S

Arabernas och islams historia - från 600-talet till 1500-talet

En kortfattad kronologisk överblick över arabernas och islams historia från Muhammeds tid fram till en bit in på 1500-talet. Här berättas om islams uppkomst, kalifaten och den arabiska expansionen samt om det osmanska riket.
Bild:

Profeten Muhammed samlade i början av 600-talet stammarna på den arabiska halvön. Under de följande hundra åren spreds sedan islam runt om i Mellanöstern, Nordafrika och till delar av Sydeuropa - i takt med att det arabiska riket expanderade.

Araberna före islam

På den arabiska halvöns kustområden, dalgångar och oaser levde beduinstammar i årtusenden sitt eget liv bortom Medelhavskulturernas horisont. De flesta var nomadiserande boskapsskötare, men i Sydarabien fanns jordbrukande stammar och rika handelsstäder.

Från 800-talet, 500-talet och 400-talet f.Kr finns respektive assyriska, hebreiska och grekiska källor i vilka araberna omtalas. Vanligen menas då ökennomaderna, men den grekiske historieskrivaren Herodotos nämner araber som karavanförare, handelsmän och lättbeväpnade perserkrigare. För araberna själva hade vid denna tid stammen helt avgörande betydelse.

Något folkslagsbegrepp förekom knappast i förislamisk tid, utan arab betydde då snarast nomad. Muhammed talade om ett arabiskt språk. Det var därför först efter hans tid och i samband med den stora erövringen som araberna blev ett erkänt folknamn.

Muhammed enar araberna under islam

I början av 600-talet e.Kr var kameldrivaren Muhammed bosatt i Mecka, där kristna och judiska influenser korsades. Genom sina uppenbarelser lade han grunden till en lära, ur vilken världsreligionen islam skulle växa fram.

Sträng monoteism (tron på en Gud) är utmärkande för islam, och till de trognas främsta plikter hör att prisa Guds godhet och förbereda sig inför domens dag. Allt detta sker i enlighet med noggranna instruktioner som Allah (Gud) själv gett till profeten Muhammed. Läran finns nedtecknad i Koranen, muslimernas heliga bok.

Muhammed kom i strid med de härskande i Mecka, särskilt med Kabas (den svarta stenens) präster som ville bevara sina traditionella gudar.

År 622 e.Kr flydde han från Mecka till Medina. Denna händelse är utgångspunkten för arabernas tideräkning.

Religionsstiftaren Muhammed blev även en viktig politisk och militär ledare.

År 632 e.Kr dog Mohammed. Han hade då hunnit med att erövra Mecka och hela Arabien.

Islam expanderar

En lavinartad arabisk expansion ägde rum under århundradet efter Mohammeds död. Huvudmotiven var politiska och ekonomiska, knappast religiösa. Arabien var överbefolkat. Ökenstammarna befann sig på en kulturnivå som liknande de skandinaviska folkens. Liksom vikingarna var de rovlystna och krigiska. Den religiösa och politiska kraftsamlingen som Muhammed hade genomfört blev en viktig förutsättning för de arabiska framgångarna. Muhammeds efterträdare kallades kalifer (ställföreträdare).

Det persiska riket erövrades liksom stora delar av det östromerska riket, främst Syrien, Palestina och Egypten. Araberna lade även under sig västra Nordafrika.

År 711 gick araberna över till den iberiska halvön varefter det västgotiska riket i Spanien störtades.

År 718 och år 732 vann emellertid det kristna Europa två stora segrar över araberna. Efter detta hejdades den islamitiska religionens framträngande i Väst- och Östeuropa. Den ena segern vanns av den bysantinske kejsaren Leo III utanför Konstantinopels murar, den andra på slätterna vid Poitiers i Frankrike av major domus Karl Martell.

I mitten av 700-talet härskade muslimerna över ett av det största rikena någonsin. Kalifatet nådde då sin största omfattning och sträckte sig från Atlanten till Indien (se karta).

Arabiska blir det förhärskande språket

Araberna gjorde snabba framsteg även på kulturens och samhällsorganisationens områden. I mångt och mycket tillämpade de samma måttfulla imperiepolitik som perserna en gång hade gjort. Man bevarade de olika ländernas förvaltningssystem och lämnade de underkuvade folken ganska stor frihet. Araberna tvingade inte de erövrade folken att bli muslimer, men de som inte blev muslimer fick betala betydligt mer i skatt. Därför blev många muslimer. Men den arabiska aristokratin blev en härskande överklass.

Arabiskan segrade därför hastigt i tal och skrift över de övriga språken inom imperiets gränser.

I kalifatets östra delar skedde en omfattande sammansmältning av arabisk kultur med persisk och syrisk-hellenistisk.

Men det väldiga islamiska imperiet kunde till slut inte längre hållas samman.

Bild:

Karta som visar det arabiska språkets utbredning idag. I de grönmarkerade länderna är arabiskan huvudspråket, i de blå utgör arabiskan ett av flera huvudspråk.

År 750 upprättades ett särskilt kalifat i det muslimska Spanien med Cordoba som huvudstad. Samtidigt flyttades i det östra kalifatet, som nu styrdes av abbasidernas ätt, huvudstaden från Damaskus i Syrien till en nyanlagd stad Bagdad, belägen vid Tigris och inte långt från Eufrat.

Det arabiska väldet går under

Efter hand splittrades Bagdadkalifatet i ett flertal politiskt oberoende arabiska länder, vilka dock erkände kalifen i Bagdad som sitt religiösa överhuvud. Den politiska försvagningen bidrog senare till att en rad invasioner och andra katastrofer ägde rum runt om i arabvärlden från omkring år 1000 och framåt:

På 1000-talet började de kristna tränga fram i Spanien på arabernas (morernas) bekostnad. Kalifatet Cordoba föll sönder.

År 1212 vann en allians av kristna kungar i Spanien segern vid Navas de Tolosa. Därefter kunde Aragonien och Kastilien lägga under sig större delen av kalifatets område i Spanien.

År 1250 togs Algarve i Portugal av de kristna. Landet blev nu enat.

År 1492 försvann den sista resten av morernas spanska välde då Isabella av Kastilien och Ferdinand av Aragonien, som hade förenat sina riken, erövrade Granada.

På 1000- och 1100-talen erövrade seldjukerna (en turkisk folkstam) Persien, Mesopotamien, Syrien och Palestina. Seldjukerna förde dock den islamska traditionen vidare. De kristna korstågen (fr.o.m. 1096 till slutet av 1200-talet) kom därför i första hand att utkämpas mot seldjukerna.

År 1258 erövrades Bagdad av mongolerna och skövlades.

Omkring år 1400 härjades Bagdad svårt av Timur Lenk.

Bland de många folk som under medeltiden trängde in i Mellanöstern österifrån, fanns endast ett, som lyckades upprätta ett rike som blev jämförbart med Bagdadkalifatet under dess storhetstid. Det var turkarna.

Bild:

Vid slaget om Wien år 1683 slogs osmanerna tillbaka av en polsk-tysk armé. Den turkiska förlusten satte gränsen för osmanernas fortsatta expansion norrut i Centraleuropa. Detalj från en målning gjord av Jozef Brandt (1841-1915).

Turkarna tar över islams fana

Det osmanska riket uppstod i slutet av 1200-talet. Det växte till, men slogs tillfälligt sönder av Timur Lenk, men återupptog i början av 1400-talet sin erövringspolitik. Främst drabbades det bysantinska (östrommerska) riket, som gick mot sin undergång efter att ha existerat i mer än tusen år.

År 1453 erövrade turkarna den bysantinska huvudstaden Konstantinopel som var den sista resten av detta rike.

Bärare av traditionerna från arabväldet var snarast Egypten, som tillsammans med Palestina och Syrien efter korstågstiden styrdes av de kraftfulla mamluksultanerna. Många av abbasiderna hade flyttat till Egypten efter Bagdads fall 1258.

År 1517 erövrade den mäktige turkiske sultanen Selim I Egypten med Palestina och Syrien. Därmed ansågs han berättigad att anta titeln kalif.

År 1526 erövrade Soliman I Siebenbürgen och större delen av Ungern. Det turkiska inflytandet sträckte sig nu från Donau i norr till Nilen och Röda Havet i söder, från västra Medelhavet, där man hade Algeriet och Tunisien, till Persiska viken i öster.

År 1571 led Turkiet ett stort nederlag till sjöss mot Filip II:s Spanien vid Lepanto i Korintiska viken. Detta var ett tecken på begynnande nedgång för det osmanska riket Likväl förblev osmanerna länge den dominerande makten i Mellanöstern och en av södra och östra Europas stormakter.

Publicerad: 10 oktober 2014
Uppdaterad: 25 oktober 2016