S

Österrike och Wien under mellankrigstiden

Efter första världskriget var Österrike förblött och förlamat. Nöden var oerhörd. En stor del av landets befolkning, särskilt i huvudstaden Wien, levde under senare delen av 1919 på smulor av internationell välgörenhet. Wienarna svalt och frös. De saknade i princip allting.
Bild:

Hitlers triumfartade intåg i Wien 1938.

Nöden efter första världskriget

I likhet med Tyskland tvingades det nya Österrike att betala ett praktiskt taget obegränsat skadestånd efter första världskriget. Hela det Österrikiska imperiet hade fallit samman. Såväl studenter som skolbarn och frontkämpar, sjöng nationella sånger och protesterade mot skadeståndet, den nationella förödmjukelsen och nöden.

Vid slutet av kriget flydde många östjudar (från Galizien) till Wien. Men där saknades alltså både livsmedel och andra livsförnödenheter. Massmöten ordnades där man fordrade att judarna skulle kastas ut. Antisemitismen i Wien växte lavinartat. Visserligen hade antisemitismen varit påtaglig även i sekelskiftets Wien, men nu blev den både vulgär och våldsam. Det hade att göra med den kolossala nöden och de nationella förödmjukelserna som drabbat landet i samband med Versaillesfreden.

Judarna i Leopoldstadt

Leopoldstadt ligger i närheten av Pratern och Nordbahnhof. Där kunde man se soldater på permission vandra på perrongen, fabriksflickor och järnvägsarbetare på väg till eller från sina jobb. Det var alltså hit till Leopoldstadt i Wien östjudarna kom. Så länge deras hemtrakter var besatta av ryssarna (en följd av första världskriget) fick de understöd från den österrikiska staten. De måste alla, även sjuka och barn, stå i kö från tidigaste morgonen för att få detta understöd.

Östjudarna hade många barn. Flertalet östjudar var arbetare, men vissa hade en butik eller en cykelhandel. En sådan butik kunde saluföra byxknappar, gummiartiklar, pennor eller korgar att bära på ryggen.

Tyskösterrikarna var ofta antisemiter. Men även de etablerade judarna var ofta fientligt inställda till östjudarna. Deras situation var svår.

De två stora gatorna i Leopoldstadt var Praterstrasse och Taborstrasse. Såväl judar som kristna strömmade fram och åter på dessa gator. Praterstrasse var livlig, bred och ljus och gick direkt till nöjesområdet. Längs gatan fanns många caféer, oftast ägda av judar. Övriga judar besökte caféerna för att läsa tidningen, spela schack eller göra affärer.

Antisemitismen i Wien

Massor av judar hade kämpat på såväl öst- som västfronten för Tyskland och Österrike-Ungern. Trots alla offer judarna gjort för den tyska saken menade många att judeintressen legat bakom de nationella förödmjukelser Tyskland och Österrike-Ungern hade fått utstå.

Frontkämparnas föreningar proklamerade 1920 sin "ariska karaktär". "Arier" var ett begrepp som myntats av den framväxande nationalsocialistiska rörelsen. "Arier" som ungefär betydde européer, ställdes i motsats till semiter och judar.

Antisemitiska föreningar bildades som krävde att "folket skulle befrias från judarna". Man antog resolutioner i likhet med denna: Vi infödda wienare vill inte längre svälta, frysa och förbli hemlösa medan tiotusen östjudar sysslar med svarthandel. Ut med Östjudarna (se faktaruta till höger).

Man hörde uttryck som "Östjudeplåga". Krav kom att alla icke-tyskar skulle avskedas från sina anställningar.

Som så många gånger tidigare i historien fick judarna bära skulden för de nationella olyckorna.

Trots att östjudarna flytt från sina hemtrakter inför ryssarna invasion och var mycket fattiga hette det hetspropagandan: "Välfödda judar gonar sig på restauranger medan svältande wienare står utanför".

Det pågick ständiga folkmöten som krävde att judarna skulle avlägsnas. Exempelvis grundades den Tyrolska antisemitiska föreningen 1919.

Den antisemitiska propagandan spred sig vidare till landsorten. Propagandan framställde judar som såväl kommunister som kapitalister. Både kommunismen och socialismen kom därför att förknippas med judeintressen. Judarna påstods därtill eftersträva världsherravälde. Den judiska kulturen skulle leda till kommunism ansåg man. Många av judarna talade själva i termer av "vi proletärer". Men det hjälpte inte. De välklädda judarna med guldringar på fingrarna förknippades med kapitalism.

Bild:

Österrikiskt vykort från 1919. Enligt dolkstötslegenden - en konspirationsteori som uppkom efter första världskriget i Weimarrepublikens Tyskland och Österrike - var det bl.a. judarnas fel att tyskarna och österrikarna förlorade kriget.

I och med Julius Streicher (se grå ruta nängre ner) blev antisemitismen rent pornografisk och liknade den som förekommit i sekelskiftes skandaltidningar. Till och med Hitler hade ansett dem allför vulgära och verklighetsfrämmande. Julius Streicher stod annars Hitler nära. Streicher varnade alla kvinnor för att ha sexuella förbindelser med judar. Men tydligen fanns ändå en gräns för anständigheten. Streicher överskred den och blev av myndigheterna utvisad från Wien. Han valde då att lämna Österrike helt.

Engelbert Dollfuss styr Österrike

Engelbert Dollfuss styrde Österrike i början av 1930-talet. Man kan ungefär karaktärisera honom som kristen fascist. Han stod för en specialform av österrikisk fascism. Österrike skulle formas utifrån gamla kristna värderingar. Såväl kapitalism som socialism förkastades.

Fosterländska fronten bildades 1933. Det österrikiska parlamentet sattes ur spel och Dollfuss började regera diktatoriskt. I hög grad stödde han sig på det halvfascistiska Heimwehr. Dollfuss bekämpade såväl socialisterna som nazisterna.

Efter Hitlers makttillträde i Tyskland fanns ett hot mot det fria Österrike. För att få stöd för Österrikes självständighet gentemot Tyskland och Hitler slöt Dollfuss överenskommelser med Mussolinis Italien.

De österrikiska nazisterna gjorde ett försök till statskupp. En grupp beväpnade nazister trängde in på förbundskansliet under pågående möte. Efter en stund omringades byggnaden av militär och polis. Revolten misslyckades. Men Dollfuss hade dödats av kuppmännen med ett revolverskott.

Dollfuss efterträddes av Kurt von Schuschnigg.

Hitler invaderar Österrike

Österrike besattes den 12 mars 1938 planenligt av tyska trupper. Det så kallade Anschluss verkställdes, dvs Österrike införlivades med Hitlertyskland.

Österrikes statschef Schuschnigg tog i radio avsked av sitt folk och konstaterade därvid att han vek för det våld som hade utövats från tysk sida. Samtidigt fylldes gatorna i såväl Wien som andra mindre städer av segerrusiga nazister.

I Linz, i Granz, i Innsbruk och andra ställen i Österrike tog de österrikiska nazisterna över till och med före den tyska arméns inmarsch. På torget i Linz paraderade SS- och SA-män i sina uniformer. "Heil Hitler"-vrålen upprepades av en stor folkmassa.

Hitler på Heldenplatz

I tidningen Neue Freie Presse kan vi läsa om Hitlers mottagande i Wien. Han framställs nästan som ett gudomligt väsen. Av reportaget kan vi förstå att tidningarna förlorat sin rätt till kritiskt tänkade. Den sanningssökande journalistiken hade på några dagar helt försvunnit. Tidningen skriver:

Wien hälsar ännu en gång Führen och Rikskanslern. Ett människohav uppfyller Heldenplatz och Ringen. Staden Wien bereder sig idag för ett storartat mottagande på Heldenplatz. Många hundratusen är på väg för att höra Führens ord. Solen strålar med dubbel kraft från en molnfri himmel. Mellan Schwarzenbergplatz och Burgtor är hela Ringstrasse festklädd. Ungdomar med hakkorsflaggor i händerna står på prins Eugensstatyn. Spänningen inför Führens ankomst stiger. Några minuter i elva uppenbarar sig Führen och Rikskanslern Adolf Hitler på Heldenplatz. En bil kör långsamt genom de avspärrade gatorna. Führen står upp i bilen och hälsas av de hänryckta massorna. Sieg heil ropen brusar över platsen, flera tusen händer lyfter sig till tysk hälsning. När Führen visar sig på balkongen hälsar talkörena: "Ein Volk, ein Reich, ein Führer".

Dagen efter talet publicerar samma tidning en hyllningsdikt till Hitler på temat ein Volk - ein Reich.

Bild:

Detta är rubriker från Neues Wiener Tagblatt 13 mars till 20 april 1938.

Gestapo i Wien

Efter festen följde Gestapo. Häktningar, självmord, oförklarliga försvinnanden kom att tillhöra vardagen. Polischef Heinrich Himmler anlände redan natten till den 12 mars från Berlin till Wien. De av honom organiserade häktningarna fick en ofantlig omfattning. Arresteringarna drabbade såväl ärkehertigar av huset Habsburg som arbetare. Men hårdast drabbades judarna.

Gatubilden förändrades. De många tyskarna och SS-bilarna började ge en annan karaktär åt staden. Hakkorsflaggorna syntes överallt och ordet "jude" målades med rödfärg tvärs över många affärsfönster.

Efter nazisternas maktövertagande i Österrike så skulle judarna skiljas från den övriga befolkningen. I Wien hade många judar gift in sig och gått upp i den allmänna gemenskapen. Den nya uppdelningen medförde därför åtskilliga överraskningar. Åtskilliga som aldrig betraktat sig som judar upptäckte plötsligt att de hade en judisk mormor eller farfar.

Jag har just blivit jude, suckade en cafégäst och klappade sin hund på huvudet. En vecka senare hade samma café en skylt på dörren: "Judar och hundar äga ej tillträde".

Julius Streicher

Julius Streicher förde fram en mycket grov antisemitiska propaganda. Till och med i det starkt antisemitiska Wien ansågs den slutligen alltför grov och osedlig. Myndigheterna stämde och utvisade honom.

Så här kan Streichers budskap låta:

En dag kommer förföraren (juden). Han har pengar. Han köper kläder till henne och hon ger sig till honom. Han lämnar henne sedan. Efter detta kan hon aldrig föda ett tyskt barn. Det förekommer tusentals sådana förförelser. Judiska affärsbiträden, kontorister eller börshajar, alla förför de otaliga tyska flickor och gör dem odugliga för ett sunt äktenskap. Judarna bedriver också "vit slavhandel". "Och du blonda flicka, dig har de utvalt för sig själva. De hatar allt icke-judiskt. Det ger dem det högsta nöjet och den största glädjen att underkuva dig, du blonda flicka"...

Julius Streicher menade också att tusentals barn fallit offer för judiska ritualmord.

 

Litteratur:
Kristian Gerner, Centraleuropas historia, Natur och Kultur, 1997
Robert Kann, A History of the Habsburg Empire 1526-1918, Univ. of California Press, 1980
István Lázár, Hungary: A brief history, Budapest, 1996
Carl E. Schorske, Fin-de-siècle Vienna, London, 1979
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare

Uppdaterad: 27 juni 2017
Publicerad: 15 april 2017