+ Visa hela artikelserien
S

Kristian II och Sten Sture den yngre

Kristian II av Danmark hade stora planer för Norden. I Danmark ville han skydda bönderna och allmogen från stormännens övergrepp. Tyska Hansans handelsövervälde skulle brytas. Sverige skulle tvingas tillbaka in i unionen.
Bild:

Kristian II (1481-1559) och Sten Sture den yngre (1492-1520).

Kristian var bildad och intelligent, men ytterst misstänksam och ofta rent brutal. Påvens utsände beskrev honom som en "uoma terribile", en fruktansvärd människa. Kristians närmaste förtrogna var en holländsk världshusvärdinna i Bergen, Sigbrit Willums. Han tog djupt intryck av hennes åsikter om ekonomi och politik. Han förälskade sig också i hennes dotter Dyveka, den lilla duvan.

Kristian kunde räkna med hjälp av de svenska unionsvännerna. Ärkebiskopen Gustav Trolle var den mäktigaste bland dem. Han innehade borgen Stäket inte långt från Stockholm. Riksföreståndare i Sverige blev 1512 den unge kraftfulle unionsmotståndaren Sten Sture den yngre. Han lyckades inta och bränna ärkebiskopens borg.

Herr Sten förmådde också riksdagen att förklara ärkebiskopen avsatt. Det var en vågad handling, eftersom bara påven fick avsätta biskopar och påven var oerhört mäktig under denna tid. De som misshagande den katolska kyrkan kunde lysas i bann och förklaras som kättare. Mot sådana behövde ingen sann kristen hålla några löften. Inte bara en person utan ett helt land kunde på detta sätt lysas i bann. Kristian II lyckades förmå påven att banlysa Sverige därför att riksdagen avsatt Gustav Trolle från hans ärkebiskopsvärdighet.

På vintern 1520 bröt Kristians härskaror in i Västergötland. Sten Sture mötte den danska hären på Åsundens is, utanför nuvarande Ulricehamn. Ganska omgående sårades Sten Sture. Han fördes i en släde upp mot Stockholm, men dog av sina skador på Mälarens is. På Nationalmuseum kan man se Carl Gustaf Hellqvists berömda målning över Sten Stures död.

Snart hade Kristian erövrat hela Sverige utom Stockholm. Huvudstaden försvarades av Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna. Men i början av hösten kapitulerade även Stockholm. Kristian hade då givit löfte om att allt skulle vara glömt och förlåtet.

Men löften givna till kättare behövde ingen hålla. Kristian ville en gång för alla krossa unionsmotståndarna i Sturepartiet. Närmare 100 personer avrättades på Stortorget i Stockholm. Händelserna på Stortorget kom att kallas "Stockholms blodbad". Kristian har därefter i svensk historieskrivning kallats "Kristian Tyrann".

Kyrkan och bönderna

I svenska 1800-talstexter framträder ofta en negativ bild av den katolska kyrkan. Detta gäller också när man behandlar Sturarnas kamp för ett självständigt Sverige. Anders Fryxell (historiker, verksam på 1800-talet) skriver att kyrkan och prästerna sög ut allmogen med sina tionden. Bakom Sten Stures angrepp mot ärkebiskopen (se ovan) låg det samlade hat, som särskilt från lantbefolkningens sida, riktades inte bara mot Trolle utan mot prästerna och kyrkan överhuvudtaget.

Fryxell säger vidare om denna tids biskopar och högre prästerskap att prakten och rikedomen hos dem övergick vad man kan föreställa sig. På sina stora, välbefästa borgar höll de vräkiga hov. Deras främsta intresse var att på alla sätt - lagliga som olagliga - föröka sina inkomster och förmögenheter.


Litteratur:
Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien, Del 2, Norstedt, 1900
Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden, Del 1, Norstedt, 1913
Verner von Heidenstam, Svenskarna och deras hövdingar, Bonnier, 1917
Hans Hildebrand, Sveriges historia, Del 2, Linnström, 1877
Elisabeth Kuylenstierna-Wenster, Kristina Gyllenstierna, Fritzes, 1912
Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, Hedemora: Gidlund, 1976 (originalet utgivet i Rom 1555)
Georg Starbäck, Berättelser ur svenska historien, Band 2, Beijer, 1901
Sture-krönikorna. I: Svenska fornskriftssällskapets samlingar, 1867, 17:3
Frederik Troels-Lund, Dagligt liv i Norden på 1500-talet, II, Bonnier, 1945
Gunnar T Westin, Maktkamp i senmedeltidens Sverige, Natur och Kultur, 1971
Greta Wieselgren, Sten Sture d.y. och Gustav Trolle, Gleerup, 1949
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

 

Publicerad: 08 februari 2014
Uppdaterad: 17 november 2016