M

Svensk invandring och utvandring i ett historiskt perspektiv

I den här texten kan du läsa kortfattat om migration till och från Sverige i ett historiskt perspektiv med fokus på vår samtidshistoria.
Bild:

Invandringen till Sverige från medeltiden till 1800-talet

När vi läser svensk historia kan vi se hur grupper av människor invandrat till landet sedan flera hundra år tillbaka i tiden.

Invandringen har varierat över tid och rum. Var tid har haft sin egen typ av migranter.

Exempel på sådan "historisk" invandring till Sverige är:

  • hansatyskar under medeltiden
  • finnar som bosatte sig i Mälardalen under 1500-talet
  • romer som började komma redan på 1500-talet
  • valloner som lockades hit för att lära ut järnhantering i slutet av 1600-talet
  • Savolaxfinnar som under 1600-talet beviljades viss skattefrihet om de bosatte sig i urskogen — det som nu kallas finnmarkerna
  • judar som tilläts etablera sig i fyra svenska städer under 1700-talet
  • franska konstnärer, filosofer och intellektuella under 1700-talet
  • italienare som kunde göra stuckatur när 1800-talets stenstäder byggdes
  • skottar som bland annat startade bryggerier

Den stora utvandringen ett hot mot nationen

Även om det alltid funnits viss invandring till Sverige så är det den stora utvandringen från mitten av 1800-talet och fram till 1930 som har satt de djupaste spåren i landets utveckling och i människors minne. Väldigt många familjer i Sverige har fortfarande släktband till USA, Canada, Sydamerika eller Australien. Dit sökte sig under loppet av 100 år cirka 1,3 miljoner svenskar, och det som drev dem att söka lyckan "over there" var:

  • fattigdom
  • religiös förföljelse
  • bristande framtidstro
  • politisk ofrihet
  • äventyrslystnad och "guldfeber"

Första världskriget i kombination med invandringsrestriktioner i USA dämpade utvandringen, som var ett stort samhällsproblem i Sverige. I och med andra världskriget övergick Sverige från att vara utvandrarland till att bli ett invandrarland. Sedan 1930 har Sverige - sånär som på ett par år på 1970-talet - alltid haft en större årlig invandring än utvandring.

Krigets flyktingar samt 1950- och 1960-talets arbetskraft

Det var flyktingarna från Tyskland, de nordiska grannländerna och Baltikum, som under andra världskrigets lopp förvandlade utvandrarlandet Sverige till ett invandrarland. Många av dessa flyktingar återvände efter kriget till sina hemländer, men åtskilliga - däribland de flesta balter - blev kvar.

Efter krigsslutet var det istället arbetskraftsinvandringen från Skandinavien, Italien, Grekland, Jugoslavien, Turkiet m.fl. länder som kom att dominera. Ibland skedde den i organiserade former, genom arbetsmarknadsmyndigheternas försorg, men för det mesta sökte sig människor på egen hand till Sverige.

1970-talets reglerade invandring

I slutet av 1960-talet infördes den reglerade invandringen, det vill säga riksdagen beslutade att de som ville invandra i princip skulle ha sitt uppehållstillstånd klart före inresan. För dem som ville komma till Sverige för att arbeta krävdes att de hade ett arbetserbjudande och att dåvarande Invandrarverket tillsammans med arbetsmarknadens parter hade gjort en arbetsmarknadsprövning. Den innebar att tillstånd beviljades enbart om landet behövde den utländska arbetskraften. Om det fanns arbetslösa i Sverige som kunde utföra arbetet beviljades inget uppehållstillstånd.

Men för följande grupper gjordes ingen arbetsmarknadsprövning:

  • nordbor, som sedan 1951 hade haft rätt att bosätta sig och arbeta var som helst i Norden utan några särskilda tillstånd
  • flyktingar
  • familjemedlemmar som ville förenas eller återförenas i Sverige

Den nya reglerade invandringspolitiken ledde under 1970-talet till att:

  • den utomnordiska arbetskraftsinvandringen minskade
  • den nordiska - i synnerhet den finska - invandringen ökade dramatiskt under några år för att minska lika dramatiskt några år senare när det rådde högkonjunktur i Finland
  • den utomnordiska anknytningsinvandringen, det vill säga invandringen av familjemedlemmar ökade
  • flyktingarna kom stötvis, oftast i direkt anslutning till krig eller kriser, som exempelvis militärkuppen i Chile 1973.

1980-talet - de asylsökandes årtionde

I mitten av 1980-talet började asylsökande från Iran och Irak, Libanon, Syrien, Turkiet och Eritrea att öka i antal i hela Västeuropa. Under slutet av årtiondet började också asylsökande från Somalia, Kosovo och flera av de forna öststaterna att sälla sig till köerna av asylsökande. När det kommunistiska förtrycket bröt samman, ledde det till att det blev lättare för människor att lämna sitt land samtidigt som levnadsförhållandena i förstone snarast blev sämre än bättre.

Väntetiderna på beslut blev längre och längre, antalet förläggningar ökade och ökade och fler och fler fick också avslag på sina asylansökningar, eftersom det inte alltid var förföljelse som drivit dem på flykt. Ofta handlade det istället om fattigdom, bristande framtidstro och en dröm om att framtiden skulle kunna bli bättre i Västeuropa än hemma.

1990-talet - de etniska rensningarnas tid

1990-talet bjöd på både positiva och negativa erfarenheter. På den positiva sidan fanns det kalla krigets slut, demokratiseringen och den begynnande ekonomiska utvecklingen i flera av de tidigare kommunistdiktaturerna. Flera långvariga krigstillstånd upphörde, till exempel i Libanon, Eritrea, Iran-Irak, och antalet asylsökande började minska.

På den negativa sidan fanns det jugoslaviska sammanbrottet med åtföljande, uppdelning av landet, krig, terror och etnisk rensning. Det drev, för första gången sedan andra världskriget, rekordstora mängder människor på flykt mitt i Europa. I Sverige fick drygt 100 000 f.d. jugoslaver, företrädesvis bosnier, ett nytt hemland.

När millenniet gick mot sitt slut var Sverige ett av många länder, som deltog i en gemensam aktion under UNHCR:s ledning, och evakuerade 3 600 kosovoalbaner från Makedonien till Sverige. Avsikten var att bereda dem tillfälligt skydd i väntan på att deras hemland skulle bli en trygg hemvist där återuppbyggnaden kunde påbörjas.

EU-samarbetet slår igenom under 2000-talet

Sverige blev redan 1995 medlem i EU men det var först omkring millennieskiftet som migrationsfrågorna blev ett av de politikområden där EU lagstiftar genom direktiv, förordningar och beslut. 1999 satte Europeiska rådet också upp målet att EU på sikt ska bygga upp en gemensam asyl- och migrationspolitik.

För Sveriges del innebar det intensifierade EU-samarbetet bl.a. att vi våren 2001 blev fullvärdiga medlemmar i det s.k. Schengensamarbetet, vilket innebar att gränserna mellan de olika Schengenländerna öppnades och att länderna beviljade visum till hela Schengenområdet. De öppnade gränserna, tillsammans med den nya broförbindelsen över Öresund, ledde under det nya millenniets första år till att antalet asylsökande Sverige åter ökade trots att inga nya internationella krig eller kriser inträffade.

Nya medlemsländer och de öppna gränserna inom EU-området satte även andra spår i invandringsmönstren. Ett ökande antal EU-medborgare sökte sig till Sverige för att arbeta under kortare eller längre tid.

Läs mer om migration till Sverige idag här
 

Viktiga begrepp

Migration: När människor flyttar från ett område till ett annat, ofta över landgränser.

Emigrera: Att utvandra, flytta från ett land. Emigration = utvandring

Immigration: Att invandra, flytta in i ett land. Immigration = invandring

Integration: Att mötas, anpassa och påverkas av varandra för att fungera och leva tillsammans.

Assimilering: En grupp överger sin gamla kultur för att fullt ut bli en del av den nya.

Segregation: När olika folkgrupper lever skilda från varandra inom samma område.

Urbanisering: När folk flyttar från landet till städer och ökar deras befolkningsmängd.

 

Text: Migrationsverket
Hemsida: Migrationsverket

Publicerad: 03 mars 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016