+ Visa hela artikelserien
S

1800-talet och nationalismen i Sverige, del 5: Skansen i Stockholm

När stockholmaren Artur Hazelius (1833-1901) skapade sitt nydanande friluftsmuseum var syftet att rädda allmogekulturens byggnader, redskap, hantverk, sedvänjor, musik och annat som det moderna industrisamhället hotade att utplåna. Modernt och traditionellt, industri och jordbruk, stad och land griper in i varandra i den särpräglade blandning av bondekultur, nöjesplats och djurpark som området på Djurgården blivit. Skansen är sedan grundandet 1891 en av Stockholms största turistattraktioner och samtidigt en spegel av det moderna svenska samhällets utveckling.
Bild:

Skansen är ett friluftsmuseum med djurpark på Djurgården i Stockholm, grundat av Artur Hazelius.

Artur Hazelius Skansen blev runt sekelskiftet ett populärt utflyktsmål för stockholmarna. Tanken med Skansen var att visa upp ett Sverige i miniatyr, visa på mångfalden, visa upp gamla seder och folkkulturer. De svenska särarterna samlade på detta vis fyllde en enande funktion. Kulturdebattören Harald Wieselgren skriver 1902 att Skansen är "ett storverk, hvars nationella betydelse alla erkänna".

Författaren Gustaf af Geijerstam skriver i Ord och Bild 1892. Han fascineras av den svenska mångfalden när han vandrar omkring på skansen i Stockholm.

Skansen - nationell kultur med utländska rötter

Skansen är på många sätt en motsägelsefull plats. Anläggningen är en frukt av det sena 1800-talets internationella utställningar där de febrilt industrialiserande länderna visade upp de moderna produkter som man åstadkommit, gärna i en traditionell inramning som speglade den nationella särarten. Så till exempel gjorde en kopia av Ornässtugan (känd från Gustav Vasas äventyr i Dalarna) och dockor iklädda olika svenska landskapsdräkter stor succé vid världsutställningen i Paris 1867. Starka impulser kom också från den folkliga nationalism och hembygdsromantik som utvecklades i Norge.

Skansen var ursprungligen inte ensidigt svenskt utan snarare skandinavistiskt färgat, den strömning som ville förena de tre kungadömena Sverige, Norge och Danmark. Nordiska museet, som länge var sammanlänkat med Skansen, har av samma skäl fått sitt namn. Och "skansen" har blivit ett internationellt gångbart begrepp för friluftsmuseer.

När Hazelius planer på ett friluftsmuseum började att få fastare konturer på 1870-talet var det gamla agrara svenska samhället på väg att lösas upp. Industrialismen fick en första genombrottsvåg. Städerna växte medan skaror av överflödig arbetskraft lämnade landsbygden, även om snabbheten i förändringen inte ska överdrivas. Ännu 1900 var 57 % av befolkningen sysselsatt inom jordbruket. Trenden var dock klar, och förändringen påtaglig jämfört med den relativa stabiliteten tidigare. Internationellt rubbades den harmoniliberala framtidstron med fransktyska kriget 1870-1871 och den hotfulla röda Pariskommunen i krigets slutskede. En skrämd borgerlighet fick upp ögonen för att en ny tids radikalism och en ny industriarbetarklass krävde inflytande. Även Hazelius nåddes av dessa signaler. Hans intresse för det fornnordiska och allmogekulturen har "med sina timmerstugor och våreldar, med vallhornens toner och ungdomens ringlekar" av konstvetaren Bo Grandien setts som ett försök "att besvärja tidens oro".

Bild:

Två gamla hus på Skansen. På vänster sida är ett krukmakeri och till höger en skomakare.

Artur Hazelius hade en djup känsla för tidens strömningar. Fadern, Johan August (Janne), hade i yngre år tillhört det fornnordiskt svärmande, patriotiska Manhemsförbundet och kretsen kring Carl Jonas Love Almquist som inspirerad av 1820-talets "gröna våg" gjorde ett kortare gästspel som bönder i Värmland (Janne Hazelius deltog dock inte). I sin ungdom gjorde sonen Artur otaliga fotvandringar i svenska landskap. Han tog akademisk examen och verkade som lektor i språkvård innan han från 1870 satsade på att bli en fri litteratör. Till skillnad från fadern var Artur snarare konservativ än liberal, men hans omsorg om allmogekulturen var intimt förknippad med ett starkt folkupplysningsideal. Den traditionella akademiska vetenskapen i Uppsala åsidosattes för den moderna storstaden Stockholm med dess nya tänkesätt. Liksom inom språkvetenskapen (grammatiskt konservativ men förkämpe för en ljudenlig stavning, av t ex "Svärje") förenade Hazelius det moderna och traditionella i en tid där dessa begrepp smältes om och oavbrutet återskapades.

Hazelius ville skapa ett Sverige i miniatyr där kultur och natur, byggnader och kläder likaväl som litteratur och hantverk samverkade med växter, djur och bergarter. Allt skulle visas upp för allmänheten på ett mer intresseväckande sätt än dåtidens vetenskapsmän mäktade med. Under resorna (bl a till Dalarna 1872) skaffade Hazelius föremål som t.ex. en kvinnodräkt från Stora Tuna, nedtecknade folkvisor och köpte t o m hus - innan han visste var de kunde ställas upp. 1873 öppnades Nordiska museets föregångare, Skandinavisk-etnografiska samlingen på Drottninggatan. Genom ett framgångsrikt tiggeri (eller jakt på sponsorer) kunde han 1891 köpa området på Djurgården där tidigare en mindre skans funnits. Egendomen utvidgades sedan successivt, även efter Hazelius död 1901.

Bland de första stugorna var Morastugan, Kyrkhultsstugan (en högloftsstuga), Hackstugan (stenhuggarstuga från Orsa), Stenstugan (Blekinge) ett lappläger och två kolarkojor. Ibland var stugorna ditflyttade, ibland kopior. Senare skulle också varianten med direkt rekonstruktion - om än vetenskapligt grundad - tillgripas (Skogaholms herrgård 1930). Både vilda och tama djur togs emot. Trots sin nationella hållning hade Hazelius med sin medvetenhet om publikintresset svårt att säga nej till främmande djurarter. Under Skansens hela tid har djurbeståndet diskuterats. Elefanten Lunkentus gjorde entré 1931, men de sentida efterföljarna Shiva och Nika flyttades trots protester till Kolmården 1991.

Bild:

Skansens vårfest 1894. Ett sällskap män och kvinnor iförda 1700-talsdräkt på Gröna Lunds loft. Vissa av männen med instrument.

Sekelskiftets tyska nationalism fick många efterföljare. Den svenska nationalism som Skansen var ett uttryck för framstod dock som mindre aggressiv och mer naturorienterad. Hembygden sattes i centrum, liksom det nordiska ljuset och den uråldriga gemenskapen människa - landskap. Litteraturen (von Heidenstam) och konsten (Carl och Karin Larsson på Sundborn) tillhörde samma strömning. Även om sekelskiftets nationalism var mer folklig än den tidigare tillbakablickande formen sågs den med stor skepsis av vänstern (arbetarrörelsen och liberalerna) som motsatte sig de konservativas krav på upprustning av försvaret.

Skepsisen drabbade också Skansen som kom att räknas till det konservativa lägret. Nationella manifestationer till minne av Gustav II Adolfs och Karl XII:s dödsdagar liksom införandet av 6 juni som nationell festdag och firandet av segern vid Breitenfeld 7 september 1631 präglade vid sidan om valborgsmässofirande och luciatåg Skansens första decennier. En föregivet opolitisk, men konservativt präglad, medborgarfest arrangerades 1 maj 1907, som alternativ till arbetarrörelsens demonstrationer.

Som helhet var arbetarrörelsen kallsinnig till den tillbakablickande hembygdsromantiken och allmogekulturen. Socialdemokratin var i full färd med att skapa ett eget samhälle, präglat av andra värderingar än det gamla överhetssamhället. Vid den nationellt orienterade Stockholmsutställningen 1897 hade Skansen en viktig roll. När de moderna, socialt inriktade, funktionalisterna arrangerade 1930 års motsvarighet var den ömsesidiga misstron påtaglig och samröret minimalt. Arthur Engberg (ecklesiastikminister 1932-36, 1936-39) kom dock att verka för en omsvängning. Fackföreningar och andra folkrörelser förlade allt oftare sina arrangemang till Skansen. Att både arbetarrörelsen och Skansen numera kunde samlas kring en bredare, folkhemspräglad nationalism blev tydligt under andra världskriget med dess nationella manifestationer som Flottans Dag, Flygets Dag, De inkallades Dag eller Fest för försvarslånet då 50 000 personer besökte Skansen.

Också Skansens budskap förändrades. Visserligen hade Hazelius konsekvent favoriserat det enkla bondelivets miljöer framför gods och herrgårdar. Det rörde sig dock hela tiden om en agrar miljö där arbetarna var osynliga. Författaren Ivar Lo Johansson som i sina böcker lyft fram statarnas glömda historia var starkt kritisk till denna idyllisering av landsbygden. Som ett konstruktivt bidrag föreslog han 1940 att en statarstuga skulle flyttas till Skansen. Av olika skäl dröjde det länge innan planen blev verklighet, bl a sågades timret till den tilltänkta stugan (Ivar Los eget föräldrahem) upp av misstag. "När nöden blir gammal, då blir den fin och kommer på museum", som den skarptungade författaren sade vid invigningen av stugan (från Strängnästrakten) 1968. En annan bekräftelse på Skansens definitiva inlemmande i folkhems-Sverige var uppförandet 1964 av Folkets Hus från Gersheden, Ransäter, dåvarande statsminister Tage Erlanders födelsebygd.

Även på en rad andra områden speglas det nutida Sveriges omvandling i friluftmuseets verksamhet. Populära radio- och TV-program har genom åren sänts från Skansen, och tusentals har träffat sin livskamrat på Sollidens dansbanekvällar. Arrangemang, som t.ex. Folknykterhetens Dag, har tidvis varit storståtliga tillställningar med tusentals besökare men har på senare år, liksom hela nykterhetsrörelsen, tappat mark. Idrottstävlingar som Dagbladsstafetten lockar ungdomsidrottare såväl som elitlöpare varje år.

När Skansens skapare Artur Hazelius förverkligade sin livsdröm om ett Sverige i miniatyr var perspektivet det hotade bondesamhällets. Folkhems- och Folkrörelse-Sverige gjorde senare sin entré vilket länge kunde bära upp verksamheten. Fortfarande finns dock en negativ klang kring begreppet. Att något liknas vid Skansen antyder en idyllisering, något konstruerat som inte motsvarar kraven på realism. Detta trots att linberedningen, bakningen, glasblåsningen och andra hantverk görs med äldre metoder och äldre redskap, i hus som genom historien använts på exakt samma sätt.

Kanske kan dagens historieintresse och identitetssökande lyfta Skansen vidare genom 2000-talet. Ambitiösa försök görs också för att engagera det mångetniska nya Sverige i det som kanske aldrig varit ett Sverige i miniatyr, men åtminstone en verksam kraft i skapandet av vad vi ser som typiskt svenskt.

Publicerad: 28 februari 2014
Uppdaterad: 17 november 2016