M

Källorna till kunskap om kolonialväldena

Det är kolonisatörerna som berättar koloniernas och imperiernas historia. Det är de som skriver rapporterna och breven. Det är i kolonialmakternas centra som arkiven finns. Det är nästan alltid västerlänningar som skriver reseskildringar och romaner om livet i fjärran kolonier. Reportagen från kolonierna publiceras där det finns dagspress och periodisk press – det vill säga i kolonialmakternas större städer.
Bild:

Historia bygger på individuella tolkningar av det förflutna. En person som skapar historia måste göra ett urval bland tillgängliga källor och bestämma själv vad som är viktigt att återberätta.

Det var när kolonialmakterna startade skolor och universitet i sina kolonier för att utbilda infödda tjänstemän som dessa kunde börja dokumentera fakta och åsikter. Säkerligen har missionärernas insatser för utbildning här bidragit starkt.

Först under 1900-talet hör vi mängder av röster från koloniernas infödda. Det kan vara Gandhi, Nehru och andra tidiga indiska politiker, eller författare som nobelpristagaren Tagore. Det kan vara ledande afrikanska motståndsmän och frihetshjältar efter andra världskriget som Julius Nyerere. I Kina tog Mao Zedong tidigt till pennan för att skildra förödmjukelsens 1800-tal och 1900-talets inbördeskrig – och framföra sina åsikter i ”Maos lilla röda”. Och han har följts av fler kända kinesiska författare – både regimtrogna och oppositionella.

Översiktsarbeten och samlingsverk som ”Kolonialismens svarta bok”, (svensk översättning Leopard förlag, 2005), Henk Wesselings ”Imperiernas tid” (svensk utgåva Historiska Media, 2009) eller Runo Nesséns ”Vinden från väst” bygger på stora mängder främst västerländsk litteratur från 1500-talet och framåt och tidningsartiklar från 1800-talet och framåt.

Vill vi hitta dokumenten i arkiven och muséerna får vi söka i de mer avgränsat inriktade historiska verkens källförteckningar. Ett stort arbete som Dick Harrisons ”Slaveri. En världshistoria om ofrihet”, (pocketupplaga Historiska media, 2010) redovisar för område efter område, tidsperiod efter tidsperiod, dels källor – mest tryckta sådana – dels litteratur, med avgränsad inriktning.

Uppgifter och frågor

  1. Vem/Vilka har skrivit koloniernas historia? Varför har det blivit så?
     
  2. Hur ska vi kunna finna källor till denna historieskrivning hos de infödda?
     
  3. Vilka följder kan en sådan här sned fördelning av källor och litteratur kring kolonierna leda till?

 

Text: Hans Thorbjörnsson, medförfattare till Prio Historia, Sanoma Utbildning
Texten ingår som fördjupningstext i det digitala lärarstödet till Prio Historia.
Webbplats: PRIO - Sanoma Utbildnings nya läromedelserie i SO åk 7-9
 

Publicerad: 24 mars 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016