+ Visa hela artikelserien
M

Romersk arkitektur och vattenförsörjning

Romarna har gått till historien som duktiga arkitekter och mästare inom vattenförsörjningskonsten. Många av de romerska byggnaderna, akvedukterna, fontänerna och badhusen står kvar än idag, två tusen år efter att de byggdes.
Bild:

Pantheon är ett antikt tempel beläget i centrala Rom. Under antiken fungerade det som en helgedom åt alla de romerska gudarna.

Romarna lärde sig av etruskerna att bygga valv med kilformiga stenar. En etruskisk bro med sådant valv, drygt 8 meter lång, från 500-talet f.Kr används ännu. Etruskerna hade lärt av grekerna, som lärt från Mesopotamien, där bikupeformade gravar (med valv) fanns i staden Ur. Av Arkimedes i Syrakusa lärde sig romarna använda block och talja, olika hissar och kranar. Starkast var trampkvarnen, som drevs av slavar som trampade inne i en stor, roterande
tunna. Vid den var linan fäst. När tunnan trampades runt, vinschades lasten upp.

Mästerverket var Pantheon – ”Åt alla gudar”. Det började byggas år 27 f.Kr av Agrippa, som var Augustus måg och vän och till sist medregent. Agrippa (63-12 f.Kr) var en av de stora fältherrarna och ännu större som amiral. Det var han som vann slaget vid Actium åt Octavianus. Han organiserade mätning och kartläggning av imperiet och han ledde de stora byggena i Rom. Han organiserade även förvaltningen i rikets östra hälft.

Romarna satsade framsynt på vägar och vattenledningar. Därför räckte vattnet även när Rom vuxit till en miljonstad. Det räckte till 1000 liter per invånare och dygn. I Stockholm förbrukas nu knappt hälften. I Rom slösades med vatten; att stänga av tycks ha varit ett svårlöst problem.

Patricier (överklassen) som hade villor nära en akvedukt stal ofta vatten till sina trädgårdar. Andra odlade grönsaker under akveduktens bågar och det var förbjudet.

Bild:

Romarnas byggnadsverk finns fortfarande att beskåda i stora delar av Europa. Bilden visar en vy över den romerska akvedukten Pont du Gard i Frankrike.

Läckor uppstod, och de tätades med cement eller blyplåt. I stora bassänger renades vattnet. En låg vid källorna, en nere i staden. Därifrån gick vattnet ut till konsumenterna i rör av bly eller tegel.

Kejsaren tog 17 procent av vattnet. Hus- och villaägare betalade efter grovlek på röret vid tappningen. Ännu mer imponerande blir den romerska vattenförsörjningen, om man betänker att till den stora koleraepidemin 1853 tog man i London vatten från Themsen, som samtidigt tog emot stadens kloakvatten.

Vi vet inte vilka de stora arkitekterna och ingenjörerna var. De har gått namnlösa till historien. Utom en och han var grek. Han byggde bland annat broar över Donau men råkade i kejserlig onåd och avrättades. Troligen var de flesta grekiska slavar.

Latrinae publicae i Ostia

En av de offentliga toaletterna i Roms hamnstad Ostia finns bevarad. Man sitter där på marmor från gamla sarkofager. Under hålen rinner ständigt vatten, som för all avföring till kloakerna. Toaletter som denna kunde ta emot ett tjugotal både män och kvinnor. De satt ogenerade i livligt samspråk.

Händerna kunde de tvätta i ett stort kar. I en nisch stod Fortuna, ödesgudinnan, son åkallades av dem som hade trög mage.

Kejsar Vespasianus införde en liten avgift. ”Pengar luktar inte”, svarade han sonen Titus som tyckte att detta var osmakligt.

Uppgifter och frågor

  1. Vad var:
    a) en akvedukt?  b) en latrin?
     
  2. Hur klarade byggnadsarbetarna av att lyfta tunga stenblock till sina platser i höga byggnader?
     
  3. Vad finner du särskilt imponerande ifråga om romarnas byggnadskonst?

 

Text: Hans Thorbjörnsson, läromedelsförfattare

Publicerad: 06 april 2016
Uppdaterad: 16 november 2016