+ Visa hela artikelserien
S

Källkritisk granskning av Gustav Vasas äventyr i Dalarna

En resa i Gustav Vasas fotspår, eller skidspår, från hans s.k. äventyr i Dalarna 1520-1521 blir också en resa i fantasin. Uppviglingsresan varade bara ett par månader men gav upphov till ett otal, mer eller mindre fantasifulla, skildringar av den blivande riksgrundarens äventyr.
Bild:

Anhängare till Kristian II anländer till Ornässtugan för att leta efter Gustav Eriksson (Vasa). Detalj från en målning gjord av J.F. Höckert (1826-1866).

Ornässtugan - nyckeln till Sveriges nationella historia

De oräkneliga skolbarn och vuxna som vallfärdat till Ornässtugan har knappast fått sig till livs någon sann bild av Gustav Vasas väg till makten, men desto mer om eftervärldens skapande av en nationell landsfader.

Vid tiden för Gustav Vasas äventyr i Dalarna behärskades Sverige av unionskungen (Danmark, Norge, Sverige) Kristian II:s styrkor. Denne hade efter flera års strider mot det upproriska "Sturepartiet" invaderat Sverige; Stockholm hade i september 1520 tvingats att kapitulera. Motståndet mot kung Kristian levde dock kvar inom de grupper som traditionellt bekämpat Kalmarunionen: Bergslagens bergsmän, allmogen (bönderna) i Dalarna, Småland och andra delar av Götaland samt Stockholms borgerskap. Även grupper inom det andliga och världsliga frälset stödde oppositionen.

Efter Sten Sture d.y:s död på Åsundens is i början av året saknade man dock en ledargestalt. Flera ledande frälsemän var antingen i Kristians förvar eller också litade de på kungens amnesti och och gjorde sig därför redo för den festliga kröningsceremoni som Kristian inbjudit till.

Gustav Eriksson (av adelsätten Vasa, "Gustav Vasa" kallades han först från 1600-talet) hade inte spelat någon huvudroll i Sturepartiet. Inte heller stod han ensam emot kung Kristian. Andra - men misslyckade - upprorsförsök ingick i den sannolikt mer samordnade aktion som kom att föra honom till Sveriges tron. Det är Gustavs egen krönikeskrivare Peder Svart (död 1562) som skapat bilden av den väldige frihetsledaren som ensam bröt danskarnas makt.

Gustav hade en tid suttit fängslad av Kristian och förts till Köpenhamn. Hösten 1519 lyckades han rymma. Han begav sig till hansastaden Lybeck för att uppbåda politiskt och ekonomiskt stöd för sin resning mot unionskungen. I maj 1520 tog han sig till Kalmar som belägrades av Kristians trupper. Resan fortsatte via några släktgårdar i Småland till Södermanland. Släktingar och allierade föreföll dock att lita på Kristian.

Kröningsceremonin övergick som känt är i en massaker 8-9 november ("Stockholms blodbad"). Bland de 80-100 offren fanns Gustavs far (Erik Johansson) och svåger. Modern och systrarna fängslades. Ett pris var satt på Gustavs eget huvud. Ganska naturligt sökte han sig därför till Dalarna, av tradition ett starkt fäste för Sturepartiet. Hans ganska begränsade agitationsresa december 1520 - januari 1521 är en av de mest omskrivna händelserna i svensk historia, och samtidigt den överlägset mest mytproducerande. Antalet skrönor - eller förbättrade historier - står i omvänd proportion till källorna; ytterst få samtidiga uppgifter finns att tillgå.

Mest känd av alla platser som upprorsmannen besökte i Dalarna är bergsfrälsegården Ornäs, belägen på en udde vid sjön Runn, en dryg mil söder om Falun. Det enda som återstår från tiden för den blivande kung Gustavs besök, den 27 x 9 m stora, imponerande loftbyggnaden (ekonomibyggnad och gäststuga), har den klassiskt svenska faluröda färgen. Liksom mycket annat är dock den traditionen inte så gammal som man kan tro. Ornäs var fram till ca 1750 omålad. Först på 1800-talet slog rödfärgen igenom mer allmänt på landsbygden. Även interiört har en del detaljer förändrats. Framför allt har de små ljusgluggarna ersatts av fönster. Byggnaden anses, med stöd av s.k. dendrokronologisk undersökning på 1980-talet, vara uppförd de första åren av 1500-talet.

Hit kom Gustav för att, enligt Peder Svart, smida planer med ägaren Arent Persson. Denne lovade ge honom skydd men skyndade sig istället till Kristians fogde Bengt Brunsson för att ange honom. Räddningen blev Arent Perssons hustru Barbro Stigdotter, "en from och gudfruchtig och dygdesam quinna" (Peder Svart), som utrustade Gustav med häst, släde och dräng. I långt senare versioner utbroderas berättelsen av andra författare. Gustav ska ha blivit inlåst av Arent, men hustrun hittade nyckeln i makens avlagda rock, öppnade dörren och hjälpte Gustav att fira sig ner genom hemlighuset till loftets baksida.

På en rad platser i Dalarna finns nu minnesmärken (t.ex. Rankhyttan, Torsång, Svärdsjö, Isala, Svenskskär, Rättvik och Mora), alla med sina berättelser som grävts ner i folkdjupet. Källkritiskt sinnade forskare har påpekat att berättelserna har sagans skimmer över sig och att de ofta har liknande struktur som antikens berättelser. Så är för övrigt fallet med de flesta länders nationella myter. De handlar främst om nationers grundande, och det är just som riksgrundare Gustav Vasa har gått till historien. Hans hjältemod, envishet och list - därtill hjälpt av män och kvinnor ur folkdjupet - ställs emot danskarnas grymhet ("Kristian tyrann") och deras svenska anhängares svekfullhet.

Bild:

Gustav Vasa talar till bönder i Mora.

Peder Svarts krönika är tendentiös, men ändå mindre fantasifull än sentida efterföljare som inte ens har haft tillgång till kung Gustavs mer eller mindre förskönande minnen. Under stormaktstiden började man uppteckna folkminnen kring Gustavs äventyr. Att framhäva Sveriges äldre historia och föregångarnas bravader låg i linje med den svenska stormaktens intressen. Prästerna - stormaktstidens viktigaste förmedlare av ideologi från statsmakt till folk - fick 1666 i uppdrag att förhöra allmogen i Dalarna. Och lokala traditioner fullkomligt vällde fram. Vid 1700-talets mitt omformades minnena i mer litterär form av Jakob Brandberg, kamrerare vid Stora Kopparberget och dessutom ägare till Ornäs. Rummet där Gustav Vasa ska ha sovit, "Kungsrummet", blir genom hans försorg ett museum som ännu står kvar. En systerson till Brandberg, Johan Reinhold Schultze, fick tillgång till materialet och publicerade sedan en uppsats i Stockholms Magazin 1780.

Nationalromantiken under 1800-talet byggde vidare på denna tradition som också fick nytt bränsle vid 400-årsjubiléet av Gustavs födelse (1893) och äventyren (1920), då en rad minnesmärken invigdes. För sekelskiftets nationalism var den starke riksgrundaren en central gestalt. Nationen och staten gick före folkligt inflytande och enskildas intressen. Att synen på Gustav Vasa dock inte var okomplicerad visas av exemplet Carl Milles. Hans arbete med statyn av Gustav Vasa till det nyöppnade Nordiska museet i Stockholm genomgick en intressant utveckling. Den första versionen (1907) speglar Milles tidiga positiva hållning till socialdemokratin och liberalismen. Kung Gustav skildras som en äldre landsfader med omsorg om alla medborgare. Med Milles raska kliv till höger och sympati för handlingskraftiga ledare som Mussolini blir kungen (1925) istället en ung, kraftfull ledare som inte skyr några medel för att utåt och inåt hävda statens intressen.

För korpral PJ Blom, känd för sina Norgekritiska, patriotiska talarturnéer på unionsstridens 1890-tal, var det aldrig någon tvekan. "Funnes icke denna nyckel, så funnes icke heller Sveriges rike". Så började han alltid sina visningar sedan han efter talarturnéerna utsetts till väktare av Ornässtugan. Den rostiga nyckel han lade på bordet skulle alltså ha varit den som hjältinnan Barbro hittade i mannens rockficka. Att dörren till "Kungsrummet" tillkom först på 1700-talet tilläts naturligtvis inte störa denna effektfulla, nationella skröna.
 

Gustav Vasa, Carl Larsson, Dalahästen och Vasaloppet

Gustav Eriksson Vasas äventyr i Dalarna återberättades gärna under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet. I nationalromatisk anda invigde man minnesmärken där sägnen berättade att Gustav dolt sig för danska spejare. Om Gustav i verkligheten varit på alla platser brydde man sig inte om. Marschmusik, sång av sockenklädd ungdom och fosterländska tal av hans majestät konungen ingick.

Gustav Vasas dalaäventyr, sanna eller uppdiktade, är förknippade med Dalarnas hembygdskultur och svensk nationalromantik. Liksom dalahästen och vasaloppet har Gustav Vasa blivit en av Dalarnas exportvaror.

Dalakulturen blomstrar med sina masar och kullor i färgrika sockendräkter, sin hemslöjd. spelmansmusik och målarkonst. Konstnärer, författare och tonsättare har ofta använt dalamiljöer i sina verk. Carl Larssons hembygdsinteriörer och Anders Zorns nakna kullor hör hemma här. Gustav Vasas äventyr har här också av tradition sin plats.

Nationalismen behöver inte alltid handla om hela landet. Vi har också "lokalpatriotismen". Lokalpatrioterna vill mer lyfta fram sitt eget landskap. Nationalismen kan utgöras av ett antal "lokalpatriotismer". Ibland kan en av dessa "lokalpatriotismer" bli starkare än de övriga. Så kan man säga har skett när det gäller Dalarna. Just dalakulturen får ofta representera Sverige utomlands. Dalarna är alltså ett landskap med stark, utvecklad kultur, som präglat bilden av hela landet.
 


Litteratur:
Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien, Del 3, Norstedt, 1900
Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden, Del 2, Norstedt, 1913
Lars O Lagerqvist, Gustav Eriksson (Vasa) i Dalarna 1520-1521. Minnen, myter och monument, CarlssonVincent förlag, 1993
Stefan Bohman, Historia, museer och nationalism, Carlsson, 1996
Peder Swart, Konung Gustaf I:s krönika, utg. Av Nils Edén, Stockholm: Ljus, 1912
Peder Svart, Gustav Vasas krönika, utg. Av Gunnar T. Westin, Natur och Kultur, 1964
Michael Roberts, Gustav Vasa, Norstedts, 1970
Georg Starbäck, Berättelser ur svenska historien, Band 3, Beijer, 1901
Frederik Troels-Lund, Dagligt liv i Norden på 1500-talet, II, Bonnier, 1945
Gunnar T Westin, Maktkamp i senmedeltidens Sverige, Natur och kultur, 1971
 

Text: Torbjörn Nilsson, forskare vid Historiska institutionen, Stockholms universitet
 

Läs mer om

 

Publicerad: 08 februari 2014
Uppdaterad: 24 november 2016