+ Visa hela artikelserien
S

Brittisk imperialism - exemplet Sydafrika

Den brittiska nationalismen tog sig uttryck i uppbyggandet av det brittiska imperiet. Som exempel på hur man i Sverige för hundra år sedan upplevde den brittiska imperialismen i världen har vi valt fallet Sydafrika. Om du här följer den tidens pressdebatt och jämför med dagsläget skall du se hur man i Sverige på hundra år förändrat synen på Afrika och på nationalismen överhuvudtaget.
Bild:

Av den brittiska arméns 180 000 reguljära trupper fanns på sommaren 1899 endast omkring 10 000 man i Sydafrika.

Boerkriget 1899-1902

Sydafrika har alltsedan 1600-talet varit mötesplats för afrikanska, europeiska och indiska folk. En svensk kännare av Sydafrika vid förra sekelskiftet talade om mötet mellan afrikanska och europeiska barbarhordar, som förvandlat landet till ett enda blodigt slagfält. Och det stämmer. Alla folk i Sydafrika har fört krig mot varandra. Det kraftfulla zulufolket förde krig mot britterna. Boerna, ättlingar till holländska invandrare och britterna har utkämpat många blodiga krig. Framförallt väckte det så kallade boerkriget 1899-1902 engagemang här i Sverige liksom i resten av Europa. Boerkriget var inte bara ett krig som utkämpades i Sydafrika. Det avspeglade också hur de olika nationalismsynerna vid 1900-talets början bröt mot varandra. Vi har den brittiska nationalismen som tog sig uttryck i imperialismen. Vidare har vi boernas bondekultur, som kom att associeras med bondekultur i Europa överhuvudtaget. Den nya tyska imperialismen och germanismen uppträder också i den tidens sydafrikadebatt.

Boernas styre innebar rasism och förtryck

Det var britterna som segrade i boerkriget. Men det var boerna som kom att styra Sydafrika från 1910 till 1994, då Nelson Mandela och ANC tog över (se ruta längre ner).

Boerstyret innebar rasism och förtryck av landets färgade majoritet. I Sverige liksom i resten av världen reagerade en enig opinion mot detta. Sydafrika utsattes för bojkottaktioner. Men vid förra sekelskiftet hade världsopinionen ännu inte upptäckt afrikanerna. Sydafrika var i det allmänna medvetandet fortfarande européernas land, trots att afrikanerna redan då var i majoritet. Det var boerna, det tappra bondefolket - "Afrikas dalkarlar" - man ömmade för i Sveige och resten av Europa och i USA. Det var boerfolket som uttsattes för övergrepp från det mäktiga brittiska imperiet. Så tänkte man då. Du kan här ta del av pressdebatten för ungefär hundra år sedan och samtidigt ha i baktanke hur vi har sett på Sydafrika under boernas apartheidsystem under senare delen av 1900-talet.

Den brittiska imperialismen speglad i Sydafrikadebatten

För att visa på den brittiska nationalismen och imperialismen så kan vi titta på senviktoriansk tid, alltså åren kring förra sekelskiftet. Det var under den viktorianska perioden, som den brittiska imperialismen fick sin säregna utformning.

För att bli mer konkreta skall vi titta på pressmaterial om den brittiska sydafrikapolitiken under det så kallade boerkriget (1899-1902). Huvudsakligen använder vi svenskt pressmaterial. Många artiklar är översättningar från utländska tidningar men publicerade i svensk press.

En studie av boerkriget visar också hur man ställde tysk nationalism - så kallad germanism, representerad av boerna - mot brittisk imperialism. Sydafrikadebatten under förra sekelskiftet belyser således även några av EU-ländernas historia.

I reaktionerna på boerkriget kan man se hur nationalismen upplevts på olika sätt. Man kan också jämföra sekelskiftets Sydafrikadebatt med Sydafrikadebatten under senare delar av 1900-talet och se hur synen på nationalismen förändrats över tiden. När man under sekelskiftet talade om raskonflikt i Sydafrika, menade man konflikten mellan boer (ättlingar till holländare, fransmän och tyskar) och britter. Från och med 1940-talet talade man istället om konflikten mellan boer och afrikaner.

England under boerkriget

Den engelske socialhistorikern M.D. Blanch anser att soldatidealen genomsyrade hela det engelska samhället vid tiden för förra sekelskiftet. Känslan för imperiet lärdes också ut i skolorna. Världskartor var uppsatta i klassrummen. Områden som tillhörde Storbritannien var utmärkta med flaggor. Eleverna fick lära sig att känna stolthet över att vara delägare av ett imperium. Militär drill fanns inlagt på skolschemat. Färgglada veckotidningar och pojkböcker var fyllda med berättelser om imperiets hjältar. Populärlitteratur av Rudyard Kipling och Rider Haggard lyfte fram imperietanken. Sons of the Blood, en typisk illustrerad veckotidning från 1800-talets slut, populäriserade de engelska soldaterna från alla imperiets olika delar.

Arbetarklassens perspektiv på imperiet och boerkriget formades av music hall-föreställningar och folkliga teatrar. Slagdängor som Kiplings "The absent-minded beggar" hade stor spridning. Den handlar om den engelske soldaten, allmänt kallad "Tommy Atkins". I visan sjunger man om Tommys fästmö. Hon sitter på kammaren med barnet medan Tommy slåss mot boerna för imperiet. Det är magert för henne. Låt insamlingsbössan gå runt. Nu gäller det att inte vara knusslig med bidragen.

Oppositionen i England mot boerkriget

I England rådde delade meningar om boerkriget. En del ansåg det omoraliskt, andra ansåg det nödvändigt. Liksom det i USA under 1960- och 1970-talen fanns en omfattade opposition mot Vetnamkriget, fanns i Storbritannien ett avståndstagande från boerkriget. De som motsatte sig kriget mot boerna kom av sina motståndare att kallas proboer. Därmed markerade krigsentusiasterna sin opatriotiska inställning. Proboerna menade att bakom krigspolitiken stod kapitalets män.

Den mest aktive imperialisten, Cecil Rhodes, var ju en notorisk kapitalist. Knappast någon förnekade heller att kapitalistiska motiv var inblandade i den sydafrikanska konflikten. Vad proboerna vände sig mot var, att kapitalisterna använde sitt inflytande på den brittiska regeringen för att öka sina profiter.

Under 1890-talet rasade en debatt i England huruvida imperiets utbyggnad var till Storbritanniens fördel eller ej. Socialliberalen J. A. Hobson, som kom att påverka såväl Lenins imperialismsyn som Keynes' ekonomiska tänkande, drog slutsatsen att imperialismen var ogynnsam för Storbritannien. Hobson ställde då frågan varför England överhuvudtaget drev en kolonialpolitik. Svaret blev att den styrande överklassen i sig själv gynnades av imperieuppbyggandet. Hobsons skrifter mot den brittiska sydafrikapolitiken utövade inflytande på såväl svensk socialdemokrati med Hjalmar Branting, som svensk liberal opinion under boerkriget.

Man kan säga att de antiimpirialistiska tongångarna vid förra sekelskiftet påminde om det antiimperialistiska ställningstagandet för Tredje världen under 1960- och 1970-talen. Sekelskiftesperspektivet var dock helt eurocentrerat. Det var boernas och de små europeiska folkens nationella rättigheter som hotades i en värld dominerad av stormakternas erövringspolitik.

Rudolf Kjellén om England och Tyskland

Statsvetaren och skribenten Rudolf Kjellén (1864-1922) menade att själva samhällsstrukturen i Storbritannien var föråldrad. Där krävdes teknisk innovationer och en modern skola. En modernisering av det engelska skolväsendet var nödvändig, ansåg han, om Storbritannien skulle kunna hävda sig som nation i den allt hårdare internationella konkurrensen. Som det nu var ägnades allt för mycket tid åt sport och hur en gentleman borde uppträda. Däremot var Kjellén uppfylld av beundran för det tyska skolsystemet med dess satsning på teknik och lärdom.

Kjellén, liksom de flesta andra i Sverige runt sekelskiftet, såg Ryssland som det största hotet. Sverige behövde en allierad stormakt för att kunna möta detta hot. Många såg Storbritannien som den bästa bundsförvanten. Så dock inte Kjellén. I stället borde Sverige orientera sig mot det nya kraftfulla Tyskland, menade han: "Med Tyskland rycker upp i världshistoriens främsta led ett annat germanskt system, ett verkligt system af manlig konseqvens och medveten beräkning." Det tyska systemet med dess fasthet och konsekvens passade också det svenska kynnet bättre, ansåg Kjellén. Den tyske kejsaren Wilhelm tilltalade honom såsom en inspirerande ledarpersonlighet: "Det är alla germaners djupaste längtan att hafva i sin spets en man, hvilken de förtroendefullt kunna lyda".

Kjellén ansåg att den gamla kolonialmakten England nu måste lämna rum åt det mer livskraftiga Tyskland. Tyskland behövde utrymme för sin växande befolkning och avsättningsområden för sin industri. Vid varje steg i den riktningen skulle England beslutsamt träda i vägen för Tyskland. Kjellén såg England som Tysklands huvudfiende och hans sympatier var på tyskarnas sida.

Beundran för England - trots allt

Man är överlag i Sverige imponerad av det brittiska folkets ståndaktighet inför prövningarna i Sydafrika. Rent allmänt kan man också i svensk press läsa om hur alla samhällsklasser i England ställer upp för imperiets sak. I källtexterna refererar vi några av de ögonblicksbilder, som återgavs i flertalet stora svenska dagstidningar och som vill visa på det brittiska folkets nationella uppslutning kring försvaret av imperiet.

Bild:

Boerna utsatte Mafeking för kraftigt bombardemang av sitt överlägsna artilleri.

Baden-Powell och Mafeking

Den händelse, som mer än någon annan fångade den brittiska publikens intresse, var boernas belägring av Mafeking. Under de sju månader belägringen varade, förekom Mafeking ständigt i de engelska tidningarnas rubriker. Överste Baden-Powell ledde försvaret och blev därmed en av Englands dittills mest populära hjältar.

Han var vid boerkrigets utbrott 42 år, känd för sin humor och vackra sångröst. Samtidigt var han en man, som höll distans och inte knöt några djupare vänskapsrelationer. Hans passion var scouting, vilket innebar att osedd ta sig genom fiendeland, tyda spår i naturen och dra slutsatser värdiga en Sherlock Holmes. Det var nu scoutrörelsen såg dagens ljus. Unga pojkar tränades, att smyga sig igenom boernas linjer med rapporter. Flera av dem stupade för boerkulor.

Mafeking var en viktig järnvägs- och handelspunkt. Här bodde ungefär 1500 vita och 5000 svarta. Staden låg alldeldes invid gränsen till Oranjefristaten och för att inte provocera boerna ville britterna inte dra dit några trupper. Under belägringen gick livet i Mafeking vidare. Invånarna hade i förväg lagt upp ett ordentligt lager av förnödenheter. Problemet var enformigheten snarare än matbristen. Likaså grodde en viss bitterhet över att få vänta så länge på hjälp. Baden-Powell använde sin påhittighet för att göra tillvaron mer omväxlande för de belägrade. Kanonattrapper sattes upp för att skrämma boerna med engelsmännens styrka. I den belägrade staden gavs också ut en tidning. Man spelade teater där Baden-Powell hade framgång som imitatör.

Boerna utsatte Mafeking för kraftigt bombardemang av sitt överlägsna artilleri. Baden-Powell telegraferade hem till England: "21 oktober. Allt väl. Fyra timmars bombardemang. En hund dödad." Telegrammet väckte jubel i England. Över en natt blev Robert Stephenson Smyth Baden-Powell "B-P" med hela engelska folket.

När så småningom beskedet om Mafekings befrielse kom, blev den nationella glädjeyran i London översvallande. Londons befolkning dansade och sjöng på gatorna en hel natt - den så kallade "Mafekingnatten". Dessa glädjescener återgavs även i svensk press.

Apartheid, Nelson Madela och ANC

Sydafrika är det land i Afrika som sist blev demokratiskt och kan man säga självständigt. Det skedde först i april 1994. Visserligen hade landet tidigare styrts av sydafrikaner. Men makten var då reserverad för sydafrikaner av europeisk härkomst. Och dessa utgjorde bara en liten del av befolkningen. Flera vetenskapsmän hävdar visserligen att många av sydafrikas européer var starkt uppblandade med afrikanerna. Vem som skulle klassas som europé var något som ofta bestämdes på godtyckliga grunder. Men hur som helst införde dessa så kallade europeiska sydafrikaner hårda raslagar i det så kallade apartheidsystemet. Det innebar att den politiska och ekonomiska makten reserverades för en liten minoritet av landets invånare.

I april 1994 hölls alltså det första allmänna valet i Sydafrika. Folkomröstningen resulterade i att den allmänt omtyckte frihetshjälten och ANC-företrädaren Nelson Mandela (1918-2013) bildade regering. ANC hade varit den organisation som lett motståndet mot apartheidstaten. Nelson Mandela hade under en stor del av sitt liv suttit i fängsligt förvar på grund av sitt engagemang för ANC. Detta partis ställning i landet är starkt. Partiledaren Nelson Mandela hade under sin tid som ledare inom ANC stort förtroende både bland svarta och vita.
 

 

Litteratur:
J.F.C. Harrison, Late Victorian Britain, Fontana Press, 1980
Robert A. Huttenbach, The British Imperial Experience, Harper & Row, 1966
Lawrence James, The Rise and Fall of the British Empire, Abacus, 1997
Lytton Strachey, Drottning Viktoria, Hökenberg, 1921
Herbert Tingsten, Viktoria och viktorianerna, Aldus/Bonnier, 1965
Litteraturens världshistoria: Sekelskiftet, första världskriget; Nationalismen, ed. Jansen, F.J. Billeskov, Norstedt, 1991
Thomas Parkenham, The Boer War, Weidenfeld & Nicholson, 1993
Allister Sparks, The Mind of South Africa, Mandarin, 1991
The South African War, ed. Peter Warwick, Longman, 1980
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 27 augusti 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016

Annons