+ Visa hela artikelserien
S

1800-talet och nationalismen i Sverige, del 3: Naturromantik och hembygdsromantik

Under 1800-talet flyttade många svenskar in till tätorterna för att jobba inom industrin och de nya serviceyrkena som följde i samband med industrialiseringen och urbaniseringen. Andra valde istället att emigrera till Amerika. Den som brutit upp från sitt hem och flyttat in till staden eller utomlands, ser annorlunda på tillvaron än den som aldrig lämnat "den vanda torvan" - den plats där man vuxit upp.
Bild:

Målning gjord av Erik Werenskiold (1855-1938), Göteborgs konstmuseum.

Naturromantik, agrarromantik, hembygdsromantik

Långt hemifrån idealiserar man gärna hembygden: "Just detta avstånd gav bilden av hembygden en särskild, svårmodig glans." Så skriver litteraturvetaren Staffan Björck 1946 om sekelskiftets hembygdsromantik. Hembygden - ofta i starkt idealiserad form, spelar en stor roll i konst, litteratur och samhällsdebatt mot slutet av 1800-talet. Björck ser urbaniseringen och emigrationen som de viktigaste orsakerna till detta hembygdsintresse.

Urbaniseringen och centraliseringen fortgick i allt snabbare tempo under senare delen av förra seklet. Den nationella tanken växte sig allt starkare. Men samtidigt stärktes känslan för hembygden, naturen och bondelivet. Hur kan man förklara detta? Finns det inte en motsättning mellan nationalism och hembygd?

Både ja och nej. Visst är hembygds- och agrarromantiken en reaktion mot stordriften, industrialismen, städerna, fabrikerna. Men man kan också påstå att nationalismen förstärks av dessa strömningar.

Maurice Barrès, fransk konservativ författare runt förra sekelskiftet, säger att sann nationalism bygger på lokalkänslan. Den som har intresse för och är känslomässigt bunden till hembygden, har samtidigt den rätta förståelsen för hela nationen, menar han. Den svenske konstnären Carl Larsson säger samma sak: "för att kunna älska det hela måste man att börja med älska delen". Kanske hade han tagit intryck av Barrès. Björck däremot, hävdar att den provinsiella hembygdsrörelsen runt sekelskiftet ofta innebar en oreflekterad kärlek till torvan och stod ganska främmande för nationell gemenskapskänsla. Carl Larsson å sin sida kallar fäderneslandet "den stora gemensamma torvan".

Bild:

"Ladugården", målning gjord 1887 av Hanna Pauli (1864-1940), Göteborgs konstmuseum.

Klart är ändå att parallellt med en stark nationalism fanns en stark känsla för hembygd och natur. Nationella och provinsiella tankar förekommer hela tiden jämsides. Sverige är en enad nation, men med stora lokala variationer, vilka utgör en nationalrikedom. Vi har författare som Ola Hansson, Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding, som ger uttryck för regionala tankar.

Men vi har också August Strindberg som även här står som en motpol. I inledningen till Svenska Folket argumenterar han mot myterna om vårt urgamla svenska kulturarv. Folkdräkten och folkvisan brukar framställas som våra mest ursvenska nationalegendomar. Men folkdräkten i sitt nuvarande skick är inte speciellt gammal, hävdar han. Folkvisan är varken särskilt folklig eller ens alltid svensk. Visorna är skrivna av "herremän" - inte sällan av utländsk härkomst - och inte som vi vill tro under arbetet ute på åkern. Likaså är Dalarna - "det ursvenskas vagga och härd" - senare bebyggt än både Götaland och södra Svealand. Man frestas tro, skriver Strindberg, att "svenska folket icke är en nation utan en hel mängd små stammar vilka leva i en evig fejd med varandra och därför hindra uppkomsten och fortvaron av något nationellt".

Moderna forskare som Sverker Sörlin säger att regionalismen fungerade som en motvikt till förändringsprocesser, till industriell kapitalism och till modernitet. Regionen hade stor betydelse för människors identitet och blev härigenom för många ett ideal, en positiv motsats till det moderna samhällets kulturupplösning. När allt förändrades och omvärderades framstod regionen med sin trygga lantlighet och sin ursprungliga folkkultur som ett alternativ.

Natur och hembygd i litteraturen

Hembygdsromantiken var stark mot slutet av 1800-talet. De stora befolkningsomflyttningarna inom landet och speciellt inflyttningen till städerna har väsentligt bidragit till detta. En annan viktig orsak till hembygdsromantiken var emigrationen till Amerika.

Hembygdsromantiken är kanske ytterst en längtan tillbaka till det alltmer hotade agrarsamhället. Idealiseringen av naturen, bonden och "torpet där man föddes" bygger på samma värderingsgrund, det vill säga framhävandet av det enkla, ursprungliga och trygga i kontrast till ett bullrigt, hetsigt och ständigt föränderligt samhälle. Där finns dels den rena naturromantiken, dels den agrara romantiken som framhåller sädesfälten, arbetet på åkern eller fliten och gemenskapen i bondstugan.

Tidigare hade man sett det som något naturligt, inget man behövde speciellt lyfta fram. Men nu när industrialismen på allvar hotar jordbrukssamhället upptäcker man värdet av vad som är på väg att förloras och börjar idealisera dessa värden.

"Hemkänslan, liksom religionen är mystisk. De trådar, som binda oss vid hemmets jord, äro af ogripbart stoff; kanhända är det därför de äro så svåra att slita." Så skriver författaren Hjalmar Söderberg 1895. Den som ändå försöker slita sina rötter ångrar sig. Lugnet inställer sig först när man åter trampar barndomens mark. Här har vi goda exempel i Heidenstams dikt "För mig finns ingen väg från hemmets dörr" och de välkända raderna i hans "Ensamhetens tankar": "Jag längtar hem sen åtta långa år. [...] Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt". Just dessa Heidenstams strofer sätter Ellen Key, kultur- och samhällsdebattör runt sekelskiftet, främst i den patriotiska diktningen. Hon väljer den "jordbundna, skogsdoftande hembygdskänslan" framför de storordiga fosterlandsdikterna.

Man hyllar arbetet och jorden. Att själv få skörda vad man sått blir ett ideal i industrialismens tid. En kontrast till arbetet vid en bullrig och smutsig maskin som bestämmer arbetstakten. En kontrast till att bara sen en liten del av sitt arbete men kanske aldrig den färdiga produkten. Någon annan tar hem vinsten på ens jobb och betalar ut en minimal lön. Lantmannen bestämmer över sig själv i alla lägen. Fliten och arbetsgemenskapen i bondstugan på vinterkvällen besjungs eller de gamla jultraditionerna i prästgården.

Dalarna i svensk kultur

Där finns en dalarörelse i svensk kultur runt sekelskiftet. Det var också i Dalarna som Carl Larsson kom i förbindelse med "ursvenskhetens ådra". Konstnärerna flyttade hem från Paris för att studera svensk natur och svenskt folkliv. Det är det typiskt svenska i naturen man vill fånga: de djupa skogarna, böljande sädesfält, ljusa björkbackar, snötyngda fjäll.

Författarna använder sig ofta också av dalamotiv. I Svenskarna och deras hövdingar berättar Heidenstam om "de ärliga och goda dalamännen" som hade brått till kyrkbacken, för att "innan julens fridstid gick in" betala skatt till präst och fogde.

Publicerad: 27 februari 2014
Uppdaterad: 17 november 2016