Ingår i en artikelserie

De första bönderna

För 11 000 år sedan växte stora fält med vilt vete i flera områden öster om Medelhavet. Samlarna, som letade mat i områdena där, hade lärt sig att ta vara på vetet, men det gällde att vara på rätt plats vid rätt tid. Allt vildvete mognar inte samtidigt och vilt vete har den egenskapen att kornen faller till marken så snart plantan är mogen. Det är vetets sätt att skydda kornen tills de ska gro nästa år. I jorden är kornen skyddade både för den brännande solen och för djur. Om människorna kom en vecka för sent, kunde allt vete ha fallit av och det enda som fanns kvar var torra stjälkar. Vetet måste alltså skördas just när det var moget.

Bild: KatineArt

Vete var en av de första grödor som lätt kunde odlas storskaligt, och hade dessutom fördelen att det gav en skörd som gav lång förvaring av mat. Vete har odlats i Mellanöstern under minst 11 000 år. Från vetekornen har vi fått brödet - ett av människans viktigaste livsmedel genom tiderna.

Det vilda vetet gör människan bofast

Flera kringströvande grupper stannade längre och längre tid på samma plats för att kunna samla så mycket vete som möjligt. De började bygga enkla hyddor. Till slut stannade vissa människor kvar på särskilt lämpliga platser och slutade flytta. Det var platser där det fanns gott om vatten och där det växte mycket vete. Människan hade blivit bofast. I ungefär två miljoner år hade människorna strövat omkring i grupper, samlat växter som gick att äta och jagat. Nu förändrades villkoren för människans liv på jorden.

Byarna växer fram

För ungefär 10 000 år sedan hade små byar vuxit upp i området öster om Medelhavet. Där lärde sig människorna efter hand att själva odla jorden. De lärde sig hur korn skulle sås och hur åkrar skulle skötas. Det var ett av de stora stegen i människans historia. En del av de små byarna skulle utvecklas till städer. En del av städerna blev senare centrum för den kringliggande landsbygden och utvecklades så småningom till stora imperier.

ANNONS

När människan blev bofast lades grunden till den civilisation som vi lever i idag. Men ännu var det långt dit. Det tidigaste beviset på att människan odlat vete kommer från Tell Aswad i Syrien. Det fyndet är från år 8000 f.Kr.

Vetet blir bröd

Människans mage kan inte smälta råa vetekorn. Vetekornen rostades därför troligen på en varm, platt Sten. Sedan stöttes de i en mortel. Blandningen går att äta men är väldigt torr. Den naturliga lösningen blev att tillsatta lite vatten. På så sätt fick man en sorts deg eller pasta. Det var en viktig upptäckt att det gick att tillreda mat av små vetekorn. Och maten gick att ta med sig, antingen som färdig pasta eller i form av krossade korn. Det var bara att tillsätta vatten och rätten var färdig.

En dag kom någon på tanken att försöka rosta degen. Inom kort hade pastan fått en brun aptitlig yta och en doft av nybakat bröd spred sig. Brödet var uppfunnet och har alltsedan dess varit ett av människans viktigaste livsmedel. Konsten att odla innebar också att människan gick över från att äta mest kött till, att äta mest vegetarisk kost.

Den trygga byn

Det fanns många fördelar med att bo i en by. Det krävdes ungefär 650 kvadratkilometer land för att en grupp på 25 samlare och jägare skulle kunna livnära sig. Men 15 kvadratkilometer land räckte för att livnära 150 bönder.

Tidigare hade de små barnen varit ett problem när samlarna strövade omkring. En grupp kunde inte ha med sig för många barn. Det gjorde att antalet barn måste begränsas. Nu kunde barnen stanna i byn och det blev möjligt att ha större familjer. På samma sätt var det med de äldre. Förut hade den som blivit för gammal för att följa med gruppen lämnats att dö. Nu kunde de äldre byborna se efter barnen och föräldrarna fick mer tid att bruka åkrarna eller gå på jakt.

Jordbruket blev effektivare och det blev tid över för annat än att samla föda. Dessutom kunde man lagra säd och andra livsmedel. Rikedomen ökade.
Byborna kunde också börja tillverka saker som grupper av jägare varken hade tid att göra eller kunde bära med sig. Byteshandeln ökade. Redan innan människan blev bofast hade olika grupper bytt varor med varandra. Speciellt den svarta, hårda stenen obsidian var eftertraktad. Av obsidian kunde man tillverka vassa knivar, pilspetsar och skåror.

Handeln sprider jordbruket

När människan börjat odla blev det naturligt att använda säd som bytesvara. Säd väger mycket men är annars lätt att transportera. Säd ruttnar inte som exempelvis fisk eller färskt kött. Den säd som handelsmännen bytte till sig mot andra varor tog de med sig till nya områden. Där berättade handelsmännen vad de sett - att man kunde odla egna åkrar. De som ville pröva kunde byta till sig säd direkt. På så sätt hjälpte handelsmännen till att sprida kunskapen om jordbruket över stora delar av östra Medelhavsområdet.

ANNONS

När människan väl lärt sig odla vete blev det naturligt att pröva även andra grödor. Ärter var från början ett ogräs som invaderade veteåkrarna. När ärter började odlas fjärde årtusendet före Kristus blev de ett viktigt proteintillskott.

Lin blir tyg

Efter hand upptäckte människan att växter kunde ge mer än mat. Sju tusen år före Kristus odlade man lin öster om Medelhavet. Linet gav dels olja, dels textilfibrer. Men att göra tyg av lin är arbetsamt.

När linet skördades drogs hela plantan upp med roten. De utblommade blommorna drogs bort och efter det måste linstjälkarna läggas i vatten. Där låg stjälkarna i flera veckor. Vattnet löste upp växtlim så att linets fibrer kunde avskiljas från växtens vedartade delar.

Därefter skäktades linet. Stjälkarna krossades, exempelvis med en liten träklubba. Sedan häcklades linet, vilket innebar att de korta och långa fibrerna skildes från varandra med hjälp av olika kammar. Först efter allt detta kunde man spinna tråd av linfibrerna.

Av tråden vävde man linnetyg. Det var mycket arbete, men när det väl var klart hade man fått plagg som var både lättare och bekvämare än de gamla plaggen av djurhudar eller päls. Med tanke på hur mycket arbete som låg bakom varje plagg var det inte konstigt att man var rädd om sina kläder.

De första tamdjuren

Inte bara människan lockades av det vilda vetet. Det gjorde också vilda får och getter. Att tämja djuren blev ett sätt att skydda åkrarna. Samtidigt fick man ett köttförråd inom bekvämt räckhåll.

Människor hade tama får för omkring 11 000 år sedan. Geten tämjdes ungefär tusen år senare. Både fåret och geten var lätta att tämja. De är flockdjur som går dit ledaren går. Ett lamm som matas av en människa uppfattar människan som sin ledare.

Man fick inte bara kött från djuren. Både får och getter hade jagats innan de blev tama. Därför visste människan att fåret både gav ull och fett som kunde användas vid matlagning och som bränsle i lampor. Getens päls var vattentät och av huden gjorde man utmärkta vattenbehållare.

Med tamdjuren fick människan också mjölken. Mjölk och ost blev några av människans viktigaste livsmedel. Speciellt i varma länder blev osten viktig, eftersom den är mycket lättare att hålla färsk än mjölk.

ANNONS

Djuren i människans tjänst

Människan lärde sig också att göra djur till sina tjänare. Vargen konkurrerade med jägare och samlare om bytesdjuren. Men tama vargar visade sig bli ovärderliga medhjälpare till människan. Precis som fåret och geten är vargen ett flockdjur. Vargen jagar i flock, delar med sig av sitt byte och underkastar sig den som uppfattas som ledare. Små vargungar kunde födas upp och uppfatta människan som sin ledare. Från början användes de tama vargarna vid jakt.

Alla hundraser härstammar från vargen. Efter hand fick hundarna andra uppgifter. De vaktade och vallade boskap och varnade byborna för främlingar. Hunden är ett av människans tidiga husdjur och tämjdes för omkring 10 000 år sedan.

Det hårda livet i byn

Även om det var tryggare att bo i en by än att vara jägare kunde livet i byn vara nog så arbetsamt. Arbetet på åkrarna var tungt. Det var inte bara att strö ut vetekorn på marken och vänta på att de skulle växa upp.

Först måste man bränna de torra stjälkar som fanns kvar på åkern sedan året innan. Efter det måste det översta jordlagret grävas upp. Det fanns ännu inga spadar utan man använde grävkäppar. Käpparna var ungefär en meter långa och hade ibland en sten fäst vid en utskjutande gren för att ge käppen ökad tyngd. Den som själv har försökt gräva med en käpp förstår hur långsamt det gick att gräva upp en åker.

Efter sådden måste åkern hållas fri från ogräs och djur skulle hållas på avstånd.

Översvämningar, sandstormar och invasioner av skadeinsekter var ständiga hot mot de små byarna. Dessutom var byarna tacksamma mål för de många grupper av jägare som ännu inte blivit bofasta. Spjut, pilbågar och yxor hade dittills mest använts vid jakt. Vapnen kom alltmer att användas i strider mellan människor.

Ett av de mest effektiva vapnen var slungan som bland annat användes vid jakt på uroxar. Med slungan kunde man kasta en knytnävsstor sten över hundra meter. På nära håll hade en sten från en slunga tillräcklig kraft för att krossa ett huvud.

För att freda sig och hålla fiender på avstånd byggde man palissader av stockar runt byarna.

Sjukdom och tidig död

Sjukdomar var ett problem för byborna. Eftersom de bara producerade vissa sorters mat drabbades de av bristsjukdomar. Jägarna och samlarna hade lättare att undvika bristsjukdomar eftersom de åt en mer varierad kost.

I byn samlades sopor som drog till sig råttor och kackerlackor, som i sin tur kunde sprida smitta. Den ökade kontakten med tamdjuren gjorde också att människorna kom i kontakt med nya smittämnen, ämnen som gav människorna smittkoppor, mässling och influensa.

Ju större byn växte sig, desto fler människor trängdes på en begränsad yta. Det gav spridning åt sjukdomar som dysenteri, tyfus och tuberkulos. I Çatal Hüyük i Turkiet, en av de äldsta kända städerna, var malaria vanligt.

Mycket få bönder som levde för 8 000 år sedan kunde förvänta sig ett långt liv. Medellivslängden var ungefär 30 år för kvinnor och 35 år för män.

LÄS MER: När jordbruket kom till Sverige

LÄS MER: Människans förhistoria och stenåldern

LÄS MER: Jordbruksrevolutionen

LÄS MER: När människan blev bofast och jordbrukare

LÄS MER: Mat och matvanor på stenåldern

LÄS MER: De första städerna

LÄS MER: Tre sätt att se på tid: Om jordens, människans och civilisationernas historia

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Varför valde människor att bo i byar? Vilka var fördelarna och nackdelarna?
Beskriv vad som kunde göra livet hårt i byarna.
Ge exempel på djur som människan tämjde. Vilken betydelse fick de?

Rita upp:

Gör en tidsaxel över civilisationens utveckling. Placera in de viktigaste händelserna på din tidsaxel.

Litteratur:
Ellen Phillips ed, The Human Dawn, Time-Life Books, Amsterdam, 1991
Edward Hughes, Soil and Civilization, Harper & Row, New York 1976
Reay Tanoahill, Food in History, Stein and Day, New York 1984
Keld Nielsen m.fl. Skruen utan ende, Teknisk Forlag, Köpenhamn, 1996.
Ellen Phillips ed, The Rise of Cities, Time-Life Books, Amsterdam, 1991
Åke Holmberg, Vår världs historia, Natur och Kultur, Stockholm 1982

Text: Lars Hildingson (historielärare och läromedelsförfattare) och Kaj Hildingson (journalist och läromedelsförfattare)