Kinesiska djonker som kunde rymma tusen personer och hade egna trädgårdar och byteshandel söder om Sahara med guld mot salt där deltagarna aldrig såg varandra. Det är bara några av de märkvärdigheter som Ibn Battuta (1304-1369) beskrev efter 25 års resor. Han föddes i Tanger i Nordafrika och under sina resor besökte han bland annat Timbuktu, Mogadishu, Mecka, Indien, Kina och Sri Lanka, gifte och skilde sig minst nio gånger, och färdades över 12 000 mil.
En bokillustration från 1200-talet, gjord i Bagdad, som visar en grupp pilgrimer på vallfärd till Mekka.
År 1325 gav sig Ibn Battuta iväg för att besöka muslimernas heliga stad Mekka, dit varje rättrogen muslim enligt Koranen bör färdas minst en gång i sitt liv. Han tog vägen över Alexandria och Kairo och passade samtidigt på att resa kors och tvärs genom Nilens delta. Sedan fortsatte han söderut för att på Röda havets kust försöka finna en båt som kunde ta honom till Mekkas hamnstad Jeddah.
Men där gick inga båtar, och Ibn Battuta måste tillbaka och istället ta vägen över Syriens huvudstad Damaskus.
"Damaskus överträffar alla andra städer i skönhet, ingen beskrivning, hur fullständig den än må vara kan göra dess tjusning rättvisa", skriver han.
ANNONS
ANNONS
Data och fakta
632: Mohammed, islams grundare dör.
1304: Ibn Battuta föds i Tanger.
1325: Ibn Battuta ger sig av på pilgrimsresa till Mekka.
1325-27: Reser från Marocko till Mekka. Besöker även Persien.
1327-30: Färdas till Östafrika med båt och tillbaka till den arabiska halvön.
1330-33: Ibn Battuta reser till Indien via Anatolien (Turkiet) och Centralasien.
1333-41: Tjänstgör i Delhi och fortsätter mot Kina.
1341-49: Reser till Bengalen och via Indiska oceanen hemåt.
1349: Ibn Battuta är åter i Tanger efter 24 år.
1349-54: Besöker det muslimska Spanien och saltstäderna söder om Sahara.
1369: Ibn Battuta avlider.
I Damaskus gick Ibn Battuta i koranskola och kunde kvittera ut ett bevis på att han själv hade rätt att undervisa.
Många omvägar
I ganska långsam takt med många stopp fortsatte Ibn Battuta mot Mekka. Det är typiskt för Ibn Battutas resor. Han tvekade aldrig inför en omväg. Hans mål var inte att resa någonstans och sedan återvända utan snarare att upptäcka. Helst skulle samma vägar och platser inte passeras två gånger med undantag för den heliga staden Mekka.
Ibn Battuta beskrev Mekka som en välmående handelsstad med många basarer. Men den var och är också islams religiösa centrum. I den muslimska värld som Ibn Battuta genomkorsade fanns några av världens förnämsta lärdomscentra, där århundraden av kunskap hade samlats.
Araberna och vetenskapen
Islam grundades av profeten Mohammed, som dog 632. På några hundra år hade hans anhängare spridit sig från Arabiska halvön och angripit de vacklande imperierna i väst och öst; det egyptiska väldet liksom Bysans och Persien. Till slut sträckte sig det muslimska väldet från Nordafrika, Spanien och södra Frankrike längs Medelhavets södra kust till Röda havet och länderna öster därom inklusive Persien.
I den muslimska världen växte berömda universitet fram, i Spanien, Mellanöstern och Nordafrika. Hit kom studenter från Asien, Afrika och Europa.
Både när det gällde geografi och navigation gjordes stora framsteg. Arabiska handelsmän på Indiska oceanen lärde sig hur monsunvindarna blåste, studerade tidvattnet, strömmarna och stjärnorna som tjänade som navigeringshjälp till havs. Araberna uppfann latinseglet - en stor förbättring jämfört med de segel som romare och kartager använt.
ANNONS
Bild: Okänd Ett arabiskt astrolabium. Denna uppfinning gjorde det möjligt för en sjökapten att bestämma var någonstans på havet han befann sig. Genom att rikta instrumentet mot Polstjärnan och ställa in visaren så den pekade mot stjärnan kunde kaptenen avgöra hur högt stjärnan stod över horisonten. Han kunde då avläsa hur långt söder- eller norrut fartyget nått. Däremot gick det inte att läsa ut hur långt väster- eller österut skeppet hunnit. Kaptenen fick lita till sin erfarenhet grundad på generationer av arabiska sjöfarare. En möjlighet var också att segla mot norr eller söder tills skeppet befann sig på samma breddgrad som den hamn det skulle till. Sedan var det bara att segla västerut eller österut. Förr eller senare måste ju kaptenen komma fram till rätt hamn.
Även om det muslimska väldet kom att splittras upp i en rad mer eller mindre självständiga dynastier, var de alltid formellt underställda kalifen. Bagdad i Irak var länge kalifens hemstad. När Bagdad stod på sin höjdpunkt, var staden lika stor som Paris i början av 1800-talet. Ingen stad sägs ha varit lika stor som Bagdad före år 1600.
Islams gyllene tid
Arabiska handelsmän beordrades att berätta vad de sett under sina resor, och i mitten av 800-talet började geografiska bibliotek att ta form. För araberna var moskén den viktigaste lärdomsanstalten. Utanför den fanns bara två viktiga undantag: sjukhusen som undervisade i medicin och observatorierna där man studerade astronomi, astrologi och geografi.
Observatorierna är en arabisk uppfinning, och ett spår av det kan vi se än idag; de flesta observatorier har kupoltak, ett arv från arabisk arkitektur.
Det är inte underligt att denna tidsålder, kallad "Islams gyllene tid", skapade flera framstående geografer. Al Masudi (ca 896 - 956) berättar i sina verk om de flesta länderna från Spanien till Kina. Han nämner bland annat den kinesiska konsten att brygga te.
Han har också en förvånansvärt riktig beskrivning av Nilens källor - ett problem som senare skulle gäcka resenärer i århundraden. Floden rinner upp i en sjö, skriver han, belägen i en trakt där dag och natt är lika långa.
Under åren 1325-1332 besökte Ibn Battuta Nordafrika, Irak, Persien, Arabiska halvön, Somalia och Swahilikusten.
Geografer beskriver Afrika...
Än mer berömd är Al-Idrisi (ca 1100-1165), som arbetade som geograf åt den normandiske kungen Roger II på Sicilien. Al-Idrisis arbete har haft en enorm betydelse för senare europeiska geografer. Omkring 1150 samlade han sitt vetande i Rogers bok och framställde också en berömd silverkarta över den kända världen.
Kartan visar Nilen som rinner upp i tre sjöar långt nere i södra Afrika och en annan stor flod som rinner från detta område mot väster till Atlanten. Al-Idrisis beskrivning av Afrika följdes av kartritare ända till slutet av 1700-talet. Han beskriver dessutom hela den av araberna välkända världen men också länderna där bortom.
...och Norden
Om norra Europa kunde Al-Idrisi berätta att där fanns ett land som hette Zwada - kanske Sverige. Han nämner Haun - Köpenhamn, Lunduna - Lund. Om Qalmar - Kalmar heter det att dess invånare lever i fattigdom och att de knappast kan få tag i tillräckligt med föda för att kunna leva. Dessutom regnar det nästan alltid där. Han skriver också om öarna Norwaga - Norge och Danamarkha - Danmark.
Kors och tvärs med Ibn Battuta
När Ibn Battuta lämnade Mekka hade han två titlar. Dels hadj, som är hederstiteln för den som gjort pilgrimsfärden till Mekka, dels qadi vilket betyder att man har rätt att sitta som domare.
ANNONS
ANNONS
Bild: Sladew Under åren 1332-1346 besökte Ibn Battuta området runt Svarta havet, Centralasien, Indien, Sydostasien och Kina.
Ibn Battuta fortsatte till Bagdad och Jemen och gjorde resor längs Afrikas östkust till Mombasa. Ibn Battuta återkom till Mekka och försökte nå Indien. När det inte gick, blev Turkiet nästa mål.
Sin vana trogen gjorde Ibn Battuta en omväg. Den gick över Egypten och Syrien till Turkiet, och därifrån fortsatte han över Svarta havet till Krim. I staden Kaffa, nuvarande Feodosia, hörde Ibn Battuta för första gången kyrkklockor.
"Jag hade aldrig förr hört klockringning och greps av förfäran. Jag bad mina följeslagare läsa högt ur Koranen och gå upp i minareten och kalla de troende till bön", skriver han.
I Turkiet hörde Ibn Battuta talas om Gyllene Horden, det mongolrike som grundats av Djingis khans sonson Batu, och andra spännande länder som skulle ligga längs den ryktbara Sidenvägen. Med nya omvägar, bland annat över Konstantinopel och besök hos olika khaner i Centralasien följde Ibn Battuta vägen till Indien. Han varnar för det höga Hindukush, som enligt hans egen uppgift betyder ”indiernas baneman", eftersom så många fryser ihjäl på dess snötäckta sluttningar.
Själv tog Ibn Battuta och hans följe sig fram genom det 4 000 meter höga Khawakpasset nordost om Kabul i Afghanistan.
"Vi bredde hela tiden ut filtar framför kamelerna, så att de inte skulle sjunka ner i snön", skriver han.
I Indien kom Ibn Battuta så fram till Delhi, där han av fursten utnämndes till domare. Men han lönade fursten illa och blev inblandad i en sammansvärjning mot härskaren. Ibn Battuta kastades i fängelse och fruktade det värsta.
"Fursten lät aldrig sin vrede följas av förlåtelse", skriver han.
ANNONS
ANNONS
Förföljd av otur
Men i Ibn Battutas fall gjorde fursten ett undantag. Han förlät sin domare och sände honom som personligt sändebud till kejsaren av Kina. En dyrbar expedition utrustades och utsändes. Men på väg till Kina överfölls karavanen av rövare, som stal alla dyrbarheterna. Ibn Battuta måste återvända till fursten i Delhi och förklara vad som hänt. En ny expedition utrustades, som denna gång skulle gå sjövägen.
Bild: Okänd När Ibn Battuta levde fanns de främsta astronomerna inom det muslimska väldet. Observatoriet var jämte moskén och sjukhuset centrum för undervisning. På bilden håller två män ett astrolabium, och längst till vänster siktar en annan man med en kvadrant som användes på liknande sätt som astrolabiet. Vi ser också en jordglob och flera andra instrument.
I Calcutta såg Ibn Battuta för första gången kinesiska djonker och häpnade över deras storlek.
"Somliga av dessa skepp kan rymma tusen personer", berättar han. "På dessa stora skepp finns också trädgårdar, där grönsaker och ingefära odlas."
Tretton djonker utrustades för färden. Men åter grinade oturen Ibn Battuta i ansiktet. Natten före avresan var han iland för att be. Då drabbades hamnen av en orkan, och hela flottan med gåvor och allt sänktes. Ibn Battuta förlorade alla sina ägodelar så när som på sin bönematta och tio dinarer.
Ibn Battuta vågade inte återvända till Delhi och en gång till berätta att allt gått förlorat. Istället fortsatte han österut, kom till Maldiverna, Sri Lanka och Sumatra. Ända här borta på Sumatra fanns muslimska härskare, som hälsade trosfränden från det fjärran Marocko välkommen. Ett bevis på omfattningen av den islamiska världen.
Kina - ett omätligt land
Från Sumatra fortsatte Ibn Battuta till Kina. Han skriver om ett omätligt land fyllt av jordens goda. Här ser han för första gången papperspengar, precis som Marco Polo gjorde.
ANNONS
ANNONS
Aldrig under sina vidsträckta resor har Ibn Battuta sett så många goda skepp eller så många rika köpmän.
"Alla klär sig i siden", skriver han med en viss överdrift, Det enda han fann att klaga på var att kineserna inte var muslimer. Dessutom hade han svårt för maten.
Bild: Sladew Ibn Battutas resor 1349–1354 då han besökte Nordafrika, Spanien och Västafrika.
Till sist började så hemresan. Över Sumatra, Calcutta och Hormuz återkom Ibn Battuta till Tanger år 1349 efter att ha varit borta i 25 år.
Ibn Battuta ville dock inte slå sig till ro. Än fanns det muslimska länder kvar att besöka. Han reste till Spanien och besökte Granada, en av den moriska arkitekturens höjdpunkter.
Den tysta handeln
Ibn Battutas sista och kanske viktigaste resa gick söderut till de ryktbara städerna söder om Sahara. Handelsstäder som Timbuktu och Gao var viktiga centra för guldhandeln. Karavaner gick söderut från städerna vid Medelhavet och återvände lastade med guldsand. Under en stor del av medeltiden var Västafrika Europas och arabvärldens viktigaste källa för guld.
Men var guldet kom ifrån visste man inte riktigt. Guldsanden grävdes fram av något av de svarta folken som bodde söder om Sahara. Sedan bytte de guldet mot andra varor, främst salt. Men de hemlighetsfulla guldgrävarna visade sig sällan. När handelsmän kom, fick de lägga ut sina varor på marken och sedan dra sig tillbaka. När de sedan återvände, låg små högar med guldsand bredvid varje hög med varor. Var köpmännen nöjda, tog de guldsanden och gav sig av. Annars drog de sig bort igen, och så fick guldgrävarna öka på mängden guldsand tills dess att båda parter var nöjda. Den här sortens affärer söder om Sahara kallades ”den tysta handeln” därför att de som bytte varor aldrig såg varandra.
ANNONS
ANNONS
Den som kunde kontrollera guldhandeln kunde snabbt öka sin makt. Och det var som ambassadör för Marockos sultan som Ibn Battuta begav sig söderut. Olika härskare i Marockos försökte under århundraden lägga under sig guldhandeln. Vissa härskare lyckades och blev stora och mäktiga, andra misslyckades och fick se sina riken överskuggas av grannländer. Ett avbräck i handeln skedde när portugiserna lyckades ta sig till Guineabukten på 1400-talet och leda över en del av guldhandeln dit.
På Ibn Battutas tid flödade dock fortfarande guldet norrut. Han besökte staden Taghaza, där slavar arbetade med att bryta salt. Det var ett fruktansvärt arbete, där den ständigt saltfyllda vinden gjorde slavarna blinda och saltet oavbrutet sved i öppna sår. Till och med vattnet smakade salt. Vissa hus var byggda av saltblock liksom en del moskéer.
Bild: SO-rummet.se Al-Idrisis berömda silverkarta från ca 1150 visar Europa, Asien och längst ner Afrika. Al-Idrisi visste tydligen ungefär var Nilen hade sina källor. Den båtliknande figuren längst ner visar Månbergen och tre sjöar i Centralafrika. Den kunskapen glömdes bort. Flera århundraden senare skulle frågan om Nilens källor väcka debatt i Europa.
Söder om staden började den verkliga öknen, där det var tio dagar till närmaste vattenhål. Målet på andra sidan var oasstaden Walata. En guide sändes i förväg med order om att beställa friskt vatten till två platser längs vägen. Det kostade hundra guldmynt, men det var väl använda pengar. En natt såg Ibn Battuta till sist ljuset från vattenbärarnas lägereldar. Ibn Battuta kom lyckligt och väl över öknen och fortsatte till Timbuktu och Gao. Han följde floden Nigers lopp en lång sträcka och vände till sist österut för att besöka öknen söder om Sudan.
Så vände långresenären hem och slog sig ner i Fez i Marocko, rikligt belönad av sultanen. Här dikterade Ibn Battuta berättelsen om sina resor. Trots att han troligen inte fört anteckningar innehåller hans bok Rihla - ”resan” en detaljerad beskrivning av människor och städer.
Precis som Marco Polos berättelse fick Ibn Battutas bok många att tvivla på att han verkligen besökt alla platser han skildrar.
ANNONS
ANNONS
Världens störste resenär
Under sina resor livnärde sig Ibn Battuta på olika sätt, bland annat genom att be de olika furstar han mötte om allmosor. Men i sin reseberättelse döljer han inte sina fel: hur han gifte sig åtskilliga gånger och sedan övergav sin hustru, hur han lånade pengar och inte betalade tillbaka, och hur han ibland spann intriger mot de furstar som han var anställd hos. Men samtidigt var han djupt religiös. Det var som en blandning av pilgrim och lärd han korsade den muslimska världen.
Ibn Battuta dog omkring 73 år gammal och anses ha färdats omkring 12 500 mil. Ingen känd landresenär har rest lika långt före den industriella revolutionens tidevarv.
Mattias, Kristoffer och Julia försöker reda ut skillnaden mellan sunnimuslimer och shiamuslimer. Vi går tillbaka till splittringen efter profeten Muhammeds död. Vi pratar också om de båda riktningarnas betydelse för världspolitiken idag (t.ex. i Syrienkonflikten).
