En grupp välkomnades - tre stoppades
Valloner: Politiken kring invandring och medborgarskap i äldre tid handlar inte bara om förbud och hinder. Också den medvetna importen av yrkesgrupper eller andra specialister som kunde tjäna svenskt näringsliv finns med i bilden. Mest omfattande före 1900-talets arbetskraftsinvandring är de valloner som rekryterades från nuvarande Belgien och gränstrakterna mot Frankrike vid mitten av 1600-talet. Drivande i projektet var nederländaren Louis De Geer som redan var verksam i Sverige. Vallonerna fick kontrakt i ett antal år, och hemresan betald, vid järnbruken i Östergötland, Södermanland och Uppsala. Cirka en fjärdedel av dem var smeder och andra specialister. De fick stor betydelse för utvecklingen av bergsbruket. Ungefär 900 av dem stannade liksom släkten De Geer kvar, med kända släktnamn som Bedoire, Gauffin, Hübinette, Schotte, Vougt, Wersäll och många andra.
En stats tolerans under denna tid kan bedömas utifrån hur minoriteter eller religiösa/politiska motståndare behandlades. Hur var det med katoliker, romer och judar under tiden från Gustav Vasa (kung 1523) och till 1800-talets senare del då samhället på många sätt liberaliserades? Kunde de söka sig till Sverige?
Katoliker: Ända sedan reformationen på 1500-talet betraktades katoliker som fiender, inte bara till kyrkan utan Sverige som helhet. Kontakterna med påvedömet bröts. Kloster stängdes och Birgittasystrarna fördrevs från Vadstena 1595. Några år senare utvisades alla katoliker från riket. Utländska köpmän som slagit sig ner i Sverige övervakades, av rädsla för att de i hemlighet hade katolska sympatier. I sådana fall utvisades de. Svenskar som övergick till katolicismen riskerade dödsstraff. Kontakterna med omvärlden medförde dock en viss uppmjukning av denna antikatolicism. Ambassadernas folk kunde fira sina mässor, ryktesvis också med katolskt sinnade svenskar. Drottning Kristina hade (utländska) katoliker bland sina rådgivare.
På 1700-talet kunde mindre grupper av katolska yrkesmän som ”importerats” utöva sin religion. Upplysningsidéer nådde också fram till Sverige, inte minst under Gustav III. Katoliker fick rätt att praktisera sin tro 1781, men svenskar fick inte övergå till deras lära.
Att arbeta för det fåtal katoliker som fanns i Sverige var heller inte lätt. Jacob Studach från Schweiz var under första delen av 1800-talet katolsk representant:
Ingen kyrka, ingen skola, ingen lärare, ingen bönbok, ingen katekes - bara en ständigt minskande församling och 26 fattiga barn att försörja.
År 1855 landsförvisades sex kvinnor som övergått till katolicismen. Religionsfriheten växte ändå långsamt fram. En katolsk biskop kunde från 1862 verka i Sverige, den förste sedan reformationen trehundra år tidigare.
Romer: Den första uppgiften om romer (zigenare är den äldre beteckningen) i Sverige finns i Stockholms tänkeböcker från 1512. Efter att från början ha mötts av mer nyfikenhet övergick mottagandet snart till fientlighet. Gustav Vasa och hans regerande söner drev en mycket sträng politik, i nära samverkan med kyrkan. Prästerskapet verkade för att alla ”tattare” (som de också kallades) skulle utvisas. 1617 års Placat om Tartarnes fördrifvande af landet betraktas som en av de mest brutala lagarna i svensk historia. Alla i den folkgruppen skulle förvisas. De som inte lydde riskerade att hängas.
Hundra år senare ökade ansträngningarna för att hindra dem att komma in i Sverige. De som ändå trots allt levde i landet skulle tvingas till fast bosättning. Fram till 1800-talets senare del lyser källorna med sin frånvaro. Troligen kunde inga romer slå sig ned i Sverige över huvud taget under större delen av 1800-talet.
Under ett halvsekel fram till 1914 kunde mindre grupper få rätt till bosättning. Men i samband med den internationella åtstramningen av invandring under och efter första världskriget stoppades romsk invandring på nytt. Stadgan anses ha tillämpats strikt och gällde fram till 1954.
