+ Visa hela artikelserien
M

Ostindiska kompaniet, del 1 : En lång och farofylld resa

Ostindiska kompaniets epok var en tid då Göteborg blomstrade, då te och kinesiskt porslin fanns i varje bättre hem, och då kompaniets direktörer kunde skapa förmögenheter som blev grundplåt till sjukhus och universitet i Göteborg. Följ med på det farofyllda äventyret - en resa till Kanton i Kina.
Bild:

"Ostindiefararen Finland i storm". Del av en marinmålning av Jacob Hägg (1921), Sjöfartsmuseet Akvariet, Göteborg.

När Svenska Ostindiska Kompaniet bildades i juni 1731 var det inte de första handelsvägarna till Ostasien som etablerades. Kryddor, siden och andra exotiska varor hade länge fraktats till Europa landvägen, vilket skedde med hjälp av karavaner. Portugiser och spanjorer hade dessutom funnit sjövägar till Ostasien redan på 1500-talet och det första ostindiska kompaniet bildades av portugiserna år 1587.

Initiativet till ett svenskt ostindiskt kompani hade tagits av den tyskättade Hindrich König, den skotske adelsmannen Colin Campbell samt den svenske köpmansonen Niclas Sahlgren. Den svenska regeringen hade länge mottsatt sig ett ostindiskt kompani; dels för att man ansåg att Sverige skulle vara självförsörjande, dels för att man ansåg att handeln skulle leda till ”yppighet och överflöd”, något man vid denna tidpunkt inte ville uppmuntra.

Efter mycket debatterande insåg regeringen dock de stora fördelarna som handeln kunde medföra för Sveriges ekonomi, och hädanefter gjorde man allt för att underlätta dess grundande. Den 14 juni 1731 beviljades ”Henrik König & Compagnie att idka handel med alla platser öster om Godahoppsudden”, vilket därmed inledde den första oktrojen. Med en oktroj avsågs en period på 15 eller 20 år då ett kompani hade ensamrätt att driva handel med Indien och Kina.

Svenska Ostindiska kompaniet varade i fem oktrojer fram till 1815. Under årens lopp gjordes 132 resor i kompaniets regi- namnet till trots dock endast tre resor till Indien. De allra flesta expeditionerna kom att gå till Kanton i Kina.

37 fartyg byggdes för kompaniets räkning och 1000 personer fick genom åren sin anställning här, vilket inte var mycket jämfört med andra kompanier i Europa. Det holländska handelskompaniet hade till exempel 400 fartyg och 10 0000 anställda under sin tid.

Bild:

Resan till Kina var ett farofyllt äventyr som ledde över tre kontinenter. Illustration av Sven Nordqvist.

Affärerna blomstrade under den första halvan av kompaniets livstid. Flera av kompaniets styrelsemedlemmar blev mycket förmögna. Niclas Sahlgren donerade sedermera en stor summa pengar som lade grunden för Sahlgrenska sjukhuset, medan William Chalmers initierade den industriskola som kom att bli Chalmers tekniska högskola.

Göteborg som stad blomstrade under kompaniets tid. Auktionerna med de exotiska varorna från Kina var öppna för allmänheten och lockade till sig många nyfikna spekulanter - inte bara från Göteborg utan även från övriga landet. Dagen då ett skepp skulle avresa eller återkom efter en lång expedition var en folkfest som följdes av många åskådare på land.

Ett farofyllt äventyr

En resa till Kina var en lång expedition, som vanligtvis varade i 18 månader. Vid Klippan utanför Göteborg lastades fartygen med trä, järn, tjära och styckegods som skulle säljas i Cadiz i utbyte mot silverpiastrar, som var betalningsmedlet i Kina.

Det vanliga var att två skepp seglade iväg i varje expedition. Skeppen avseglade i början på året och den första etappen till Cadiz gick oftast den långa vägen norr om Skottland, då passagen genom Engelska kanalen ansågs alltför riskabel. Kyla, mörker och stormar gjorde den första etappen till den svåraste på hela resan och flera skepp förliste redan i detta tidiga stadium.

Från Cadiz fortsatte expeditionen söderut mot Godahoppsudden och efter att ha rundat denna följde en lång seglats över Indiska Oceanen.

På Java gjorde man uppehåll för att fylla på förråden av färskt vatten, frukt och grönsaker. Eftersom många av besättningsmännen hade insjuknat eller dött på den långa färden var det oftast också dags att mönstra på nya sjömän.

Bild:

Den skotske adelsmannen Colin Campbell var en av initiativtagarna till det svenska Ostindiska kompaniet.

Den sista etappen från Java till Kina var svår, med starka strömmar och förrädiskt vatten. För att klara denna etapp gällde det att använda sig av monsunvindarna - missade man dessa var det omöjligt att segla norrut och man kunde bli tvungen att återvända till Java och vänta i flera månader på nästa tillfälle.

Väl framme i Macao lotsades skeppet till sist uppför Pärlfloden till staden Wampoas hamn. Här låg skeppet i upp till fem månader medan superkargörerna reste vidare upp till Kanton för att göra affärer.

När skeppet var lastat till bredden med varor av olika slag samt proviant för den långa hemresan var det dags för avfärd. Även på hemresan stannade man till på Java, men därefter inte förrän på öarna St Helena eller Ascension.

Via Engelska kanalen nådde  man slutligen sin hemmahamn vid Klippan utanför Göteborg. Med mindre båtar fördes lasten uppför älven till det stora magasinet på Norra Hamngatan, där varorna såldes på auktion under de kommande veckorna.

Besättningen avtackades med en stor fest, som kunde vara upp till en vecka. Det stora äventyret hade nått sitt slut.

 

 Text: Kerstin Ackerhans

Publicerad: 13 september 2013
Uppdaterad: 15 november 2016