Vad som från början hade förefallit en mindre kris för Kreuger fördjupades successivt. Det ödesdigra var att Kreugers strategi byggde på fortsatt expansion, konstaterar historikern Jan Glete. Tillgångarna var övervärderade. Det fanns ingen täckning för de redovisade vinsterna och de rundhänta utdelningarna. Nytt kapital måste tillföras för att klara utdelningarna, samtidigt som dessa måste vara höga för att dra till sig kapital när nya aktier emitterades, släpptes ut på marknaden. Statsobligationer i länder med svag ekonomi var inte heller mycket att ha när krisen kom. Fanns det något Kreuger kunde göra, eller var han fast i ekorrhjulet? Utförsäljning av koncernens tillgångar och stora lån, med Skandinavbanken och Riksbanken som stöd, blev strategin under den sista dramatiska fasen.
I största hemlighet såldes 1931 röstmajoriteten i LM Ericsson till amerikanska konkurrenten ITT. När ITT i februari året efter begärde att köpet skulle gå tillbaka eftersom Kreuger gett missvisande information om företagets ställning inleddes en akut kris. Den lånekarusell som hade inletts 1931 omfattade lån vid fyra tillfällen; lån som konstruerades på olika sätt men som gemensamt hade att Riksbanken och regeringen stod bakom dem. Både summorna och det långtgående ansvarstagandet för ett privat företags överlevnad var unikt för Sverige, skriver Björn Gäfvert i sin doktorsavhandling Kreuger, riksbanken och regeringen (1979). Sammanlagt kvitterade koncernen ut 150 miljoner kr (i dagens penningvärde motsvarade cirka fem miljarder kronor). Stödet innebar att andra delar av ekonomin fick minskade resurser. Men alternativet var skrämmande. Exportindustrin kunde lamslås och Skandinaviska Banken hamna i gungning. Kapital skulle gå förlorat, likaså Sveriges internationella anseende. Regeringen, ledd av frisinnade folkpartiets C.G. Ekman, som ville överleva valet senare samma år kunde knappast tillåta en sådan krasch. Även den politiska oron och nazismens framväxt i Tyskland påverkade agerandet. Det föreföll som om man inte ansåg sig ha något val, skriver Björn Gäfvert:
I all synnerhet synes detta ha gällt regeringen, som med sitt breda politiska och ekonomiska ansvarsområde i viss mening kan sägas ha varit koncernens gisslan.
Om de första lånen hade beviljats i tron på koncernens långsiktiga möjligheter var de följande rena brandkårsutryckningar för att förhindra tändsticksimperiets omedelbara konkurs.
Det sista lånet beslutades under stark tidspress i februari 1932. På en dag, den 23 februari, måste Riksbanken och affärsbankerna komma överens om vem som skulle garantera lånet. Även Wallenbergs Stockholms Enskilda Bank drogs in i hjälparbetet. Banken hade varit mer kallsinnig till att stötta Kreuger, sannolikt på grund av mer ingående uppgifter om koncernens usla ställning. Sedan statsminister Ekman gripit in under kvällen fick Riksbanken ta största delen av ansvaret, mot sin vilja. Samtidigt lyckades koncernen få anstånd för sina lån i USA. Den akuta krisen tycktes över. För att skapa klarhet över Kreugerkoncernens ställning, som endast Kreuger själv hade en helhetsbild av, skulle en omfattande utredning göras. Detta villkor anses ha påskyndat dramats tragiska utgång. Kreuger skulle nu tvingas att lägga alla kort på bordet. Från USA, där han förhandlat om lånen i amerikanska banker, kallades han till Paris för möten med bankerna.
Ivar Kreugers död
Den 11 mars möttes Kreuger, STAB:s VD Krister Littorin och Skandinavbankens Oscar Rydbeck, tillika styrelseordförande i STAB, på Hotel Meurice i Paris. Riksbankschefen Ivar Rooth skulle senare ansluta sig till sällskapet. Nervpressen hos de inblandade var märkbar. Kreuger återvände till sin lägenhet ca kl 18. Dagen därpå skulle han möta amerikanska bankirer och Littorin på Hotel du Rhin. När han vid 13-tiden den 12 mars inte kommit till mötet åkte Littorin och Kreugers sekreterare Karin Bökman till lägenheten. Jungfrun öppnade dörren till Ivar Kreugers lägenhet. Littorin ropade ”Ivar, Ivar”, men denne låg orörlig på sängen. Skottet från den revolver som låg bredvid kroppen hade tagit strax under hjärtat. De flesta omständigheter talade för självmord, även om mer mytologiska teorier in i vår tid har framhärdat i att det var ett skickligt arrangerat mord.
Sedan Kreugers död blivit känd lade regeringen fram ett lagförslag om moratorium, (betalningsanstånd för koncernen), vilket en enig riksdag snabbt godkände. En undersökningsgrupp, Kreugerkommissionen, tillsattes också. Mer opposition väckte ett statslån till Skandinavbanken på 210 miljoner kronor. Stödet till banken, som hade 410 miljoner kronor i fordringar på Kreugerkoncernen, beviljades först efter lång debatt där kritiken mot den frisinnade regeringen var stark, både från vänster och höger. Redan 1936 hade dock banken, under ny ledning, betalat tillbaka lånet.
Kommissionen upptäckte rad oegentligheter. Mest uppmärksamhet väckte att italienska obligationer, som till 525 miljoner kronors värde utåt fungerade som säkerhet, i själva verket var förfalskade. Konkurser för Kreuger & Toll och andra finansbolag inom koncernen följde under våren, likaså för Kreugers dödsbo och de direktörer som i eget namn tagit upp lån för företaget. Industriföretagen, som var välskötta, övertogs av de inblandade bankerna och fordringsägarna. Så till exempel kom ITT över en tredjedel av L M Ericsson; SCA hamnade hos Handelsbanken, Boliden hos Skandinavbanken medan STAB delades av Skandinavbanken och Wallenbergs Stockholms Enskilda Bank. Storbankerna stärktes därmed, främst Handelsbanken och Enskilda Banken.
I Kreugerkraschens kölvatten
Många enskilda individer fick det svårare. Otaliga småsparare hade fångats av drömmen om oupphörliga vinster, en uppfattning som Kreuger gjort allt för att upprätthålla. Privata mindre bankfirmor tillhörde också förlorarna. En stark opinion för att bestraffa de skyldiga vällde fram. Hårdast bestraffades Oscar Rydbeck. Trots att han inte känt till de direkta oegentligheterna och att Kreuger skött koncernen mycket självständigt, gick det inte att komma ifrån att Rydbeck i sina tredubbla roller inom STAB, Skandinavbanken och Kreuger & Toll (styrelseledamot) hade ett formellt ansvar. Han fick avtjäna tio månaders fängelse på Långholmen i Stockholm.
En annan förlorare blev statsminister C.G. Ekman. De frisinnade förlorade vid höstvalet 1932 makten till Per Albin Hanssons socialdemokrater som därmed inledde ett rekordlångt maktinnehav till 1976. I efterdyningarna till kraschen avslöjades att Ekman för sitt partis räkning mottagit pengar av Kreuger, bidrag som Ekman tidigare offentligt förnekat. Även andra partier hade fått bidrag, problemet var att Ekman, som sade sig ha fått bidraget mot tysthetslöfte, farit med osanning. I augusti avgick han både som statsminister och som partiledare för de frisinnade.
Kreugerkraschens negativa följder kunde någorlunda hanteras av statsmakterna. De inblandade är sedan länge borta. Överlevt har däremot myten om Ivar Kreuger; om hans gåtfulla personlighet - ömsom skildrad som mycket blyg, ömsom som en kvinnokarl - och om oklarheter kring hans död. Bankerna som sägs ha roffat åt sig hans tillgångar pekas ibland ut som bovar i dramat. Torsten Kreuger drev länge som privatperson och som tidningsägare (Aftonbladet och Stockholms-Tidningen fram till 1956) kampanjer för att rentvå brodern Ivars namn. Att Kreuger begått något olagligt förnekades bestämt. Istället prisades han för att ha gett Sverige ”en andra storhetstid”, lika glänsande som 1600-talets stormaktsvälde. Med sådana storstilade perspektiv är det förmodligen svårt att acceptera att en man som bara skördat framgång kunde ta sitt liv i våningen i Paris när hans livsverk höll på att falla samman, och samtidigt hans goda rykte.
LÄS MER: Ivar Kreuger
