M

Italien under Mussolini

När Garibaldi och Cavour enade Italien 1870 var det fråga om en nationalism som vilade på frihetsprinciper. Men när vi kommer till tiden efter första världskriget uppträder Mussolini, svartskjortorna och fascismen på den politiska arenan. Det är nu fråga om en aggressiv nationalism.
Bild:

Mussolini var liksom Hitler en skicklig och övertygande talare.

Tåget mot Rom

I Italien rådde efter första världskriget hög arbetslöshet och svåra sociala förhållanden. De förbittrade arbetarna vände blickarna mot det nybildade Sovjetunionen. Den kommunistiska agitationen vann många välvilliga åhörare. Strejker och fabriksockupationer blev allt vanligare. Arbetarna började alltså ockupera sina fabriker. Men motreaktionen kom. Unga män med svarta skjortor och brinnande ögon marscherade genom gatorna. Deras sång "giovinezza, giovinezza" förhärligade ungdomen och modet. De kallade sig fascister.

Från borgerligt håll kände man oro inför den socialistiska anstormningen. Därför fick den extremnationella fascismen med sin ledare Benito Mussolini många anhängare. Mussolini försvarade den privata äganderätten, påvedömet och kungamakten. Under dessa oroliga tider började också många längta efter en stark ledare.

Fascistorganisationerna mobiliserade för ett maktövertagande. Den 26 oktober 1922 började svartskjortorna sin marsch mot Rom. Den historiska förebilden var Garibaldis marsch mot Rom från 1800-talets mitt. Den svarta skjortan skulle också ha sitt historiska ursprung från Garibaldis hjältar.

Under marschen mot Rom ljuder sången "giovinezza, giovinezza". Tåget som startade från fyra olika delar av Italien växte oavbrutet under vägen. Fascisterna mötte inget motstånd. De kunde räkna på armén, som var genomsyrad av fascistisk hänförelse.

Fascismen

Benito Mussolini föddes 1883 och var son till en norditaliensk bysmed. Han utbildade sig till lärare och utvecklades till en eldröd socialist. Han blev huvudredaktör för socialisttidningen Avanti - Framåt.

När första världskriget bröt ut ändrade Mussolini fullständigt politisk inriktning. Han blev en glödande nationalist och han kom nu att agitera för ett italienskt deltagande i kriget på ententens (Storbritannien och Frankrike) sida. Han kom också att gå ut i detta krig som frivillig.

Efter kriget på våren 1919 bildade Mussolini med forna krigsdeltagare och likasinnade de första sammanslutningarna av fasci italiani di combattimento, italienska stridsknippen. Namnet kom från latinska "fasces", romartidens spökknippen. Dessa hade används som symbol för italiensk imperialism. Därför fick Mussolinis anhängare namnet fascister.

Anhängarna till den fascistiska rörelsen kom huvudsakligen ur medelklassen. De var uppfyllda av nationell känsla. Socialismen, vilken uppfattades som en internationell rörelse, utmålades som huvudfienden.

Fascismen utlovade äventyr och hjältedyrkan och slog därför an på ungdomen. "Hellre en dag som ett lejon än hundra år som ett lamm".

Bild:

Mussolini skrev ett avtal med påven som ledde till Vatikanstatens upprättande.

Staten upplevdes som ett gudomligt väsen. Individerna var till för statens skull. Det var inte staten som var till för individerna. Dock fanns inget av nazisternas rasism. Åtminstone inte i början. Demokrati och parlamentarism betraktades som en döende styrelseform. Det småaktigt vardagliga måste lämna plats för det övergripande storslagna nationella. Parlamentariskt käbbel skulle verka hämmande på nödvändig kraftutveckling. Istället framträdde en ledarkult. Absolut lydnadsplikt till Il Duce, ledaren krävdes. Massan ansågs sakna förmåga att se in i framtiden. Ledaren skulle frigöra folkets kampinstinkt. Han blev den samlande medvetenheten och kraften, som var en förutsättning för kamp och seger.

Fascisterna dyrkade kriget. Krig förklarades vara normaltillståndet för en stat. Barnen uppfostrades i krigisk anda och folket organiserades för kriget. Mussolini talade om sina åtta miljoner välbeväpnade soldater, som endast väntade på hans marschorder. Hans flygvapen kunde "förmörka solen".

Kolonialpolitiken

Fascisterna ansåg att Italien hade behov av nytt afrikanskt land. De menade att Italien måste ha land och jord för sin växande befolkning. Därför angrep de och underkuvade 1935 Abessinien, våra dagars Etiopien. I den fascistiska propagandan hette det att Italiens framtid låg på andra sidan Mare Nostro, i främmande land och på ny mark. Utvandring till italienska kolonier var nödvändigt för att komma tillrätta med befolkningsöverskottet.

I Tyskland krävde nationalsocialisterna ett större territorium för sitt land - ett livsrum (Lebensraum). Italiens fascister krävde att Medelhavet skulle bli "mare nostrum" (Vårt hav). Såväl Tyskland som Italien ansåg alltså att de inte hade tillräckligt med territorium. Men framtiden tillhörde dem. De framställde sig själva som unga kraftfulla och hungriga stater. Mussolini talade om sina landsmän som "varginnas söner". Enligt legenden grundades Rom av tvillingarna Romulus och Remus, vilka uppfostrats av en varginna. Nationalsocialisterna och fascisterna ställde sina länder som motsats till de gamla "trötta" men på kolonier övermättade demokratierna Storbritannien och Frankrike.

Därför gick Mussolinis Italien under andra världskriget samman med Nazityskland.

Bild:

Benitio Mussolini och Adolf Hitler träffades ett 20-tal gånger och stöttade varandras planer. Men när de väl sattes på prov började samarbetet snabbt att knaka i fogarna.

Andra världskriget och Italien

När kriget var förklarat mot England och Frankrike talade Mussolini från palazzo Venezias balkong till folkmassan. Den svenske författaren Frank Heller som var närvarande skriver: "Detta var hans stora stund! Hans röst steg till vrål och sjönk till viskningar. Massan vibrerade under hans ord. Trängseln var oerhörd, kvinnorna skrek och svimmade. Men de hundratjugotusen jublade, såsom massan alltid jublar, när den funnit sin domptör."

Efter arton års diktatur hade fascisterna fört Italien till avgrundens rand. Italienarnas motstånd var så gott som obefintligt när de västallierade först drev ut dem ur Afrika och sedan tog Sicilien och avancerade vidare norrut. Italienarna vägrade att låta sig förvandlas till ett fanatiskt militariserat folk. De blev nu också i allt högre grad oemottagliga för vidare fascistisk agitation. Civilbefolkningen hälsade nästan invasionstrupperna med hänförelse och såg dem som befriare.

Fascisternas stora råd beslöt att avsätta Mussolini. Han fördes bort i fångenskap. Tyska fallskärmsjägare lyckades dock befria honom. Men Mussolini blev nu bara en marionett i det av Tyskland ännu ockuperade norra Italien. Där utvecklades ett fascistiskt skräckvälde.

Mussolini greps av italienska partisaner den 26 april 1945. Tillsammans med sin älskarinna, Clara Petacci, arkebuserades han efter en summarisk rättegång. Deras lik hängdes upp till allmänt beskådande.


Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 30 juli 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016