+ Visa hela artikelserien
S

1800-talet och nationalismen i Sverige, del 1: Göticismen, skandinavismen och historieromantiken

1809 var ett avgörande år i Sveriges historia. Ute i Europa rasade napoleonkrigen. Ett krig som Sverige varit engagerat i sedan flera år. Kriget och revolutionerna hade omformat Europas karta ordentligt. Revolutionens ideal och Napoleons krig och ockupationer, samt franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap hade skapat ett klimat av nationalism.
Bild:

Del från en målning gjord av Carl Stephan Bennet (1800-1878).

Sverige 1809

Nationen, folket var nu betydelsefulla begrepp. Även i Sverige kan man klart se detta. Det var inte främmande ockupation som kom att prägla den svenska nationalismen, utan förlusten av Finland 1809. Denna förlust betraktades som en nationell katastrof. Den svenska nationalismen kom därför till att börja med att präglas av skam och vanmakt. Man förespråkade en självrannsakan, ja nästan ett slags botgöring. Förlusten av Finland måste förklaras på något sätt och nationen måste renas och läkas. En av förklaringarna man fastnade för var tanken att svenskarna levt för lättsinnigt, lagt sig till med utländska vanor, köpt för mycket varor från utlandet och därmed försvagat den svenska "folkstammen".De nyvaknade nationalisterna ville ändra på detta, de inskärpte vikten av att tala svenska, klä sig svenskt och leva enkelt. En enkel livsföring ansåg man vara typiskt svensk. Naturen är karg och klimatet hårt, därför skall svensken också leva ett hårt asketiskt liv.

Nationalisterna blickade nostalgiskt tillbaka till forna storhetstider. Man skriver om den svenska historien med starkt romantiserade inslag. Det är de heroiska hjältarnas historia man tar fasta på. Man lanserar en rad historiska myter, som Karl XII, Engelbrekt och Gustav Vasa.

Även den svenska naturen framställs i romantiska ordalag. Det karga, vindpinade och kala, blir honnörsord.

En rad föreningar och ordenssällskap bildas för att värna det svenska. Där höll man ofta tal om "Sveriges räddning".

Göticismen

Vid början av 1800-talet startade i Sverige den nationella nyväckelse som gått under benämningen "göticism". Skalden Erik Gustaf Geijer var en av förgrundsgestalterna i det 1811 grundade Götiska förbundet. Förbundets syften var inte enbart litterära, utan allmänt fosterländska. Man ville återuppliva göternas "frihetsanda" och "mannamod". Man lyfte fram Nordens gemensamma hjältehistoria, de fornnordiska myterna, vikingabragderna. Esaias Tegnérs stora epos Frithiofs saga blev känt i varje svenskt hem, Geijers "Vikingen" likaså.

Ett annat liknande fosterländskt förbund var Manhemsförbundet. Medlemmarna var delvis desamma som i Götiska förbundet. Båda förbunden förde fram vikten av såväl fysisk, psykisk som moralisk styrka. Bara ett starkt och härdat folk kunde rädda fosterlandet. Undervisning och folkuppfostran utgjorde därför en väsentlig del av verksamheten. Allra mest uttalad var den kanske i Manhemsförbundet.

Gymnastikföreningar i fosterlandets tjänst startades i Tyskland under ledning av Friedrich Ludwig Jahn.

Samma sak skedde i Sverige med Pehr Henrik Ling som drivande kraft. Fysiska övningar och fosterländska sånger skulle fostra den uppväxande generationen till nya vikingar, trodde man.

Bild:

Skandinavism är en pannationell rörelse med ursprung i de kulturella, geografiska och historiska banden mellan de skandinaviska länderna. I mitten av 1800-talet påverkade den starkt Sveriges, Norges och Danmarks politik.

Skandinavismen

Så småningom började en mer politisk nationalism - skandinavismen - florera främst bland studenterna. Skandinavismen bygger på tanken att de nordiska länderna har gemensam historia, gemensam kultur och gemensamt språk och därför utgör en naturlig nationell enhet. Man talade högstämt om de nordiska brödrafolken. Man ordnade nordiska studentmöten. Mellan göticismen och skandinavismen fanns många beröringspunkter. Även skandinavisterna anspelade hänfört på vikingadåd i sina tal och dikter.

Man brukar räkna år 1829 som skandinavismens födelseår. Vid en promotionsceremoni i Lund, satte Esaias Tegnér en lagerkrans på den danske skalden Oehlenschläger huvud med orden: "Söndringens tid är förbi". Med det menade han att motsättningarna mellan Danmark och Sverige var ett avslutat kapitel.

Politiskt blev Schleswig-Holstein den stora frågan för skandinavisterna. När tyska styrkor 1848 tågade in i Jylland anslöt sig några hundra frivilliga svenskar till den danska hären. I samtida dikter kan man läsa om "nordanstormens söner" som kämpade för sitt "brödrafolk". Svenske kungen Oskar I, som också var populär i Danmark, såg ett enat Norden som värn mot framför allt Ryssland.

Historie- och hjälteromantiken

Nationalismen i Sverige blev alltmer "svensk-nationell" mot senare delen av 1800-talet. Den växte i styrka i takt med industrialismens utveckling. För att skapa en nationell samling hämtade man exempel ur historien. Nu var det hjältar som Engelbrekt, Gustav Vasa och Karl XII som hyllades. Oftast var det just kampen och offret för nationen som man ville mana fram på nytt. Ju närmare sekelskiftet man kom desto större och mer reellt blev hotet från Ryssland. Finland blev ju allt mer "förryskat". Tidigt började man också ana det förestående världskriget. Ungdomen måste fostras med de historiska hjältarna som förebilder, ansåg man. Sveriges nationella oberoende måste försvaras.

Men det var inte enbart historiska hjältar som lyftes fram. Även "hjältar" från industrins och vetenskapens område ärades för sina nationella gärningar. Skalden Carl Snoilsky var en av dem som ofta författade hyllningsdikter till framstående svenskar.

Det är här mot slutet av 1800-talet man också klart börjar kunna urskilja två nationella inriktningar: en kulturnationalism och en aggressiv nationalism. Den ena besjunger en svunnen idyll eller en fredlig industriell och vetenskaplig utveckling. Den andra hyllar kampen på slagfältet, det heroiska i att offra sig för fäderneslandet. Den uppmanar till nya "hjältedåd" likt dem på Karl XII:s tid.

Men det finns också röster som kritiserar denna historiska hjältedyrkan. August Strindberg och Gustaf Fröding har båda ironiserat över detta.

August Strindberg tillhör dem som på 1880-talet raljerade över den i hans tycke överdrivna dyrkan av historiska hjältar. Här en scen från Riddarhuset:

"Så mycket smörja här pratades, så mycken förfalskad svensk historia, så mycken chauvinism, sabelskrammel, uppgrävningar, trumvirvlar. Leipzig och Lützen, till och med Pultava, Hannibal och Karl XII, Gustav II Adolf och […] Sturar och Vasar […] Somliga svepte sig i svenska riksbanéret och föllo framstupa med 25 dolkstygn framför lantmarskalken, andra kastade sig på knä och gjorde bön vid Carl XII:s stövlar, men de aldra mest patriotiska framröto sin passionerade kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttiden."

Ur: Strindberg, August, Det nya riket. I Samlade skrifter, 10, Stockholm: Bonnier, 1913, s. 12-14

Gustaf Fröding skriver 1893 i Karlstads-Tidningen:

"Första kammaren talar för det mesta icke mycket, det är nog sant. Dess tal är oftast bara nej, nej - vad därutöver är, det är av ondo, tycker kammaren. Men kommer det ett historiskt ögonblick, då framtiden blickar tillbaka på dem och kommande släkten lyssna efter vackra och stora ord, som kunna ta sig bra ut på 'hävdens blad', då fyllas herrarne i Första kammaren av dityrambiska känslor och då stiga vältalighetens grannaste såpbubblor mot kammarens tak. De storslagna oratorspositionerna intagas, den patetiska tonen spelas upp och den högtidliga långrandigheten känner icke mera några gränser för sin långrandighet."

Publicerad: 26 februari 2014
Uppdaterad: 17 november 2016