"Av allt det goda som man förtär,
Bland alla jordiska drycker
Ju kaffetåren den bästa är.
Den skingrar människans nycker,
Den styrker kroppen och livar själen,
Den känns från hjässan - ned i hälen."
Mauritz Cramærs skämtsamma lovsång till kaffet från år 1846 är högst aktuell än idag. I omkring 300 år har vi samlats kring kaffetåren, den som styrker kroppen och livar själen.
"Kaffe är ett slags ärter från Egypten, vilka turkarna sönderstöter och kokar i vatten, och i stället för brännvin sörplar det in mellan läpparna sjudande hett."
Så lät det när den sällsamma drycken kaffe för första gången omnämndes för en förvånad svensk publik i en reseberättelse av Claes Rålamb, som var svenskt sändebud i Turkiet 1657-1658.
Det första pundet kaffe skeppades till Sverige 1685. Importen ökade och 1718 var den uppe i 200 kg. Kaffehusen kom så småningom till Stockholm. År 1728 fanns det femton stycken. Kanske inte en så imponerande siffra med tanke på att Paris samtidigt hade 300. Läkarna varnade för drycken som "förgiftade hjärnan", men kaffedrickandet gick inte att hejda.
Kaffets äldsta historia är höljd i dunkelAllmänt anses att Arabien och Etiopien är kaffebönans ursprungsländer. Ordet kaffe har arabiskt ursprung. År 1517 hade kaffet nått Konstantinopel och därifrån spreds det till Europa. I mitten av 1600-talet dracks det kaffe i Paris och London och där växte kaffehusen fram. Det var ett slags litterära och politiska salonger. Det holländska Ostindiska kompaniet förde stora kaffelaster till Europas hamnstäder från Arabien. Så småningom kom Java och Ceylon in i bilden som kaffeländer. Brasilien, varifrån det mesta kaffet numera kommer, började inte exportera kaffe förrän 1809. |
Det ökande kaffedrickandet sågs med oro av myndigheterna som ogillade att pengar strömmade ut ur landet för en sådan lyxkonsumtion (se merkantilism). När tiderna blev kärvare infördes förbud mot att importera och dricka kaffe. Det första kaffeförbudet kom 1756, och var resultatet av en politisk tvist. Representanter för adel, präster och borgare hade mot böndernas vilja genomdrivit förbud mot brännvinsbränning. Bönderna hämnades genom att genomdriva kaffeförbud, ett förbud som inte drabbade dem själva eftersom kaffedrickandet ännu var okänt bland allmogen. Förbudet blev kortvarigt men följdes av flera. Det sista kaffeförbudet upphävdes år 1822.
Varje gång ett nytt kaffeförbud förkunnades blev det stort ståhej bland herrskapsfolk och stadsbor, kaffepannan begravdes under ceremonier och sorgekväden skrevs.
Men förbud är som vi vet till för att kringgås och man smusslade med kaffebönorna likafullt. Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, skrev i sin dagbok åren kring sekelskiftet 1800 i hemlighetsfulla ordalag att hon druckit "lite varmt" eller "te av den äkta bruna sorten". Det var inte värt att nämna ordet kaffe. Ofta njöt hon den förbjudna drycken i sin trädgård på en undanskymd plats så att inte doften skulle förråda henne.
I välbärgade hem i städerna drack man gärna kaffe i början av 1700-talet. På landet spred sig bruket långsammare. Hos den förmögne bruksherren Tersmeden på Larsbo i Bergslagen drack familjen bara kaffe vid högtidliga tillfällen som när något stort Stockholmsfrämmande var på besök.
Men 1793 kunde prinsessan Hedvig Elisabeth Charlotta notera i sin dagbok att kaffedrickandet ökat de senaste åren: "Till och med de lägre klasserna, arbetare och bönder, förtära kaffe i stora mängder."
Hur det gick till när en medlem av de lägre klasserna för första gången smakade kaffe, kan byskomakaren jonas Stolt i Högsby berätta om. Det var på marknaden i Mönsterås år 1826:
"Jag blev frestad att smaka kaffe som var till salu i en matbod och köpte mig en kopp därav för 8 styver. Det var icke serverat med socker och grädde, utan sådant som det hälldes ur pannan. Det var beskt och smakade i mitt tycke illa och var därtill så försmädligt varmt. I ångesten över mina förlorade penningar och den missräknade smaken, måste jag likväl förtära det, men på botten var en smula sirap, så att jag då ändå fick något för mina pengar. Jag gjorde mig likväl den föresatsen att aldrig mera kosta pengar på detta förnäma förargliga."
Nå, både Jonas Stolt och alla andra vande sig minsann så småningom vid "detta förnäma förargliga".
År 1855 förbjöds husbehovsbränningen och därmed intog kaffet förstarangsplatsen som svensk folkdryck framför brännvinet. Snart puttrade en kaffepetter i varje stuga och kaffedoften lade sig tät över den svenska landsbygden.
Det första kaffet hade knappt kommit till Europa förrän läkarna varnade för dess skadeverkningar. Kaffedrickandet beskylldes för att förorsaka det mesta från sömnlöshet till impotens! Carl von Linné varnade i skriften Anmärkningar om Coffe (1742) uttryckligen för ett överdrivet kaffedrickande som för alltmöjligt elände med sig. Fast han medgav att kaffe kunde vara bra för dem "som äro däste efter en stark middags måltid och för dem som plågas av migraine eller värk i halva huvudet, vilken på vissa tider igenkommer". Det sista var en plåga han själv ofta klagade över i brev och själv drack han kaffe, om än måttligt.
Faktum är att det mest ohälsosamma kaffedrickandet tog vid i slutet av 1800-talet när kaffe kokades på gammal sump i var stuga, och kaffelank och bröd fick ersätta riktig mat för många barn i fattiga familjer.
Att köpa rostat och malet kaffe i butiken är ett 1900-talspåhitt. Tidigare köptes bönorna orostade. De rostades hemma i en stekpanna på spisen eller i en plåtlåda speciellt gjord för ändamålet. Kafferostare med långt handtag och skjutlock användes över öppen eld medan en rund modell med vev användes på järnspisen.
Kaffe maldes för varje kok. Kaffebönorna kunde krossas i en mortel eller en kaffekross, ett smalt trätråg med en rulle. I Skåne användes också metoden att krossa bönorna med en järnkula som rullades runt i ett fat, så som en del människor fortfarande mal senapskorn till julsenapen.
Bättre resultat uppnåddes med kaffekvarnen. Den vanliga fyrkantiga modellen var i bruk redan under 1700-talet i herrgårdar och välbeställda hem i städerna. Med kaffedrickandet spreds kvarnarna så småningom i vidare kretsar. Den fyrkantiga modellen tycks alltid ha dominerat, men också en cylindrisk variant av metall har förekommit. En bit in på 1900-talet blev det modernt med väggkaffekvarn.
Lustigt nog är det på 2000-talet mest exklusivt att mala kaffet till bryggmaskinen för att få riktigt fin arom på kaffet.
Kaffekittel, kaffepetter, kaffepanna... Det kära gamla husgerådet har många namn och har också växlat i utseende från början av 1700-talet, då kaffepannan började sitt segertåg tillsammans med den allt populärare nya drycken.
Första gången en kaffepanna nämns bland hushållsföremålen är i en auktionsförteckning från 1709. Den pannan var av koppar, som skulle förbli det allenarådande materialet i kaffepannor ända in på 1900-talet, då emaljerad plåt och senare aluminium kom som alternativ. 1700-talskaffepannor ser man sällan, de är ovala och låga till formen och har kraftiga hankfästen.
Från omkring 1870, när järnspisen gjorde entré i köken, försågs pannorna med en fals så de passade i spisringarna. Även äldre pannor försågs med en sådan ring, inte slängde man ett husgeråd som fortfarande kunde användas!
Kaffepettern på tre ben av järn användes på den öppna härden, om man inte använde vanlig panna med lös trefot av järn. Kaffepettern var i bruk i torpstugor och backstugor i avlägsna trakter in på 1900-talet. I fäboden kokades kaffe över öppen eld ännu på 1930-talet.
Serveringskannan användes till fint när det kom gäster. Silver var finast, men de flesta fick nöja sig med enklare material som mässing eller koppar. Typiska silvermodeller gjordes också i billigare material. Vanligast är en cylindrisk kanna med rakt skaft av trä. Denna gustavianska modell gjordes i silver vid 1700-talets slut men efterbildades senare även i mässing och koppar. En tunnformig empirmodell förekom också.
Många cylindriska kaffekannor tillverkades av Skultuna och Gusums bruk liksom av Västerås metallfabrik. Nils Petter Lindberg, "NPL" var en produktiv mässingsgjutare i Sundsvall under 1800-talets sista hälft.
Under senare delen av 1800-talet blev det vanligt med kaffeserviser med kaffekanna, gräddkanna och sockerskål i samma utförande. De gjordes främst i kurvig, krusidullig nyrokoko och stram men rikt dekorerad nyrenässans. Materialet var ofta nysilver som glänste lika förföriskt som äkta silver men var mycket billigare. Kaffeserviser i nysilver tillverkades av firmor som Guldsmeds AB, som hade återförsäljare ute i landet, CG Hallberg och AG Dufva i Stockholm.
Kaffeserviser i porslin med serveringskanna, gräddkanna, sockerskål och kaffekoppar med samma dekor var vanliga på det festliga kaffebordet årtiondena kring sekelskiftet 1900. Rörstrand och Gustavsberg, senare också Lidköping och Karlskrona, tillverkade kaffeserviser i mängd och många importerades från England och Tyskland. Somliga porslinskannor är så rikt dekorerade att de påminner om gräddbakelser och bör ha konkurrerat svårt med bakverken på kaffebordet.
Kaffebönorna var dyrbara och återanvändes ofta. Man lade bara på lite nytt kaffe och kokade på sumpen gång på gång. Det hände att bondmoran hade en egen liten panna för sin privata kaffetår som hon kokade på nymalet kaffe, medan den övriga familjen och gårdsfolket fick förse sig ur den stora pannan med sumpkaffe!
Många hade inte alls råd att köpa kaffe utan fick nöja sig med surrogat av olika slag, t.ex. rostad råg. Cikoria- och maskrosrötter användes att dryga ut kaffet med. Det gällde särskilt under de båda världskrigen då det blev allas lott att dricka "surr".
Stockholms äldsta kaffebutiker
|
Kaffepannan stod på för jämnan, det skulle alltid finnas en tår hett kaffe att styrka sig med. Om husmor ville visa sig riktigt generös slog hon i så mycket kaffe att det rann över på fatet när man hällde i grädde.
Men först lades sockerbiten i. Till påtåren bet man kanske av sockerbiten och lade tillbaka andra halvan i sockerskålen. Därför kunde bondmoran säga "ta inte av de betne" när hon bjöd runt sockret. Man stoppade gärna en sockerbit i munnen och "drack på bit". Godast tyckte många det var att dricka på fat. Kaffefatet som var till brädden fyllt med kaffe hölls då med tre fingrar och fördes med elegant handföring till munnen och ett njutningsfullt sörplande vidtog.
Kafferepet med sju sorters hembakade kakor och vackert dukat bord med finaste kaffeservisen blev en typiskt kvinnlig umgängesform i början av 1900-talet. Med kafferep firades namnsdagar och födelsedagar och andra festligheter. Man träffades och skvallrade.
Enligt en teori kommer uttrycket kafferep av att kvinnorna vid kaffekalas repade tyglappar till stoppning av kläder eller till förbandsmaterial åt armén.
Inget folk har förstått att njuta den ädla drycken te med så upphöjt filosofiskt sinne som kineserna, som ägnade sin teceremoni ett närmast religiöst intresse. Så berättas det om en lärd kines som njöt av sitt te sex gångar om dagen vid bestämda tider och föreskrev att vid hans död skulle hans kära tekanna begravas tillsammans med honom.
Enligt den kinesiske filosofen Hsü Ts'eshu är den rätta tidpunkten att dricka te när hjärtat och händerna är fria, under samtal till långt in på natten, framför ett ljust fönster och rent skrivbord, tillsammans med trevliga vänner och slanka medhustrur, eller en sommardag i en paviljong med utsikt över lotusblommor.
De värdefulla tebladen infördes, liksom arraken och med den punschen, från Kina genom Ostindiska kompaniet, liksom mängder av tekannor och tekoppar. Under perioden 1768-1786 förtullades i Göteborg 6 443 tekannor och närmare 8 miljoner tekoppar.
Seden att dricka te spred sig i de förnäma salongerna. Där blev teet i viss mån en ersättning för kaffet under de många kaffeförbuden årtiondena kring sekelskiftet 1800.
| Tepåsen uppfanns av teimportören Thomas Sullivan i New York 1904. Han brukade skicka teprover i små silkespåsar till kunderna, som var stressade affärsmän och stoppade hela påsen direkt i kannan och hällde på vatten. Så var en världssuccé född. |
När spanjorerna erövrade Mexiko på 1500-talet upptäckte de kakaobönan som aztekerna själva främst använde som betalningsmedel i stället för mynt. Kakaon följde med spanjorerna tillbaka och spreds snabbt i Europa. Till den snabba spridningen bidrog att kakaon inte betraktades som mat av kyrkan utan fritt fick förtäras under fastan.
I Sverige tog chokladdrickandet fart efter 1750, men kakao var länge en lyxdryck liksom kaffe och te. Tillbehören, kannorna och kopparna, var också dyrbara lyxföremål av importerat porslin.
Den varma chokladen bereddes av stötta kakaobönor som tillsattes med vanilj, kanel och socker. Först på 1830-talet kom det fettfria lättlösliga kakaopulvret, som lanserades av den holländska firman van Houten.
Carl von Linné gav kakaobönan det latinska namnet Theobroma cacao, vilket betyder Gudafödan kakao.
Och han beskrev sin tids nya modedryck:
"Hos oss är chokladen älsklingsdrycken framför allt för förnäma damer, vilkas gommar ej äro vana vid starkare spirituösa drycker och som på barnens sätt, ledda av en naturlig instinkt, välja mild och söt föda men undvika allt som är skarpt."
Kaffet behåller ohotat sin ställning in i 2000-talet. Konditoriet med doftande kaffebröd, bakelser och kaffe med socker och grädde var bästa mötesplasen för förälskade par och väninnor på 1930-, 40- och 50-talen. Pulverkaffet, eller "neskaffet", som kom efter andra världskriget har fått många vänner. Vi tar en kopp kaffe - dock utan sju sorters kaloririka kakor - som stimulans och avkoppling, eller som ursäkt för att få en paus i arbetet.
På 1960-talet stod en teveapparat i de flesta vardagsrum och familjen samlades framför teven med kaffet i en tv-kanna. Tv-kannor för kaffet i många former fann vägen till svenska hem. En av de populäraste var tv-kannan Signatur i gult eller rött med mattsvart underdel av Carl-Arne Breger från Huskvarna 1962.
Vid sekelskiftet 2000 drabbades Sverige av en kaffeboom. Att fixa en kopp kaffe blev en vetenskap. Finsmakare mal kaffet själv för att få bästa aromen. Köksbänken pryds av en exklusiv espressomaskin, den varma mjölken vispas med specialvisp. Det moderna konditoriet stavas Coffee House, en träffpunkt där man kan välja mellan enkel eller dubbel espresso, cappucino, caffe latte med mera att drickas ur minikopp eller mugg med muffins till.
Att dricka kaffe och umgås på "kaffehus" har blivit högsta mode på 2000-talet precis som det var i Paris, London och Stockholm 350 år tidigare.
I Sverige lever teet i skuggan av kaffet och har i jämförelse med kaffe en mera intellektuell, storstadsmässig framtoning. Te dricks mer på författaraftnar än i byggbaracker. Nya rön om att särskilt det gröna teet innehåller antioxidanter och därmed kan skydda mot hjärt- och kärlsjukdomar och vissa typer av cancer har gjort grönt te populärt bland hälsomedvetna.
LÄS MER: Historia om mat, kryddor och matvanor
LÄS MER: Svenska matvanor förr (artikelserie)
LÄS MER: Chokladens historia
LÄS MER: Historia om tobak och alkohol
LÄS MER: Mat och dryck
Frågor till texten:
Litteratur:
Lars Elgklou, Kaffeboken, Bra Böcker, 1993
Jan-Öjvind Swahn, Svensk kaffekultur, AB Anders Löfberg, 1982
Otto Wigardt, Från plantager och théhus, LT, 1976
Otto Wigardt, Tankar och tips om thé, TBP, 1971
Julius Ejdestam, Samling kring bordet, Rabén & Sjögren, 1975
Märta Helena Reenstierna, Årstadagboken 1-3, journaler från åren 1793-1839, Forum, 1993
Jane Fredlund och Birgitta Conradson, Köket förr i tiden, Ica bokförlag,1973
Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige, 1700-talet, Bonniers, 1962
Rut Wallensten-Jaeger, Kök och stök när seklet var ungt, LTs förlag, 1975
Rut Wallensteen-Jaeger, Mat till vardags och fest, LTs förlag, 1981
Per Erik Wahlund, Kosthåll, Bonnier, 1977
Jan-Öjvind Swahn, Mathistorisk uppslagsbok, Ordalaget förlag, 1999
Nils-Arvid Bringéus, Mat och miljö - en bok om svenska kostvanor, Gleerups, 1970
Birgitta Conradson och Jane Fredlund, Köket förr i tiden, Ica förlaget, 1973
Text: Jane Fredlund, journalist, kulturhistoriker och författare
Artikeln är en omarbetad version av material från boken Så levde vi : Fest och vardag i forna dagars Sverige, av Jane Fredlund
I den här artikeln berättar kulturhistorikern Jane Fredlund om leksaker och hur det var att vara...
Bruket av tobak går bortåt 400 år tillbaka i tiden i vårt land. Tobaken blev snabbt populär när den...
Brännvinets historia i Sverige går långt tillbaka. Det började som medicin under slutet av...
Varför är det så ovanligt med strejker i Sverige och hur fungerar en strejk? Det får du svar på i...
År 1795 köpte några svenska handelsmän ett holländskt slavskepp. Allt fler länder hade dragits in i...
Selma Lagerlöf föddes 1858 på gården Mårbacka i Värmland. Den lilla flickan hade en höftskada som...
Vardagsliv och andra företeelser på landsbygden och i städerna under den nya tiden.
Gustav III:s statskupp 1772 satte punkt för frihetstiden och inledde den gustavianska tiden (1772-1809) då Sverige...
1800-talet var århundradet då Sverige var i union med Norge (1814-1905) och då Sverige industrialiserades.
Vardagsliv och andra företeelser på landsbygden och i städerna under det långa 1800-talet.
Under 1900-talets början demokratiserades Sverige samtidigt som landets ekonomi blev allt bättre. Vid mitten av 1900-...
Våra matvanor har varierat genom historien, men vi har i regel fått äta det som funnits till hands. Maten har ändå -...
I tiotusentals år har människans jakt på föda både förändrat samhället och fört det framåt....
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om bakgrunden till skotten i Ådalen 1931.
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om skiftesreformerna i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt laga skifte.
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. religionskunskap) om våffeldagen.
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om fastlagen och fastan.
Mattias, Julia och Kristoffer drar projektet om 1900-talet i land och avslutar med ett avsnitt om 90-talet. Ekonomisk kris, arbetslöshet, internetabonnemang, Robinson, Nile City, reklamradio, fotbolls-VM och en oändlig rad av dokusåpor.
