+ Visa hela artikelserien
M

Gustav Vasas äventyr i Dalarna

Vid tiden för Gustav Eriksson Vasas äventyr i Dalarna behärskades Sverige av unionskungen Kristian II:s styrkor. Gustav hade beslutat sig för att söka stöd i Dalarna för motstånd mot det danska väldet. Under resan i Dalarna jagades han av den danska kungens anhängare och var flera gånger nära att falla i deras händer.
Bild:

Gustav Vasa talar på Kyrkbacken i Mora. Målning av J.G. Sandberg (1782-1854).

Från Danmark till Lübeck

Kristian II har fört Gustav till Danmark som fånge. Han behandlas väl och lider ingen direkt fysisk nöd. Men han lider svårt av att ständigt höra om de stora rustningar, som Kristian gör mot Sverige, samt höra de unga danska ädlingarnas skryt. Denna gången, säger de, skall danskarna bättre veta att begagna sin fördel. De skall alldeles kväva och utrota de förnämsta och rikaste svenskarna. Sedan kan fattiga och ringa danska karlar gifta sig med änkorna och på så sätt komma till makt och rikedom.

Gustav har sedan länge inväntat en lämplig dag att fly. Han klär sig i bondkläder och beger sig tidigt om morgonen på färden åt Holstein. Han undviker öppna stora vägar, söker mindre stigar och skyndar så att han andra dagen vid middagstiden är i Flensburg. Här träffar han några saxiska köpmän, som kommit med en oxdrift från Jylland och skall vidare mot Tyskland. Med dessa slår han följe och anländer till den fria riks- och hansestaden Lübeck. Därifrån tar han sig så småningom tillbaka till Sverige.

Från Kalmar till Dalarna

I Sverige är Stockholm och Kalmar de enda fasta platser som ännu innehas av svenskar. I äldre historieböcker kan man läsa att de försvaras av två hjältemodiga kvinnor. Kristina Gyllenstierna, änka efter Sten Sture den yngre, försvarar Stockholm. Kalmar försvaras av fru Anna Bielke, änka efter Johan Månsson Natt och Dag.

Efter landstigning i Kalmar fortsätter Gustav uppåt landet. Han beger sig till släktingar på Gripsholms slott. Sägnen berättar att han där av en gammal trotjänare får veta vad som hänt i Stockholm. Tjänaren berättar om blodbadet, att Gustavs far avrättats och att hans mor och systrar förts bort i fångenskap. Ett pris är satt på Gustavs eget huvud. Han är efterspanad.

Vid Sancta Katarina tid - i slutet av november - lämnar Gustav sin släktgård Räfnäs utanför Mariefred. Han har en dräng med sig, som på sin häst har Gustavs värdesaker och pengar. De rider förbi Toresunds kyrka och vidare ner mot Kolsundet. Därifrån kan man med färja ta sig över Mälaren till Selaön. Enligt berättelsen kunde färjan bara ta en i taget. När Gustav är mitt ute i sundet inser tjänaren plötsligt faran av att bli gripen tillsammans med Gustav. Han vänder därför och rider bort. När Gustav ser det återvänder han och lyckas rida ikapp sin tjänare, som dock till fots försvinner i skogen. Men sina värdeföremål får Gustav tag på. Han återvänder sedan ensam över till Selaön.

Nästa gång vi hör talas om Gustav befinner han sig i Dalarna på väg mot Rankhyttan.

Rankhyttan

Gustav tar vägen norrut och han försöker undvika de orter, där han vet att kungens män finns. För att undgå att gripas av kungens många spejare måste han skaffa en bra förklädnad. Han tar sig till en bonde som han känner och vet att han kan lita på. Här lämnar han sin häst och sina ägodelar i bondens vård. Han låter klippa håret och klär sig i bondekläder. I Dalarna har varje socken sin egen klädedräkt. Gustav väljer moradräkten. Sedan vandrar han ut ur bondgården med yxa på axeln, alldeles som en vanlig bonddräng. Han går omkring i bygden för att söka arbete. Hans egentliga syfte är förstås att ta reda på vad dalfolket tycker om kung Kristian och om situationen i landet.

Att han valt just moradräkten som förklädnad är inte heller någon slump. Mora är centrum och den största socknen i Dalarna. Där har uppror börjat förr. Så skall han få någon hjälp i Dalarna, vilket han ännu inte vet, så skall hjälpen börja i Mora. Dessutom är det vanligt vid den här tiden, att både män och kvinnor på höstarna kommer ned till södra Dalarna från Mora, Rättvik och Leksand och söker arbete med att tröska. Detta tröskningsarbete håller de på med åtminstone fram till jul och de flyttar från gård till gård. Därför kommer det knappast att väcka uppmärksamhet om Gustav i morakläder vandrar runt och söker arbete.

Men varför tar sig Gustav inte till Mora direkt, när han vet att det är där han har största chansen att få hjälp? Varför väljer han istället att vandra runt i trakten av Falun? Jo, omkring koppargruvan bor de så kallade bergsmännen, delägarna i den vinstgivande gruvan. De är förmögna och därmed mycket inflytelserika. Därför är det också viktigt för Gustav att först försöka få reda på deras inställning till kungen.

Vid Sancti Andreae tid - den sista november- når han på sin vandring Rankhyttan, en gård vid sydöstra stranden av sjön Runn, två mil söder om Falun. Rankhyttan ägs av en rik bergsman vid namn Anders Persson, vilken Gustav känner sedan Uppsalatiden. Vid Rankhyttan är tröskningen i full gång och Gustav får arbete direkt. Man tröskar med slaga och är då två, tre eller fyra personer som samarbetar. Som motkamrat får han en duktig piga. Gustav gör sitt bästa men han har ju aldrig tröskat och pigan blir förargad över att hon fått en så dålig kamrat. Hon betraktar honom bistert, men får då se en silkeskrage sticka fram under Gustavs moratröja. Pigan blir misstänksam och i en paus springer hon till husbonden och säger:

- Jag tror inte att den där morakarlen, som kom hit i går, är någon bonddräng. Tröska kan han inte och han har en grann blus under tröjan!

Bergsmannen kallar till sig den främmande drängen och betraktar honom länge och till slut känner han igen sin uppsalakamrat. Bestört undrar han vad som hänt. Gustav redogör då för allt, kung Kristians framfart, sin fångenskap i Danmark, blodbadet i Stockholm, där hans far och svåger dödats. Han ber så Anders Persson om hjälp. Denne känner både ilska och sorg över vad som skett i Stockholm, men vågar inte ge sig in på något så stort och farligt som att samarbeta med Gustav. Istället råder han Gustav att lämna Rankhyttan, eftersom han nu dragit uppmärksamheten på sig och väckt misstankar. Säkert skall snart någon av kungens spejare komma till gården.

- Gå vidare uppåt socknarna, gå, gå - utefter älvarna, genom de stora skogarna! Dröj aldrig länge på ett ställe! Här i Bergslagen är folket mer stillsamt. Nej, vill ingen annan höra dig så tala till de sturska Morakaralarna.

Gustav måste alltså lämna Rankhyttan.

Bild:

Anders Perssons loge i Rankhyttan. Målning gjord av Johan Gustaf Sandberg (1782–1854).

Logen, där han tröskade, står kvar ännu med sina grovt tillyxade timmerstockar. Man kan fortfarande gå in där och se platsen, där Gustav stått och arbetetat med slagan. Hur gick det då för Anders Persson, som inte öppet vågade ge Gustav stöd? När Gustav senare blev kung stödde Anders honom dock till en början. Senare blev han anklagad för att ha deltagit i det så kallade "klockupproret" mot kung Gustav. Tillsammans med flera andra av kungens gamla vänner blev han halshuggen i Stockholm år 1534.

Ornäs

Det är sen eftermiddag när Gustav lämnar Rankhyttan. Han vandrar utefter sjön Runn. När han på natten skall gå över vid färjelägret mellan Vika och Torsång brister isen. Vattnet är inte så djupt, men det är kallt och han blir genomvåt. Han får värma sig och övernatta i färjkarlens stuga. Idag finns en minnessten över denna händelse vid Torsångs hembygdsgård.

Nästa morgon kommer Gustav fram till Ornäs. Denna gård ligger på en udde vid sjön Runn. Gården ägs av Arendt Persson och hans hustru Barbro Stigsdotter. Hela den släkten är anhängare till Danmarks kung. Men det vet inte Gustav. Han tänker bara på att Arendt Persson, liksom Anders Persson på Rankhyttan, varit hans kamrat i Uppsala. Dessutom har han och Arendt stridit tillsammans under Sten Sture. Utan tvivel bör han här finna en man, som vågar ställa upp för Gustav och Sverige. Arendt tar vänligt emot Gustav, som utan omsvep redogör för sina framtidsplaner att befria landet från kung Kristian. Arendt lyssnar uppmärksamt och förklarar sig villig att göra vad han kan. Han erbjuder sig att genast fara till grannarna och ta reda på deras åsikt.

Efter samtalet visar Arendt sin gäst upp på loftskammaren, där han skall sova över natten. Gustav tror att han funnit en man att lita på och går nöjd till sängs. Arendt Persson däremot skyndar till sin granne Måns Nilsson i Aspeboda. För denne berättar han vilken dyrbar fånge han har i sitt hus. Han ber Måns om hjälp att ta den sovande Gustav till fånga och överlämna honom till kung Kristians folk. Sedan kan de dela på belöningen som utlovats till den som griper Gustav. Måns Nilsson svarar dock nej. Han kan inte tänka sig att förråda en sovande gäst. Arendt far besviken och arg därifrån. I ilande fart beger han sig söderut till Säter, där kungens befallningsman Brun Bengtsson bor. Denne lyssnar intresserat till Arendts berättelse och de enas om att tidigt följande morgon gripa den så länge efterspanade Gustav.

På sin väg från Aspeboda till Säter måste Arendt passera sin egen gård. Det är sent på kvällen. Av en slump råkar hans hustru Barbro se när han far förbi och hon förstår att något särskilt är i görningen. Hon känner väl till sin makes tillgivenhet för den danske kungen. Därför skräms hon nu vid tanken på det öde som väntar deras nattgäst.

En dräng som hon vågar lita på får spänna för en häst och hålla på baksidan av huset. Själv skyndar hon upp på loftet till den lugnt sovande Gustav. I största hast väcker hon honom och berättar vad som är på gång. Han måste genast fly därifrån. Med hjälp av en duk firar hon ned honom genom hemlighuset på loftets baksida, där drängen Jakob och häst väntar. Ingen annan i huset märker något och lättad hör fru Barbro släden avlägsna sig nedåt Runn.

Tidigt på morgonen kommer Arendt Persson hem tillsammans med Brun Bengtsson och ett tjugotal man för att gripa Gustav. Men loftet är tomt. Arendt förstår att hans hustru ligger bakom Gustavs flykt.

Det sägs att Arendt visserligen fortsatte att dela säng med sin hustru, men att han aldrig mer talade till henne.

Under den nationalromantiska eran på 1800-talet och tidigt 1900-tal lyftes myten om Barbro Stigsdotter fram. 1907 restes ett monument till hennes ära vid Lodstöparbo invid Ljustern nära Säter. Texten lyder: "Åt Minnet Af Barbro Stigsdotter/Den Behjärtade och fosterländska kvinna/Helgas denna sten/Af Tacksamma Dalabor."

Att vi fortfarande kan besöka Ornässtugan och gå på guidade turer genom rummen är till stor del Jakob Brandbergs förtjänst. Brandberg har samlat såväl på föremål som uppgifter om dalkarlarna och om Gustav Vasas äventyr i Dalarna. I ett av rummen finns fyra träfigurer i naturlig storlek och klädda i tidsenliga dräkter. En är drängen Jakob, som skjutsade Gustav till Svärdsjö. Den andre är Engelbrekt, som hann upp Gustav i Sälen. Så har vi en av de sexton morakarlar, som utgjorde Gustavs livvakt. Slutligen har vi kungen själv i full harnesk. I höger hand håller han en kommandostav medan han lägger den vänstra på 1541 års Bibelöversättning.

Svärdsjö

Barbro Stigsdotter har rått Gustav att bege sig till herr Jon i Svärdsjö. Drängen Jakob kör allt vad tygen håller för att Gustav snabbast möjligt skall komma dit. Även herr Jon har varit kamrat med honom i Uppsala, men Gustav vet inte säkert om han kan lita på honom. Därför går han först till drängarna i ladan och hjälper dem tröska. När han av deras tal tycker sig kunna förstå att herr Jon är att pålitlig, går han upp till denne. Herr Jon visar sig välvillig och låter Gustav stanna hos sig. Vid ett tillfälle när Gustav tvättar sig, står herr Jon och håller handduken åt honom. Man brukar göra så mot gäster man vill visa aktning för. Herr Jons hushållerska, som i detsamma kommer in i rummet, ser därför med förvåning sin husbonde hålla handduken åt drängen och frågar varför.

- Det kommer intet eder vid! svarar herr Jon, men inser genast att Gustav inte längre är säker hos honom. Han för honom i hemlighet till Isala på andra sidan sjön. Här bor Sven Elofsson, som var "kronans djurkarl", eller kronoskytt, en "redlig och påltlig man".

Isala

Sven Elofssons hustru håller just på att grädda bröd i ugnen och Gustav står där bredvid och värmer sig, när kung Kristians knektar plötsligt kommer in i stugan. Hustrun ger dem inte tid för frågor, utan slår till Gustav med ugnsspaden över ryggen och säger:

- Vad står du och gapar efter på främmande, liksom du aldrig sett folk förr. Packa dig ut på logen och tröska!

Gustav försvinner ut ur rummet bort till ladan, där han börjar tröska med de andra drängarna. Knektarna kan aldrig tro, att bondhustrun vågat behandla en förnäm herre som Gustav Eriksson Vasa på detta sätt och de låter lura sig av skådespelet. Med oförrättat ärende ger de sig av igen.

Inte heller i Isala är Gustav säker längre. Sven Elofsson beslutar därför att föra honom längre upp i landet till kronoskyttarna Per och Mats Olsson i Marsnäs. Denna by ligger en dryg mil från Isala. Färden dit är ytterst farlig, eftersom trakten vimlar av kungens spejare. Sven gömmer Gustav i ett halmlass. De hinner inte långt förrän några knektar omringar Sven och hans vagn. Knektarna är misstänksamma och sticker gång på gång sina spjut genom halmen. Till slut har de övertygat sig om att ingen gömmer sig i lasset och Sven får fara vidare. Men en spjutspets har träffat Gustav och efter en liten stund upptäcker Sven att det droppar blod på snön. Hastigt drar han upp sin kniv och skär sin häst i foten så att det blöder. Åter blir han stoppad av nya knektar. Åter låter knektarna sig luras och Sven Elofsson lyckas föra Gustav oupptäckt fram till Marsnäs.

Berättelserna om Gustavs flykt från Ornäs till Marnäs nedteckandes år 1667 i Svärdsjö kyrkobok. Sägnen berättades av Anders Hansson, sonsons son till Sven Elofsson.

Liksom logen i Rankhyttan och Ornässtugan finns även ladan i Isala kvar. På södra gaveln är ristat: "Kung Jösta har tröskat här". Framför den lilla ladan står en stor minnessten som Gustaf III lät resa på 1700-talet.

Så småningom tar sig Gustav fram till Rättvik där han uppträder offentligt och talar till folket. Men han har ingen större framgång. Man vet inget om denne Gustav Eriksson. Är han att lita på och klarar han verkligen att störta kung Kristian? Gustav stannar därför inte så länge i Rättvik.

Mora - Gustav Vasa i källaren

Gustav får bo hos bonden Tomt-Mats och hans hustru Tomt-Margit i Utmelands by precis i utkanten av Mora. Men de danska spejarna kommer också till Tomtgården. Det är juletid. Inne i stugan håller Tomt-Margit på att brygga julöl. Gustav sitter och tittar på julstöket. Plötsligt ser Tomt-Margit danska spejare komma ute på gården. Snabbt får hon upp källarluckan i golvet och Gustav klättrar ned. Lika snabbt sluter hon till luckan och drar ett bryggkar över. Knektarna som kommer in anar aldrig att det finns en källare under huset och de ger sig snart iväg igen. Åter har Gustav räddats av en kulla. Åter har de danska knektarna låtit sig lura.

Johan Fredrik Höckert har åskådliggjort händelsen på en berömd målning. Tavlan uppvisar i all sin nationalromantiska glans några historiska fel. När Tomt-Margit råkar titta ut genom fönstret hon ser de annalkande danska knektarna. Fönster fanns dock inte i bondstugor vid denna tid. Men varför skall vi vara så nogräknade? Tavlan liksom hela Vasasagan är intressanta som tidsobjekt - om inte från Gustav Vasas tid så dock från 1800-talets nationalromantiska tid.

Mora - Mordet på Nils Vestgöte

Den som allra ivrigast spanar efter Gustav Eriksson är underfogden Nils Vestgöte. Han är säker på att han med hjälp av folk i trakten skall kunna gripa Gustav. När han kommer till Mora tar han in på länsmansgården. I Mora bor också en man vid namn Rasmus Jute. Visserligen är han av dansk börd, men han har tjänat hos Sten Sture och minns väl den unge riddlige herr Gustav Eriksson från den tiden. Nils Vestgöte dödas en natt där han ligger och sover i länsmansgården.

Enligt sägnerna och Peder Svarts krönika är det Gustav och Rasmus som tillsammans utför mordet. Långt senare skall dock Gustav Vasas son Karl IX låta stryka sin fars medverkan. Hur det än är så har Gustav nu en fiende mindre i Mora.

Mora - Gustav Vasa på kyrkbacken

Julhelgen är inne och morabönderna strömmar till kyrkan. Gustav beslutar sig nu för att tala till morafolket. Han ställer sig på en liten kulle i närheten av kyrkan. Han kan se ut över blå bergåsar och den översnöade Siljan. Moraborna är stolta och självständiga och talar en ålderdomlig dialekt. Många har med sig sina vapen till kyrkan. Pilbågarna är fullristade med dalrunor. Gustav talar om Stockholms blodbad. Han påminner morakaralarna om att de tidigare följt Engelbrekt och Sturarna i kamp mot de danska kungarna. Men moraborna blir inte entusiastiska. De känner inte för att nu börja något nytt uppror.

Bild:

Gustav Vasa på skidor. Målning av Anders Zorn (1860-1920).

Det första vasaloppet

Gustav måste nu besviken lämna Mora. Han tar vägen utefter älvens västra strand förbi Gopshusbyn till Oxbergsbyn. Därefter viker han av mer västerut till Evertsbergs kapell. På nyåret 1521 kommer han in i Västerdalarna. Han sover på olika gårdar varje natt. En lördagskväll tar han in på en gård, som kallas Storhols-holm, en halv mil från Lima kyrka. Han fortsätter norrut utefter Västerdalälven mellan snötyngda grenar, bort mot de ändlösa fjällvidderna. Ibland vilar han i någon tom fäbodstuga.

Knappt har Gustav hunnit från Mora förrän ett stort följe krigare anländer. I spetsen går två svenska adelsmän, Tord i Rista och Otto Nilsson Hästhuvud. Moraborna ser soldaterna komma på långt håll och larmet går. Kyrkklockorna dånar och alla vapenföra män skyndar till. Krigarna tvingas fly upp i klockstapeln. Morakarlarna är inte att leka med. Visserligen är de inte övertygade av Gustavs tal, men för den skull tänker de inte låta danskarna gripa honom. Soldaterna slipper lösa efter ett tag, men under tiden har Gustav hunnit i säkerhet.

Strax därefter får dalkarlarna från flera olika håll uppgifter om händelserna i Stockholm. De förstår då att det Gustav berättat är sant. Några män väljs ut för att leta rätt på honom och föra honom tillbaka till Mora. I historiens första Vasalopp hinner man ifatt Gustav Vasa i Sälen. Naturligtvis har det rests en minnessten i Sälen. Den restes 1903.

Brunbäcks färja

Gustav Vasas dalkarlar mötte Kung Kristians legoknektar vid Brunbäcks färja. Färjstället var den gamla gränsstationen mot Dalarna. Sagan berättar att danskarna frågade vilket slags folk dessa vitrockade dalkarlar var och vad de levde på. Svaret var tydligen nog för att avskräcka danskarna från strid: "Av bröd och vatten och då säd felas, tillaga de brödet av sönderstött bark, ej heller aktar de stort vare sig köld eller hetta, hunger eller törst." Mot ett sådant folk vågade danskarna inte slåss: "Ett folk, som äter trä och dricker vatten, kan ej själva fanen långt mindre någon människa tvinga".

Snart var hela Sverige i Gustav Vasas hand. 1523 höll han sitt intåg i Stockholm. Denna tilldragelse har förevigats på Carl Larssons stora tavla som finns på Nationalmuseum i Stockholm.
 

Gustav Vasas dalaäventyr - källorna

Den äldsta berättelsen som behandlar Gustav Vasas äventyr i Dalarna hittar man i Peder Svarts krönika. Avsikten med krönikan var att sprida glans över Gustav Vasa. Kung Gustav dikterade själv stora delar av innehållet. Vad Peder Svart skriver kan man därför inte ta som historiskt korrekt.

En student som hette Knut Johan Brenner gjorde en resa i Dalarna på 1680-talet och fick höra ytterligare några Gustav Vasa-historier. Under 1700-talet samlade Jakob Brandberg och hans systerson John Reinhold Schutze Brandberg alla Gustav Vasas dalahistorier i en sammanhängande bok.

Historierna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna har tagits som ett praktexempel på hur historieskrivning inte får gå till. De har skrivits efter hörsägen. Ingen har haft möjlighet att kontrollera dem, då något bevarat källmaterial inte finns.
Läs mer här


Litteratur:
Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien, Del 3, Norstedt, 1900
Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden, Del 2, Norstedt, 1913
Lars O Lagerqvist, Gustav Eriksson (Vasa) i Dalarna 1520-1521. Minnen, myter och monument, CarlssonVincent förlag, 1993
Stefan Bohman, Historia, museer och nationalism, Carlsson, 1996
Peder Swart, Konung Gustaf I:s krönika, utg. Av Nils Edén, Stockholm: Ljus, 1912
Peder Svart, Gustav Vasas krönika, utg. Av Gunnar T. Westin, Natur och Kultur, 1964
Michael Roberts, Gustav Vasa, Norstedts, 1970
Georg Starbäck, Berättelser ur svenska historien, Band 3, Beijer, 1901
Frederik Troels-Lund, Dagligt liv i Norden på 1500-talet, II, Bonnier, 1945
Gunnar T Westin, Maktkamp i senmedeltidens Sverige, Natur och kultur, 1971
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 10 februari 2014
Uppdaterad: 17 november 2016