800-talets England önskade att banden som förenade Storbritannien och kolonierna borde stärkas. De menade då i första hand de kolonier som befolkats av britter. Vad gällde områdena där befolkningen huvudsakligen utgjordes av icke-européer borde man dröja med att ge dem självständighet. Kolonier som nått en viss utveckling borde bli självständiga. Men först måste folken i de koloniserade områdena bli mer västerländska, resonerade man. Sedan skulle de uppgå i de fria staternas krets.

Författaren och imperialisten Rudyard Kipling myntade det bevingade begreppet "Den vite mannens börda". Alltså, det var den vite mannens plikt att "uppfostra" andra folk i västerländsk anda.

Andra engelsmän såg kolonierna bara som en ekonomisk börda. De menade att kolonialväldet borde avvecklas.

Men fram mot förra sekelskiftet växte tanken på att stärka imperiets sammanhållning. Böcker som Dilkes Greater Britain hjälpte till att vända opinionen mot en mer imperievänlig politik. Man började nu också lägga under sig nya områden. De konservativa regeringarna med premiärministrarna Benjamin Disraeli och Robert Salisbury (med Joseph Chamberlain som drivande kraft) förde en aktiv imperiepolitik. Den liberale William Gladstone däremot var i grund motståndare till en sådan politik. Må vara att han ansåg sig tvungen att ockupera Egypten.

Cecil Rhodes var kanske den mest fanatiske imperialisten. Han talade om "den anglosaxiska rasens rätt att styra världen". Genom pressens romantiska reportage om kolonierna och de små spännande kolonialkrigen växte allmänhetens stöd för en aktiv imperialismpolitik.

Bild:

Bilden är en karikatyr som föreställer den brittiske kolonialpolitikern och premiärministern Cecil Rhodes, vars mål var att skapa ett brittiskt territorium från Kapstaden till Kairo, som skulle bindas samman med järnväg och telegraf.

Joseph Chamberlain

När England börjat segra i boerkriget (1899-1902) i Sydafrika kunde man i Svenska Dagbladet läsa:

Då trädde Joseph Chamberlain fram. Nya hundratusen Tommies (soldater) skrevs ut och sändes till Kap. Chamberlains energiska insatser hänförde. Man jublade över honom i parlamentet och på gatorna. Och man jublade med honom över den imperialistiska idén. Chamberlain var "lejonet för dagen" i England, segern i Sydafrika hans förtjänst. Alla "sanna brittiska patrioter" var hans bundsförvanter.

Socialliberalen Joseph Chamberlain var anhängare av det brittiska imperiet - Englands uppgift som världens behärskare. Att förespråkare av kolonialpolitiken också hade en socialistisk och radikal samhällssyn var inte ovanligt under sekelskiftet. Imperialismen sågs som ett jättelikt demokratiskt projekt. Chamberlain talade om en demokrati som kastat bort "den fega fruktan att vara stor". Världen skulle säkras för de västerländska idealen genom att det brittiska världsväldet byggdes ut.

Bild:

I början av sin politiska karriär var Joseph Chamberlain (1836-1914) en radikalt inriktad liberal och en förkämpe för utbildningsreformer och blev handelsminister. Senare återkom han i allians med det konservativa partiet som imperialist och protektionist och var kolonialminister.

Redan som ung var Chamberlain en förmögen man och han drog från London för att erövra en provinsstad - Birmingham. I denna stad blev han snart känd som "mannen med monokeln", ytterst elegant och en ivrig dansör. "Han bär sin monokel som en gentleman", löd det spydiga omdömet om honom. Men Chamberlain såg Birminghams smutsiga, överfyllda fattigkvarter. Han agiterade för ett politiskt program, som låg socialismen nära. När han så småningom blev borgmästare, sanerades mycket av slummen bort.

Chamberlain stod inom torypartiet för en social inriktning. Denna inriktning fortsatte att dominera partiet fram tills den på 1980-talet avlöstes av thatcherismen. Den chamberlainska traditionen inom det konservativa partiet kom att efterträdas av en politik, som utmärktes av reträtt från både välfärdspolitiken och socialreformerna inom inrikespolitiken. Vad gällde utrikespolitiken innebar thatcherismen också en brytning med chamberlainismen. Intresset för samväldet avtog markant.
 

Imperialisten Rudyard Kipling

Rudyard Kipling var den stora publikens man under åren kring förra sekelskiftet. Stoffet till sina berättelser och ballader hämtade han från kolonierna i fjärran länder, främst Indien. Djungelboken är hans kanske mest berömda verk. "O, öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två", så uttrycker sig Kipling. Denna inställning kommer fram i dikten "Mandalay". Där berättas om kärleken mellan en brittisk soldat och en burmesisk flicka.

Under boerkriget började Kipling oroa sig för Englands framtid och känna hotet från det nya Tyskland. Hans son skulle senare komma att stupa under första världskriget.

Kiplings berättelser från imperiet är berättelser nerifrån. Han tar upp mannen eller kvinnan i ledet och beskriver utifrån deras horisont hur det är i olika delar av imperiet. Men betoningen ligger på britterna. Det är de som ska leda de färgade folken till en lyckligare tid. Den cockneydialekt (den dialekt som talades i Londons East End - där det fattigare folket bodde) han använder liknar den som förekom i tidens music-hallföreställningar.

 

Litteratur:
J.F.C. Harrison, Late Victorian Britain, Fontana Press, 1980
Robert A. Huttenbach, The British Imperial Experience, Harper & Row, 1966
Lawrence James, The Rise and Fall of the British Empire, Abacus, 1997
Paul Kerr, The Crimean War, Macmillan, 1997
Lytton Strachey, Drottning Viktoria, Hökenberg, 1921
Herbert Tingsten, Viktoria och viktorianerna, Aldus/Bonnier, 1965
Litteraturens världshistoria: Sekelskiftet, första världskriget; Nationalismen, ed. Jansen, F.J. Billeskov, Norstedt, 1991
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare

Läs mer om

Publicerad: 27 augusti 2014
Uppdaterad: 28 oktober 2016