M

Kolonisation - bara avigsidor?

Termen kolonisation brukar betyda ockupation av ett avlägset främmande land, där kolonisatörerna också bosätter sig. För de västeuropeiska kolonialmakterna var det länder utanför Europa som intogs.
Bild:

Columbus "upptäckt" av Amerika innebar en katastrof för kontinentens ursprungsfolk som nästintill utplånades.

Men för Ryssland handlade det om en utvidgning av det egna området österut i Sibirien eller åt sydöst i Centralasien. Tjetjenien annekterades (intogs) av ryssarna på 1500-talet, sedan tjetjenerna bett om hjälp mot anfall från Krim. Men tjetjenerna godkände aldrig den ryska annekteringen.

Ett liknande resonemang kan föras om USA som kolonialmakt på den egna kontinenten. Kolonisatörer från östkuststaterna sökte sig västerut, trängde undan eller kämpade ner ursprungsbefolkningen, indianerna, samt tog deras mark, oftast utan att betala för den.

Ibland påstås det att kolonialmakterna förbättrade tillvaron för invånarna i kolonierna. Belgarna brukade säga att Kongo (efter Leopolds tid) hade den bästa hälsovården i Centralafrika. Engelsmännen berömde sig för att ha byggt ett fungerande järnvägsnät och kanalsystem i Indien, samt att de verkat för att utrota slaveriet i sina kolonier. Holländarna menade att de gjorde stora insatser för att modernisera jordbruket i Indonesien. Fransmännen talade om byggandet av dammar i Marocko och försöken att sprida demokratiska idéer i Nordafrika.

I de tidiga spanska kolonierna i Mellan- och Sydamerika plågades indianerna med tvångsarbete, särskilt i gruvorna. Ett annat svårt gissel i dessa områden var de smittsamma sjukdomar som kolonisatörerna förde med sig. Miljoner indianer dog i smittkoppor, mässling, pest, kolera, tyfus, difteri, scharlakansfeber, gula febern och annat som de saknade motståndskraft mot. Över hälften av huronfolket (en indianstam) dog i smittkoppor åren 1634-40, sedan fransmännen kommit till området runt Eriesjön i Nordamerika. De återstående huronerna nästan utrotades och fördrevs av irokeserna – som sedan i sin tur drabbades hårt av samma sjukdom under 1700-talet.

Beräkningar tyder på att 50 procent av Australiens aboriginer dog i smittkoppor, som tidiga engelska kolonisatörer fört dit. I samma sjukdom dog mängder av maorier på Nya Zeeland. På Hawaii dog 50 000-100 000 av den infödda befolkningen i mitten av 1800-talet i mässling, influensa eller kikhosta. 40 000 invånare på Fijiöarna dog i mässling 1875 – en tredjedel av
befolkningen.

Mellan 1860 och 1920 dog många miljoner indier av missväxt och svältkatastrofer. Många miljoner avled också av sjukdomar som malaria, tbc, dysenteri, spanskan, kolera, sumpfeber.

Alla dessa sjukdomar kom inte från Europa. En del gick motsatt väg, som till exempel koleran som tog livet av miljoner européer i vågor under 1800-talet. Långt över tio tusen engelska soldater avled i Indien i en epidemi kring 1820. Syfilis infördes till Europa efter Columbus resor till Amerika. Troligen muterade sjukdomen här till en mer dödlig form, för under renässansen var den en mycket vanlig dödsorsak.

Det gjordes dock positiva insatser mot sjukdomar i kolonierna. Belgarna utrotade sömnsjukan i Kongo. Spanska staten genomförde massvaccinationer i sina amerikanska kolonier mot smittkoppor några år in på 1800-talet, och samma åtgärd bland nordamerikanska indianer av USA:s regering kring 1830. Senare gjorde britterna detsamma i Indien. I början av 1900-talet blev sjukdomsbekämpning allt mer betydelsefull för kolonialmakterna. Om inte av annat bevisas detta av den snabba befolkningstillväxten från världens 1,6 miljarder till dagens över 7 miljarder.

Uppgifter och frågor

  1. Konflikten i Tjetjenien har gamla rötter. Förklara!
     
  2. Ge exempel på förbättringar av de inföddas villkor som kolonialmakterna anser sig ha åstadkommit.
     
  3. Européerna förde med sig sjukdomar till kolonierna. Nämn några och resonera kring följderna?
     
  4. Sjukdomar från koloniserade områden slog tillbaka mot kolonisatörerna och deras hemländer. Hur?

 

Text: Hans Thorbjörnsson, medförfattare till Prio Historia, Sanoma Utbildning
Texten ingår som fördjupningstext i det digitala lärarstödet till Prio Historia.
Webbplats: PRIO - Sanoma Utbildnings nya läromedelserie i SO åk 7-9
 

Publicerad: 12 mars 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016