+ Visa hela artikelserien
S

1800-talet och nationalismen i Sverige, del 2: Svensk-norska unionen

Norge hade 1814 tvingats till union med Sverige. Unionstanken blev aldrig riktigt populär i Norge. Norge utvecklades också snabbare mot en demokrati än Sverige. Den norska nationalismen med krav på unionens avveckling växte sig starkare.
Bild:

Den diplomatiska versionen av den svensk-norska unionsflaggan.

Unionsfrågan, tullfrågan och försvarsfrågan

I Norge var det bondepartiet Venstre som stod för en renodlat nationalistisk inställning. I Sverige däremot var det högergrupper, som i särskilt hög grad förde fram nationalistiska paroller. Ställningstagandet i unionsfrågan speglade såväl norska Venstres liberala nationalism, som svensk aggressiv nationalism.

Unionsproblematiken var den utrikespolitiska fråga, som framför allt sysselsatte utrikespolitiska svenska debattörer under senare delen av 1800-talet. Och i såväl Norge som Sverige skapade den så kallade storsvenska hållningen irritation. Svenska liberaler och socialdemokrater var starkt kritiska till de överdrivna fosterländska politiska uttalanden, som den storsvenska hållningen gav uttryck för. På den kanten tävlar man om att vara "svenskastarastast" sade Dagens Nyheter och citerade därvid skalden Fröding.

På aktivistsidan (den norgefientliga sidan) fanns Fosterländska Förbundet och dess organ Göteborgs Aftonblad med Rudolf Kjellén som ledande skribent. Aktivisterna såg unionsfrågan från en rent och snävt svensk synpunkt. Genom att ensidigt hävda de svenska intressena skulle den svenska nationalandan stärkas. Man deklarerade med skärpa kampviljans betydelse för det nationella: "men var de blågula färgerna svajar högt, där skall man finna oss bland kämparna i ledet. Det är fosterlandets sak vi sätter främst, dess ära och dess framgång." Så skriver Göteborgs Aftonblad.

Man tycks medvetet ha strävat efter Norges underkastelse genom krig eller krigshot. Motiveringen för denna politik var uteslutande nationalistisk: den svenska nationalkänslan måste stärkas, Sveriges kraft och Sveriges ära måste hävdas inför utlandet.

En av de mest extrema nationalisterna i unionsfrågan C. A. Reuterskiöld skriver i ett privatbrev "Att du inte kan se, att krig borde önskas, att krig är det enda som numera kan rycka upp och ena ett av fred försoffat folk! Jag vill krig, men det går inte - Gud bättre - det går inte, om inte Norge anfaller. Och mitt sista hopp är nu ett norskt anfall. Låt oss ändå göra vad vi kunna för att framkalla ett sådant!"

Unionsfrågan framkallade alltsedan början av 1880-talet en ultrakonservativ, nationalistisk inriktning hos en del högerkretsar och den förstärktes sedan under tullstriden. Det framträdde ett intimt samband mellan protektionism, nationalistisk unionspolitik och en klar konservativ hållning. Även om tullstriden i hög grad var krasst intresseinriktad, fanns i debatten många anknytningar till svensk nationalism. Frihandlarna stod enligt dessa ultranationalister för en farlig internationalism.

Mot bakgrund av russifieringsvågen över Finland (ryssarna ville nu helt införliva Finland i Ryssland) blev hotet österifrån aktuellt. Försvarsfrågan krävde en lösning. Sambandet mellan försvarsfrågan och rösträttsfrågan betonades ofta. Högerkrafterna var ursprungligen ovilliga att släppa fram arbetare till valurnorna. Men inställningen förändrades efter hand. De som gjorde värnplikt i fosterlandets tjänst, borde också ha inflytande över landets angelägenheter. Slagordet "en man-en röst-ett gevär" gjorde också intryck på högerhåll.

Även från bondehåll sade man sig hellre acceptera militärbördorna än att hamna under utländsk regim. 1914 års bondetåg markerar slutet på den märkliga utveckling, som inom loppet av två årtionden, förvandlade en stor del av Sveriges bönder från inbitna sparsamhetsmän till hängivna försvarsvänner.

Publicerad: 27 februari 2014
Uppdaterad: 17 november 2016