M

Terra nullius - obebott land

För de vita kolonisatörerna var ursprungsbefolkningens äganderätt till sin mark obefintlig. Kolonialmakterna betraktade nämligen nästan allt erövrat land som ”terra nullius” (ingens mark, obebodd mark). I den här artikeln kan du läsa kortfattat om hur det gick för urinvånarna i Australien, Nya Zeeland och Nordamerika.
Bild:

När de första engelsmännen bosatte sig i Australien för ungefär 200 år sedan fanns det redan människor där. De brittiska nybyggarna trängde bort aboriginerna från deras marker.

Aboriginer i Australien

James Cook fann vid sin ankomst kring 1770 Australien mycket glest befolkat. Men urbefolkningen fanns där, sedan minst 50 000 år invandrade via Asien. Aboriginer har de kallats, och de levde som jägare och samlare. Deras kultur och tro hängde ihop med naturen omkring dem.

Eftersom aboriginerna inte odlade jorden och inte var bofasta fastslog kolonisatörerna att de inte hade någon äganderätt till jorden. Hela kontinenten var ”terra nullius” (ingens mark, obebodd mark) när de vita anlände. Alltså bara att ta för sig. Aboriginerna hade inte ens rätt att leva, ansåg många. Eftersom de inte levde som européerna och inte slet på åkrarna i sitt anletes svett, så borde de utrotas. Först jagades de bort av fårägare, som ville ha mark. De placerades i reservat, stora områden där de till nöds kunde livnära sig. Då kom bomullsodlare och tog även den marken.

Aboriginer som gjorde motstånd, avrättades brutalt, även kvinnor och barn. Mord och våldtäkter i tusental fick pågå. Inget av detta bestraffades. Polisen deltog ju själv med stor iver. Det hände att aboriginer förgiftades medvetet med arsenik eller stryknin som blandades i deras mjöl. Smittämnen till svåra sjukdomar överfördes till dem.

Under 1800-talet inrättades rena koncentrationsläger där mängder av aboriginer föstes samman. Där sattes de på svältkost och flertalet svalt ihjäl. Den här utrotningen av ett helt folk kulminerade (var som värst) under 1880-talet. Av t.ex. de fem tusen aboriginer som hundra år tidigare levt på Tasmanien fanns inte en enda efterlevande kvar.

Maorier i Nya Zeeland

I Nya Zeeland kallas ursprungsbefolkningen maorier, som på 800-talet invandrade från Polynesien. Maorierna visade sig mycket stridbara. Genom ett avtal med brittiska regeringen 1840 blev de brittiska medborgare och garanterades rätt till sin mark och sin kultur. Men de vita sökte ständigt kryphål i det här avtalet, för de ville åt maoriernas jord. 1860-1872 gjorde maorierna på Nordön revolt. De dödades i striderna, besegrades och regeringen beslagtog det mesta av deras mark.

Maoriernas ställning förbättrades mycket under sista hälften av 1900-talet. De kan gå till en särskild domstol och kräva tillbaka jord som de blivit orättvist berövade så långt tillbaka som på 1800-talet.

Indianer och inuiter

Under de vita kolonisatörernas framträngande mot väst i USA lade jordbrukare och boskapsskötare lade beslag på allt större landområden där indianer tidigare levt. Dessa tilldelades särskilda områden, så kallade reservat, där de trängdes samman utan möjligheter att leva som de tidigare gjort av exempelvis jakt och fiske.

Upptäcktes värdefulla naturtillgångar i reservaten, som olja eller malmer, flyttades indianerna med tvång till nya, ännu kargare områden. Alkoholism, apati och sjukdomar spred sig.

I Kanada trängdes indianerna undan av pälsjägare och bönder från Europa. Liksom i USA sökte sig de vita från öster mot väster, från Atlanten till Stilla havet. Brittiska regeringens utsända pressade fram avtal med indianfolkens hövdingar. I dem avstod indianerna från väldiga landområden som mot viss betalning övergick till de vita. Motstånd möttes med våld. Massor av indianer dödades.

Inuiterna, som bodde långt i norr, var länge opåverkade av europeisk invandring. Men när kontakterna blev tätare drabbades även de av sjukdomar, alkoholism och kriminalitet. Tidigare hade de rört sig över mycket stora områden som jägare och fiskare, och på så vis kunnat försörja sig. Nu inskränktes deras vandringar och de blev mera bofasta. De blev beroende av bidrag med mat och pengar för att överleva.

Mot slutet av 1900-talet förbättrades villkoren för både indianer och inuiter. De har fått möjligheter till utbildning, jobb och hälsovård. Deras egna kulturer och språk uppskattas och får stöd. Båda dessa minoriteter ökar i antal. Men i förhållande till övriga kanadensare har de sämre utbildning, högre arbetslöshet och blir därmed fattigare. I Kanada lever idag ca 700 000 indianer, 400 000 mestiser (blandning röda och vita) samt 50 000 inuiter.

Sydafrika

I Sydafrika gick det till på liknande sätt när de inflyttade boerna kom dit. Landet var tomt, menade de. Att khoikherna (hottentotterna) vandrade där med sina boskapsjordar och sanfolket (bushmännen) levde där som kringströvande jägare och samlare bortsåg boerna helt ifrån.

Uppgifter och frågor

  1. Hur utnyttjade de nämnda ursprungsbefolkningarna marken?
     
  2. Varför använde kolonisatörerna uttrycket ”terra nullius”?
     
  3. I vilka områden/länder förekomkrig och  tvister kring terra-nullius-inställning hos kolonisatörerna?
     
  4. Vilka följder för ursprungsbefolkningen fick dessa åsikter hos kolonisatörerna?

 

Text: Hans Thorbjörnsson, medförfattare till Prio Historia, Sanoma Utbildning
Texten ingår som fördjupningstext i det digitala lärarstödet till Prio Historia.
Webbplats: PRIO - Sanoma Utbildnings nya läromedelserie i SO åk 7-9

Publicerad: 17 mars 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016

Annons