S

Nederländernas nationella frihetskamp

Nederländerna tillhörde under 1500-talet det spanska världsväldet. Förutom Spanien omfattade det spanska imperiet Portugal, delar av Italien och hela dagens Latinamerika samt alltså även Nederländerna. 1500-talets Nederländerna utgjordes av nuvarande Holland och Belgien. Det spanska väldet var så stort att "där gick solen aldrig ner".
Bild:

Filip II av Spanien (1527-1598). Hans religiösa intolerans ledde till det nederländska frihetskriget. Målning gjord av Sofonisba Anguissola (1530–1625).

Filip II av Spanien

Filip II var enväldig kung i det världsomfattande spanska riket.

Under 1500-talet delade den kristna världen upp sig i protestanter och katoliker. Protestanterna fick fotfäste och växte sig allt starkare i Nederländerna. Filip II var brinnande katolik. En av Filips samtida beundrare skriver om honom: "hans blick var så vördnadsbjudande, att bönderna, som mötte honom ensam i skogen utan att känna honom, föll på knä av instinktmässig vördnad". Som den katolska kyrkans sanna son bekämpade Filip med fanatisk glöd den framväxande protestantismen. Katolska kyrkan var också den starkast sammanhållande kraften i det spanska imperiet. Så samarbetet med kyrkan blev en hörnsten i Filips politik.

Katolikerna kallade protestanterna för kättare och förföljde dem med stor grymhet. Men i länder där protestanterna fick övertaget, förföljde de på samma sätt katolikerna. Ett sådant exempel är 1600-talets Irland. Fientligheterna mellan protestanter och katoliker är ett mörkt kapitel i Europas historia.

Man kan säga att katoliker och protestanter kom att representera olika kulturmönster. Dessa kulturella skillnader kom också delvis att utmärka olika nationaliteter. Sociologen Max Weber intresserade sig vid 1800-talets slut för de här frågorna. Han såg kulturella likheter mellan protestantiska länder som Nederländerna, de nordiska länderna, Storbritannien och norra Tyskland. På samma sätt fann han kulturella drag som förenade exempelvis Frankrike, Spanien och Italien. Weber framförde sina idéer i boken Den protestantiska etiken och kapitalismens anda. Protestanterna såg mer till ekonomisk effektivitet än till humaniora och de sköna konsterna. Ett industriellt och kapitalistiskt samhälle frodades bättre i protestantisk miljö, enligt Weber. I dagens Sverige talar vi om att våra förfäder präglades av en dyster pliktmoral - en del av det protestantiskt arvet.

Från protestantiskt håll har Filip II framställts som en grym despot, vilken fanatiskt och med alla medel försvarat den katolska läran. Samtidigt måste man komma ihåg att Filip var omtyckt i Spanien. Han värnade i första hand de spanska nationella idealen. Spansk kultur och spanjorernas nationella stolthet var förknippad med den katolska kyrkan. Den spanske 1500-talsförfattaren Miguel de Cervantes skriver i sin roman Don Quijote av la Mancha: Vi spanjorer är Guds ställföreträdare på jorden". Inom målarkonsten har El Greco också fångat den spanska kulturen från denna tid med spansknationell religiös glöd.

Nederländerna gör motstånd

Nederländerna (inklusive nuvarande Belgien) var vid 1500-talets början centrum för vetenskap, konst och litteratur och hade en väl utvecklad handel och industri. Protestanterna utgjorde folkmajoriteten i de norra provinserna, det vill alltså säga det som idag kallas Nederländerna. Landet hade tidigare åtnjutit ett stort mått av självständighet. Men för att undertrycka protestanstismen ämnade Filip II nu göra inskränkningar i Nederländernas politiska frihet.

Bild:

Vilhelm I av Oranien (1533-1584) var furste av Oranien och ståthållare i Nederländerna från 1572. Vilhelm tjänade först vid den spanske regentens hov, men vände sig efter hand mot sina tidigare herrar då han tyckte att den lokala adeln hade för litet inflytande och att Spanien förföljde nederländska protestanter. Han anslöt sig därför till det nederländska upproret där han blev en av rebellernas mest framgångsrika fältherrar. Målning gjord av Adriaen Kay ca 1579.

Landet skulle göras fullständigt beroende av den junta, som residerade i Madrid. En härskare, som stod främmande för kulturen och det sociala livet i Nederländerna och vistades i motsatt hörn av Europa, skulle med tillhjälp av några få spanska grander utöva despotisk makt över en modern framåtväxande nation. Protestanterna skulle bli rättslösa och när som helst kunna dömas till döden och bli brända på bål. På Irland var det som vi nämnt tidigare katolikerna som senare kom att bli utsatta för en omänsklig förföljelse. I 1500-talets Nederländerna var det protestanterna. Eftersom religionen i stor utsträckning formade den nationella kulturen kan man säga att det även var fråga om förföljelse av olika nationaliteter.

I Nederländerna växte det fram en adelsopposition mot Filip II. Dess ledare blev ståthållaren i provinserna Holland och Zeeland Vilhelm av Oranien. Han var ursprungligen katolik men religiöst tolerant.

1500-talets nederländska frihetskamp hade till en del sina rötter hos adeln. Men handelns och industrins personer betydde i längden mer för utvecklingen av den nationella frihetskampen och den nationella kulturen.

Oroligheter utbröt 1566 mot det spanska styret. De började i de belgiska provinserna men utbredde sig snart till delar av egentliga Nederländerna. Filip II svarade med att sända hertigen av Alba till Nederländerna för att slå ned alla självständighetsrörelser.

Hertigen av Alba

Filip beslutade att kätteriet i Nederländerna skulle undertryckas med vapenmakt. Han hoppades också på att samtidigt kunna plundra de rika Nederländerna. "Korsbaneret (den katolska fanan) skulle komma att fladdra från tinnarna av de underkuvade kättiska städerna" (de Nederländska städer som dominerades av protestanter). En ström av konfiskerade rikedomar skulle gå till Filips skattkammare i Madrid.

Som ledare för expeditionen till Nederländerna utsåg Filip hetigen av Alba. Denne ansågs vara en av Europas skickligaste miltärer. Från sin tidigaste barndom hade han blivit uppfostrad till ett brinnande hat mot kättarna. I såväl politiskt som religiöst hänseende var han fanatiker. Alba var känd som en järnhård viljemänniska, som aldrig kompromissade. Han beskrivs som lång och mager med bleka, insjunkna kinder. Men i sitt uppträdande var han barsk och befallande. Till sin hjälp hade Alba "den heliga inkvisitionen" - en fruktansvärd inrättning, som användes i kampen mot protestanterna.

Bild:

Hertigen av Alba (1507-1582) skickades till Nederländerna 1567 för att kuva oroligheterna. Han gick hänsynslöst till väga och utfärdade närmare 2 000 dödsdomar på fyra år.

Albas ankomst till Nederländerna

Blotta ryktet om Albas annalkande var nog för att tusentals protestanter skulle lämna Nederländerna. Andra avföll från sin protestantiska lära, biktade sig som goda katoliker och besökte den katolska mässan. Men många stannade kvar, beredda att möta det hemskaste öde.

Ett ögonvittne berättar att när Alba nådde Bryssel och red in i den gamla staden, rådde gravens stillhet. Hertigens panna var kal och hög, kinderna bleka och blicken mörk och vass. Bakom honom marscherade de spanska soldaterna ordnade i stora fyrkanter, väpnade med långa spjut och bössor Vid sidan gick bödlarna i dubbla led. De kvinnor, som enligt tidens sed följde med trossen till soldaternas förlustelse, hade utvalts med stor omsorg. "De var sköna och förnäma som prinsessor", berättas det.

Till en början uppträdde Alba lugnt och behärskat och förrådde ingenting om sina planer mot den protestantiska oppositionen. Med största omsorg hemlighöll han att han förde med sig dödsdomar över ledande personer i Nederländerna. Vilhelm av Oranien var en av dem som stod på Albas dödslista.

Massutvandringen

Albas så kallade blodsdomstolar gick hårt fram mot "kättarna". Med tanke på att dessa "kättare" utgjorde en folkmajoritet i landets norra provinser fick förföljelserna också allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenser. Nederländerna befann sig under 1500-talet i ett stort ekonomiskt uppsving. Även konsten och de humanistiska vetenskaperna var på frammarsch. Som representant för humanismen kan nämnas Erasmus av Rotterdam.

Men förföljelserna ledde nu till ett avbräck i den ekonomiska utvecklingen. Landet började tömmas på sin yrkesverksamma befolkning. I vissa städer lämnade ända till en tredjedel av befolkningen sina hem och drog till främmande land. De flesta begav sig till andra protestantiska länder som England och Tyskland. Gatorna och kanalerna i de nederländska byarna och städerna översvämmades av flyktingar. Vägarna över gränserna var fyllda av folk på flykt.

Katoliker mot protestanter

Motståndet koncentrerades nu till norra Nederländerna med provinsen Holland som medelpunkt. 1572 bröt upproret ut på allvar med Vilhelm av Oranien som ledare. 1579 slöts unionen i Utrecht, mellan de norra provinserna, kärnan i det som senare skulle bli våra dagars Nederländerna.

För Oranien var det uppenbart att det inte bara handlade om Nederländernas befrielse från Spanien. Befrielsekampen måste också ses som ett led i en europeisk kraftmätningen mellan katoliker och protestanter. För att få stöd hos de protestantiska furstarna gick Oranien själv över till protestantismen. Han var angelägen om att samarbeta med övriga protestanter i Europa, framför allt med de protestantiska furstarna i Tyskland, den protestantiska drottning Elisabet i England samt de franska protestanterna, hugenotterna. Men samarbetet med de franska hugenotterna kom att få ett abrupt slut. Under den så kallade Bartolomeinatten mördades många av de ledande hugenotterna.

Vi kan här se hur protestantiska och katolska nationella kulturer ställdes mot varandra.

Befrielsekriget

Vilhelm av Oranien hade byggt ut ett avancerat spionsystem. Det ledde sina tentakler ända in i Filips arbetsrum. Kungen låste på kvällen omsorgsfullt in sina handlingar i sitt skrivbord. Men innan morgonen grydde hade osynliga händer för Oraniens räkning skrivit av dem. Ibland lämnade kungen promemorior i fickorna, när han gick till sängs. Innan han var steg upp följande morgon var avskrifterna på väg till Oranien. Alltså kände Vilhelm av Oranien ofta i förväg till motståndarens nästa drag.

"Sjögueser" kallades de nederländska flyktingar som dragit till sjöss. Genom djärva kupper utmed kusten stödde de Oraniens sak. En sådan kupp var intagandet av staden Briel. Följden blev att en hel rad städer längs kusten reste sig och öppet förklarade sig vara för Vilhelm av Oranien. En våg av nationell hänförelse svetpte fram över landet.

Albas motstöt var att inta och plunda de protestantiska städerna Naarden och Haarlem. Men när han kom till Alkmar hejdades hans frammarsch. Även spanjorernas belägring av Leiden upphävdes genom att dammarna öppnades och landet lades under vatten.

De holländska rebellerna vädjade också till Elisabet I av England om hjälp, vilket 1588 ledde till en kraftmätning till sjöss mellan England och Spanien där den spanska armadan besegrades.

Nederländernas gyllene tid

När Nederländerna befriats från spanjorerna utvecklades landet snabbt till en välmående och ekonomiskt stark stat. Den Nederländska republiken dominerades av en mäktig och rik borgarklass. Under 1600-talet växte en högstående borgarkultur fram i de stora handelsstäderna. Målarkonsten stod högt med namn som Rembrandt.

Den holländska sjömakten tillhörde Europas främsta. Holländarna grundade kolonier runt om i världen. I Nordamerika grundades Nya Amsterdam, som senare skulle bli New York. Kolonier grundades i Ostasien och i Kaplandet i Sydafrika. De holländare som slog sig ner i Kaplandet var förfäder till boerna, vilka senare skulle få en så ödesdiger roll i Sydafrikas historia.
 

Inkvisitionen

Inkvisitionen var en domstol, som inte lydde under någon världslig myndighet och som stod över alla andra domstolar. Den var ett domsäte fullt av munkar, från vilket det inte gavs någon möjlighet att överklaga. Var anklagelsen styrkt av vittnen, underkastades fången tortyr. Sträckbänken var domssalen.

Tortyren ägde rum vid midnatt, i ett mörkt fängelse, matt belyst av facklor. Offret, man, maka eller späd mö, avkläddes alldeles naket, och spändes på en träbänk. Bödeln, från huvud till foten klädd i svart, och stirrande på sitt offer genom de två öppningar för ögonen, vilka var utskurna i den huva, som betäckte huvudet.

Avrättningen skulle följa på bekännelsen, men det var tillåtet att hålla livdömda på lager, för att på högtidsdagar låta så många flera på en gång gå till döden. En autodafé var en allmän förlustelse. Monarken, hovet, prästerskapet, hela befolkningen betraktade den såsom ett upplyftande och underhållande skådespel. [...]

Konungen drog då sitt svärd. Valdez steg fram till estraden, på vilken Filip tagit plats, för att förestava honom eden: "Eders majestät svär vid korset av detta svärd, mot vilken er kungliga hand vilar, att lämna allt nödigt understöd åt den heliga inkvisitionen mot kättare, avfällingar och alla dem, som gynnar dem, även som att låta angiva och tilltala alla dem, som handlar eller talar mot den sanna tron." Kungen svarade med hög röst: "Jag svär det", och undertecknade därpå protokollet. Eden upplästes därefter av en inkvisitionens tjänsteman inför hela församlingen. Tretton framstående offer brändes därefter på bålet inför konungens ögon...
 


Litteratur:
Jonathan Israel, The Dutch republic, Clarendon Press, 1995
John Lothrop Mothley, Nederländernas frihetsstrid, Band 1-4, Bille, 1884-1887
J. E. Neale, Drottning Elisabet, Skoglund, 1947
P.J.A.N. Rietbergen och G.H.J.Seegers, A short history of the Netherlands, Bekking, 1992
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

 

Publicerad: 10 februari 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016

Annons