+ Visa hela artikelserien
S

Sten Sture den yngre

I januari 1520 bröt Kristian II:s utländska legosoldater in i Västergötland. Sten Sture mötte den danska hären på Åsundens is utanför Ulricehamn där han blev dödligt sårad och hans bondehär gick förlorad. Snart hade Kristian erövrat hela Sverige.
Bild:

Sten Sture d.y. (ca 1492-1520)

Sten Svantesson Sture är knappt tjugo år när hans far Svante Nilsson Sture oväntat avlider. Året är 1512. Sten Svantesson är alltså ung, men han visar sig situationen mogen. Han uppvisar både kraft, förslagenhet och hänsynslöshet. Snabbt vänder han sig till allmogen för att försäkra sig om dess stöd. Därför ändrar han också sitt namn till Sten Sture (den yngre). Avsikten med namnbytet är att han skall förknippas med gamle herr Sten (Sten Sture d.ä.), som är populär hos bönderna. De ger honom också genast sitt stöd. Den svenske bonden hade många minnen förknippade med Sturenamnet. Stödd på allmogen tilltvingar sig således unge herr Sten riksföreståndarskapet efter sin fars död.

Kristian II - Sten Stures fiende nr 1

Danske kung Kristian är fast besluten att återupprätta unionen i Norden och gör väldiga rustningar som anstränger Danmarks krafter till det yttersta. Vid sitt trontillträde är han 30 år. Han har ett hetsigt humör men är mycket begåvad. Så har han också fått en allsidig utbildning både teoretiskt och praktiskt. Han ger prov på utstuderad politisk skicklighet och konsekvens.

Kristian gynnar borgarklassen. Han behöver dess stöd i kampen mot den högre aristokratin. Likadant är det på många ställen i Europa vid denna tid. Stormännen utgör ett hot mot kungamakten, som då stundtals väljer att söka stöd hos borgarna. Kung Kristian har som sin förtrogna en kvinna ur just borgarskiktet, holländskan Sigbrit Willums. Hennes dotter Dyveka "den lilla duvan", blir också hans älskarinna. Båda kvinnorna kommer att spela en framträdande roll i Kristians liv. Dyvekas oväntade död 1517 tycks ha gripit Kristian mycket djupt och även påverkat hans psyke.

Även bönderna åtnjuter kung Kristians beskydd mot adelns alltför hårda förtryck. Det berättas om en dansk ädling som efter sin död anklagades för hårdhänt hantering av sina bönder. Kristian lät då gräva upp den döda kroppen och hänga den i en galge, "de andra adliga herrarne till skräck och nesa".

Gustav Trolle - Sten Stures fiende nr 2

Historikern Anders Fryxell, verksam under förra seklet, skriver om Gustav Trolle:

"Vid ett tillfälle då Gustav var barn skulle han resa med sin mor från Strängnäs över Mälaren. Men han var envis och vägrade att följa med och modern lyckades inte övertala honom. Hon reste utan Gustav. Det blev storm och modern och hela hennes sällskap drunknade. Gustav Trolle växte sedan upp till en stolt och äregirig, hård och hämndlysten man."

Gustav Trolle hade en hög utbildning efter studier utomlands. Det sägs att han var den förste svensk som läst grekiska. Vid endast tjugosju års ålder blev han ärkebiskop. Trolle blev snart en av Sten Stures värsta fiender. Kung Kristian kunde således räkna med Gustav Trolles hjälp. Ärkebiskopen var en mäktig man och därmed en farlig fiende. Han hade en fast borg vid Mälaren - Stäket - inte långt från Stockholm. Stäket låg strategiskt till och spärrade av den viktigaste vägen mellan Stockholm och Västerås och vidare mot Dalarna.

Sten Stures kamp mot Gustav Trolle och kung Kristian

Gustav Trolle hade tidigt satsat på kung Kristian i dennes kamp mot Sten Sture. Ursprungligen hade Sten Sture försökt vinna den mäktiga Trollesläkten för sin sak. Han hade också arbetat för att Gustav Trolle skulle få den betydelsefulla ärkebiskopsstolen. Men Trolle ställde sig helt avvisande till Sten Stures försök till närmanden. Trolle var nämligen övertygad om att Kristian på grund av sina större maktresurser till slut skulle avgå med segern.

Sten Sture förstod att ett krigsutbrott var nära förestående. Därför bearbetade han flitigt opinionen i Sverige. När han slutligen insåg att Trolle var omöjlig att vinna måste han handla snabbt. Om Trolle fick tid att bearbeta de svenska stormännen, skulle Sture riskera att även få en stark inre front att bekämpa. Det är mot denna bakgrund man måste se Sten Stures belägring av Trolles borg Stäket. Dels ville han eliminera Trolle som instrument för Kristians propaganda. Dels vill han eliminera Stäket som militär stödjepunkt för Kristians framryckning mot Stockholm.

Sten Sture kallade till ett möte i Stockholm 1517. Mötets syfte var att avsätta Gustav Trolle från sitt ämbete som ärkebiskop. Deltagare var såväl stormän som bergsmän och bönder. Mötet beslutade att Trolle skulle avsättas och Stäket rivas.

Brasklappen

Det berättas att en efter en gick fram och satte sitt sigill under det skriftliga beslutet om Trolles avsättning. Men när turen kom till biskop Brask kunde man se honom böja sig djupare ned över pergamentet än de andra. Oförmärkt gömde han under sigillvaxet en liten lapp med texten: "Till denna besegling är jag nödd och tvungen".

Bild:

Slaget vid Brännkyrka. Målning av J.G. Sandberg (1782-1854).

Kung Kristians gisslan

Gustav Trolle, som lovats fri lejd för att närvara vid riksmötet där han förklarades avsatt, återvände nu hem till sin befästa borg Stäket.

Kung Kristian försökte undsätta Trolle och anlände med sin flotta till Stockholm. Där gjorde han ett försök till landstigning. I ett slag vid Brännkyrka kastades han emellertid tillbaka av Sten Sture. Kristian lät då skicka bud till Sten Sture och föreslog ett möte. För att vara säker på att inte bli tillfångatagen fordrade Kristian sex av Sten Stures mest framträdande män som gisslan ombord på sin flotta. Men så snart Sten Stures män kommit ombord, lät Kristian lätta ankar och återvände till Danmark med svenskarna som fångar. Bland de förrädiskt bortförda befann sig en ung adelsman - Gustav Eriksson Vasa.

Stäket belägras

Sten Stures män hade redan börjat belägra Stäket. Verner von Heidenstam har målande skildrat förloppet då borgen intogs. Många skolbarn vid 1900-talets början fick denna bild av belägringen:

"En port har lämnats på glänt och så snart det blir mörkt börjar Stures män krypande ta sig in genom porten. De anar inte att det hela är en fälla. Innanför finns en smal gång som för runt i ringmuren samtidigt som den blir allt smalare. Slutligen förstår de första att de lockats i ett försåt. De försöker vända, men de som kommer efter anar ännu inget och tränger hela tiden på. Plötsligt, när gången är fylld av män, glider en tjock järngrind ned och spärrar utgången. Männen inser att de skall få sitta här tills de törstar ihjäl. Slutligen upptäcker de innersta att väggen är dålig på ett ställe och de lyckas bryta upp ett hål tillräckligt stort att åla sig igenom. Utanför finns en djup brunn. Nästa morgon firas en vattenspann ned i brunnen. En av de instängda klättrar då ned i spannen och följer med upp. Den gamle väktaren som vevar upp vattnet muttrar över att det går ovanligt tungt. Förvånad upptäcker han så den genomblöte "sturemannen". Då gubben hatar sin husbonde hjälper han nu till att hissa upp alla de övriga instängda. Så kan Stures män inta Stäket."

Invasionen

Kung Kristian utnyttjade Sten Stures övergrepp mot kyrkan och ärkebiskopen. Han utverkade att såväl Sten Sture och hans anhängare som hela Sverige bannlystes av påven. Som propaganda i Sverige var det dock mindre lyckat, då det i vida kretsar rådde en stark fientlighet mot ärkebiskopen och det högre prästerskapet. Kristian förde ett allt mer hotande språk. Han värvade landsknektar från hela Europa, ofta rekryterade bland brottslingar. Dessa legosoldater sägs ha varit i stånd att "slita hjärtat ur borgarens bröst och därmed slå dem ögonen ut och i allas åsyn skända deras hustrur och döttrar".

Bild:

Sten Stures död på Mälarens is. Målning av Gustaf Hellqvist (1851-1890).

Överallt där yrkeskrigare fanns rådde ett vilt och rått lägerliv. Kristians armé bestod nästan helt av yrkessoldater. De danska adelsrekryterna utgjorde bara en liten del av den. De utländska förbanden hade en betydande krigserfarenhet och påstogs vara "beredda att slåss med djävulen själv". Där fanns både skytteförband, ingenjörstrupper och ett stort lättrörligt fältartilleri.

Sten Stures krigsfolk hade en långt mer hemvävd karaktär. Hären utgjordes av bondesoldater lokalt rekryterade. Sten Sture erbjöd skattefrihet för de bönder som höll sig med egna vapen. Alla bönder var dessutom uppbådskyldiga för den egna bygdens försvar.

På sjön Åsundens is nära Ulricehamn möttes de båda. Redan i början av striden blev herr Sten sårad och måste föras bort. Han fördes i en släde hela vägen upp till Stockholm. Han avled av sina sår på Mälarens is. Under tiden försökte bönderna förgäves hålla stånd mot kung Kristians här. Men de hade mist sin ledare och de skingrades därför snart av Kristians stridsvana knektar.

De anfallande sades ha begått många övergrepp. Exempelvis sköt man borgen i Västervik i brand. De som stannade kvar kvävdes av rök och eld, de som försökte fly dödades. Såväl borgens väktare som stadsbefolkningen i övrigt blev ihjälslagna intill sista man och kvinna. Till slut hade Kristian erövrat hela riket utom Stockholm, där herr Stens änka, Kristina Gyllenstierna ledde försvaret. Hon samlade mannens mest hängivna anhängare och beslutade att fortsätta motståndet. De två tyngsta pjäserna för Stockholms försvar kallades "Djävulen" och "Djävulens moder". Men i början av hösten gav sig även Stockholm. Kung Kristian hade då lovat att glömma det förflutna och förlåta alla sina fiender. Sina löften skulle han dock inte hålla utan blod skulle snart flyta på Stortorget i Stockholm.

Vi är nu framme vid Stockholms blodbad.


Litteratur:
Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien, Del 2, Norstedt, 1900
Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden, Del 1, Norstedt, 1913
Verner von Heidenstam, Svenskarna och deras hövdingar, Bonnier, 1917
Hans Hildebrand, Sveriges historia, Del 2, Linnström, 1877
Elisabeth Kuylenstierna-Wenster, Kristina Gyllenstierna, Fritzes, 1912
Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, Hedemora: Gidlund, 1976 (originalet utgivet i Rom 1555)
Georg Starbäck, Berättelser ur svenska historien, Band 2, Beijer, 1901
Sture-krönikorna. I: Svenska fornskriftssällskapets samlingar, 1867, 17:3
Frederik Troels-Lund, Dagligt liv i Norden på 1500-talet, II, Bonnier, 1945
Gunnar T Westin, Maktkamp i senmedeltidens Sverige, Natur och Kultur, 1971
Greta Wieselgren, Sten Sture d.y. och Gustav Trolle, Gleerup, 1949
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 08 februari 2014
Uppdaterad: 17 november 2016