+ Visa hela artikelserien
S

Sydafrikas historia, del 3: Boerkriget och opinionen

Både britter och boer gick in i kriget med tillförsikt. Boerna visste, att det skulle dröja veckor för engelsmännen att få över trupper till Sydafrika. Till dess var de i numerärt underläge och måste hålla sig defensiva. Boerna satte in nära 35 000 man mot britternas ställningar i Kap och Natal, vilka tillsammans hade cirka 20 000. Idén var att tränga in i och ta hamnstäderna så att brittiska trupper inte skulle kunna landstiga.
Bild:

Boersoldater

Boerna drog ut på tre fronter. Deras huvudstyrka, under ledning av general Joubert, trängde in i Natal och började belägra staden Ladysmith. En annan styrka på västra sidan gick mot Kimberley och Mafeking i norra Kap. Tredje fronten invaderade Kaps inland. Till en början gick det bra för boerna. De kände terrängen bättre och dessutom var britterna helt oförberedda på boernas speciella typ av krigföring. Lättrörliga opererade de i små grupper, attackerade och drog sig sedan snabbt tillbaka. Allt de behövde under sina raider rymdes i sadelväskorna. De bodde på hästryggen och de var utrustade med moderna mausergevär. Deras taktik var okänd för britterna vid den här tiden.

Överallt i svensk sekelskiftespress hittar vi beskrivningar av boerna. Dessa beskrivningar är gjorda antingen av svenska eller utländska korrespondernter. Men mycket vanligt är också att tidningarna publicerar brev från privatpersoner, som vistats i Sydafrika. Boernas organisation byggde på det gamla beprövade kommandosystemet, som använts i strider mot de svarta under 1700- och 1800-talen. Förutom vissa specialtrupper hade boerna ingen stående armé. Vid behov kunde alla vita män mellan 16 och 60 kallas in under ledning av en fältkornett. Boern hade ingen speciell uniform utan gick i sina vanliga kläder, mörk rock, vidbrättad hatt och hemmagjorda läderskor. Även befälen var klädda på samma sätt och gick alltså inte att via klädsel skilja från de övriga. Allt boern behövde på ett kommando packades i sadelväskorna: en filt, ett regnskydd, en trefotad panna för matlagning, en kittel för att koka vatten, samt påsar med mjöl, kött och salt. När boerna var på marsch var det ingen som helst ordning. Var och en red som han ville och vilade när han ville. Man mötte sedan upp på en i förväg bestämd plats. De flesta hade en eller flera av sina kafferbetjänter med sig. Boernas svarta medhjälpare hade hand om extrahästarna, vapen och utrustning under marsch. I lägren lagade de mat och stod för sina herrars bekvämlighet.

Brist på disciplin utärkte boerarmén. Boern tillät sig i fält inga utsvävningar och han berusade sig aldrig. Men någon gång kunde det falla honom in att vägra lyda, eller också startade han en diskussion med sin förman, om den ställning han fått sig anvisad. Var och en menade sig förstå kriget minst lika bra som befälhavaren. Därför hände det att krigsrådets beslut alls inte utfördes, då boerna betraktade företaget som alltför farligt, eller inte förmådde inse ändamålet med det.

Boernas scouting, det vill säga spejar- och underrättelseverksamhet var överlägsen britternas. Unga pojkar eller pålitliga svarta användes. Engelsmännen klagade över att de inte kunde förflytta en enda pjäs utan att boerna genast visste om det. Mot slutet anlitade därför britterna i allt större utsträckning svarta som spejare och vägvisare.

Bild:

Stupade brittiska soldater efter slaget vid Spion Kop, 24 januari 1900. Framgångarna för boernas små skyttegrupper med välkamouflerade soldater mot mångdubbelt större brittiska enheter kom att innebära att man insåg betydelsen av att frångå den traditionella slagfältsstrategin med stora infanterigrupper som rörde sig framåt i öppen terräng.

Kriget hårdnar

Kriget gick efter hand in i en hårdare fas. Ståndsrätter och avrättningar började höra till vardagen. Boerkommendanterna Lotter och Scheepers dömdes att dö. Scheepers var en helt ung man, endast 24 år gammal, men en av de mest legendariska kommendanterna. Han var så illa däran, att han fick möta arkebuseringsplutonen fastbunden vid en stol. Oom Gert hjälpte sin gudson att ansluta sig till ett kommando. När pojken sedan tillfångatogs, tvingades Gert att bevittna hans avrättning. Fredrik Toy, född 1872 i Göteborg, stred på boernas sida och arkebuserades i december 1901.

Många engelska soldater kom från slummen i storstäderna, där de deltagit i gängslagsmål på liv och död. Här i Sydafrika blev de entusiastiska boerdödare. De bajonetterade och sköt boer på löpande band. En menig, Henry Rooke, skrev till sina föräldrar: Jag sade till mina kamrater, gör er plikt grabbar! Så vi stack alla i magen med våra bajonetter tills vi själva blev helt nedblodade.

Dessa hårda åtgärder mot boerna hade att göra med boerkommandonas grymhet mot de svarta. Alla svarta som påträffades med vapen, dödades omgående "i den vita rasens namn". Enligt rapport från Lord Kitchener sköt boerna alla svarta de träffade på. Boerna betraktade afrikanen, inte som en människa, med mänskliga rättigheter, utan som ett mellanting mellan den vite och djuret. Här ett exempel på hur man gick till väga:

John Makran och Alfius Rampa bodde vid Warmboth norr om Pretoria. De var utan vapen. På kvällen den 17 september omringade en skara boer deras hus. De ropade till Makran, som var en ung pojke, att komma ut. Han gick ut och blev genast gripen av två män. Medan dessa höll upp hans händer, gick anföraren några steg bakåt, höjde sitt mausergevär och sköt Makran med ett skott i huvudet. När pojken föll, sköt boern ännu ett skott, denna gång genom hjärtat. Därefter tog han upp en kniv och skar ett djupt snitt över den dödes panna.

Boerentusiasmen på kontinenten

Det boervänliga Europa illustreras frikostigt i sekelskiftespressen. I Aftonbladet kan man läsa om Tyrolen, där de kommunala myndigheterna uppmanar den populära operettskådespelerskan Annie Dickens från Wien att inte sjunga Geishan på engelska. Man befarar demonstrationer från den engelskfientliga och boervänliga publiken. Korrespondenten Gustaf Siösteen skriver 2 december 1899 i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning att tyskarna kallar boerna "den stridande afrikanska rasen" och för att betona släktskapet "die kämpfenden Niederdeutschen".

Befolkningens entusiasm för boernas sak framgår av reportage från Berlin, Utrecht, Paris och andra städer på kontinenten. Den norske författaren Gunnar Heiberg berättar livfullt i Social-Demokraten om hur allmänheten samlas i tusentals och pryder sig med boerband, köper Krügers porträtt, ropar "Kyscher" (Krüger) och sjunger visor om Sydafrika och friheten.

Boervännerna på Irland

Även på Irland var boerentusiasmen hög. Trots att ett flertal irländare ingick i brittiska armén i Sydafrika och stred mot boerna, sympatiserade många irländare med boerna. Irländska kvinnor med Maud Gonne i spetsen delade ut flygblad för att förmå irländarna att inte gå med i den brittiska armén. Där stod att soldater som dödade människor i ett orättvist krig var skyldiga till mord och man försökte förmå irländska flickor att skämmas för att ha förbindelse med engelska soldater. Maud Gonne försökte också få irländarna att sätta ut bomber dolda i kolbunkrarna i de skepp, som skulle forsla trupper till Sydafrika.
 

Bra att veta...

Boerrepubliken var ett outvecklat jordbruksland. Men år 1886 inträffade något som gjorde att en mängd lycksökare från hela världen, men mest från England, strömmade till. Då upptäcktes nämligen stora guldfyndigheter vid Witwatersrand. Landet genomgick en snabb omvandling. Staden Johannesburg växte hastigt upp och år 1895 bodde här hundra tusen invånare. Utländskt kapital investerades i guldgruvorna. Nya stridigheter blossade upp mellan boer och engelsmän om äganderätten till dessa skatter. Den internationelle storkapitalisten Cecil Rhodes var en av dem som satsade stora pengar.

Sydafrika hade blivit ett mycket begärligt land. Boerpartiarken Paul Krüger sägs ha iakttagit denna utveckling med stark ovilja. Han avskydde alla lyckosökare, dessa börsjobbare, som invaderade Transvaal. I hans ögon var de ett "pack och ett jordens avskum". De förde med sig den moderna tidens idéer, med såväl teknisk utveckling som moralisk dekadens, till hans ålderdomliga boerland.

Samtidigt som boerhövdingen Krüger alltså betraktade britterna i Sydafrika som ett omoraliskt pack, så insåg han att de tillförde statskassan pengar. Men han var rädd att de skulle få för stort politiskt inflytande. Han införde därför stränga regler om medborgarskap, vilket ledde till ytterligare konflikter med britterna. Spänningen mellan boer och britter fanns där hela tiden. Den steg under årens lopp och strax innan det nya seklet gjorde sitt intåg var kriget ett faktum.

 

Litteratur:
Litteraturens världshistoria: Sekelskiftet, första världskriget; Nationalismen, ed. Jansen, F.J. Billeskov, Norstedt, 1991
Thomas Parkenham, The Boer War, Weidenfeld & Nicholson, 1993
Allister Sparks, The Mind of South Africa, Mandarin, 1991
The South African War, ed. Peter Warwick, Longman, 1980
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 14 september 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016

Annons