S

Islam och den arabiska kulturen

Arabernas bidrag till mänsklighetens kulturhistoria är imponerande, men härstammar så gott som uteslutande från kalifatets tid (632-1258). Skapelserna från denna kulturella storhetstid inom islam utgör än idag en inspirationskälla för moderna författare och konstnärer.
Bild:

Stora delar av iberiska halvön var muslimskt 711-1492. Under den här tiden byggdes moskén i Córdoba i Spanien, som var sin tids största moské. Målning gjord av Edwin Lord Weeks (1849–1903).

Arabiskans inflytande över muslimsk kultur

Ordet "araber"har förut (se tidigare artikel) omtalats i två betydelser: dels de ursprungliga ökennomaderna, dels erövrarfolket som skapade kalifatet och blev dess dominerande folk. I våra dagar betecknas emellertid de flesta av Mellanösterns folk som araber, d.v.s. de som talar arabiska och som har antagit arabisk kultur och arabisk livsstil. Både araberna själva och världen i övrigt använder ordet på detta sätt.

Språk- och kulturgemenskapen har självfallet med religionen att göra. Det finns araber, som inte är muslimer, men den stora majoriteten i de arabisktalande länderna bekänner sig till islam.

Arabiskan var Koranens språk och därför blev den islamska missionen samtidigt också en arabisk kulturmission. När ättlingarna till forntidens assyrier och babylonier i Mesopotamien, till araméerna i Syrien, till filistéerna m.fl. folk i Palestina och till de gamla egyptierna antog islam, blev de språkligt ”arabiserade”.

De kristna västerländska folkenheter som araberna fick makten över, ställde sig däremot oftast avvisande till de nya herrarna, både gällande språket och islam som religion. Att kristendomen nästan utrotades från Mellanöstern berodde mindre på araberna än på turkarna, som också lyckades sprida islam till Balkanhalvön i Sydeuropa.

De kringspridda judarna måste naturligtvis kompromissa om språket, men sin religion höll de fast vid, och i det sammanhanget hade de också ett eget heligt språk (hebreiskan) att försvara.

Med turkarna var det ett särskilt förhållande. Liksom många andra folk som råkade in i den arabiska kulturens sfär, blev även turkarna starkt troende muslimer. Men härskarfolket övergav naturligtvis inte sitt språk. De försökte inte heller att påtvinga de underkuvade folken turkiskan, och skulle knappast ha kunnat göra det eftersom arabiskan var Koranens språk.

Bild:

Arkitekturen är ett av de områden där den arabiska kulturens storhet framträder. Fantastiska byggnadsverk med smäckra pelarhallar under hästskovalv, prydda med arabesker och konstfullt stiliserade korancitat påminner oss än idag om arabernas storhetstid. Målning gjord av Jean-Léon Gérôme (1824-1904).

Islams kulturella storhetstid

Arabernas bidrag till mänsklighetens kulturhistoria är imponerande men härstammar så gott som uteslutande från kalifatets tid. Om arabernas kulturinflytande fortfarande är ett levande inslag i världskulturen, beror det på att skapelserna från glanstiden utgör en inspirationskälla för moderna författare och konstnärer.

Det finns en stor litteratur på arabiska, världslig och religiös, vetenskaplig och litterär. Det bör också nämnas att den antika grekiska litteraturen hölls levande på arabiska under en tid, då den var bortglömd i Europa.

Sättet att skriva våra siffror är ett arv från araberna liksom själva ordet siffra (som egentligen betyder nolla). En mängd andra arabiska lånord har också införlivats med de västerländska språken, t.ex. almanacka, amiral, tariff, trafik, alkohol, schack matt (betyder ”kungen är död”).

I likhet med judarna så hyste araberna motvilja mot att avbilda levande varelser i sin konst eftersom det skulle innebära brist på respekt mot Gud den allsmäktige. I stället renodlade konstnärerna andra former, som t.ex. arabesken. Med hjälp av arabesken (konstform med växtornament i slingor och bukter) kunde konstnärer ge uttryck för sin skapande fantasi utan att avbilda levande varelser.

Bild:

Arabesk-mönster i Alhambra, Spanien.

Arkitekturen är ett av de områden, där den arabiska kulturens storhet framträder. Fantastiska byggnadsverk med smäckra pelarhallar under hästskovalv, prydda med arabesker och konstfullt stiliserade korancitat påminner oss än idag om arabernas storhetstid.

Araberna var framstående som naturvetenskapsmän, särskilt inom matematik, astronomi, fysik, kemi och medicin. På det tekniska området har de gjort insatser i fråga om gruvdrift, sjöfart och handel. Konsten att göra papper lärde de av kineserna och förmedlade den senare till Europa.

Arabernas kulturella utveckling avstannar

Man kan undra hur det kommer sig att denna rika kultur har haft så dålig förmåga till förnyelse och vidareutveckling. En förklaring ligger i traditionsbundenheten, som när den är långt driven kan vara, inte bara en styrka, utan också en svaghet. Islam har inverkat bestämmande på arabernas livsstil och tänkesätt i långt högre grad än kristendomen med sina individualiserande ideal.

En annan förklaring kan vara att arabernas politiska öden har haft en förlamande inverkan på själva folkmentaliteten. De snabba och glänsande yttre politiska framgångarna på 600- och 700-talen svarade mot en fanatisk tro på att Allah skulle skänka seger åt de rättrogna. De upprepade och till synes ohjälpliga bakslagen alltifrån 1000-talet, och den allt värre politiska splittringen inom imperiet kan också ha hämmat senare kulturell utveckling.

Under 1400-talet och början av 1500-talet följde den turkiska erövringen, som lamslog arabernas politiska liv och inledde en nedgångsperiod för den andliga och materiella kulturen i Mellanöstern. Nära ett halvt årtusende turkiskt herravälde satte inga märkbara spår i arabernas livsstil och gav inte heller några nya kulturella impulser.

Islam - mer tolerant än kristendomen

Något bör till sist sägas om judarna som levde under turkarna och araberna. Det saknas inte historiska exempel på att den islamiska fundamentalismen har gått ut över judarna. Mohammed själv förföljde dem, då de vägrade att anta hans lära. Även almoraviderna och almohaderna, krigiska berberfurstar från Nordafrika, som på 1000- och 1100-talen hjälpte morerna i Spanien mot de kristna, betraktade judarna som fiender.

Men för det mesta har muslimska härskare visat stor tolerans mot judarna. Både kristna och judar har i princip räknats till ”dem som tagit emot skriften”, och mot dessa bör de rättrogna enligt Koranen visa tolerans.

Eftersom judarna, till skillnad från kristna och muslimer, inte strävar efter att sprida sin lära, och eftersom judarna inte hade någon politisk eller militär makt före staten Israels tillkomst, har det varit lättare för muslimska härskare att tillåta judar att bo och utöva sin religion i muslimska riken, än att låta kristna få göra det.

På Bagdadkalifatets tid bodde många judar (mest bönder och hantverkare) i Mesopotamien. Där fanns utmärkta judiska skolor och högskolor. Även mongolhärskarna var i regel toleranta mot judarna i religiöst hänseende.

Den judiska kulturen hade sin storhetstid under medeltiden i kalifatet Córdoba (det kalifat som styrde det muslimska Spanien och delar av Nordafrika från staden Córdoba 929-1031). Judisk filosofi och diktning blomstrade där. I detta s.k. moriska Spanien kunde judar ha viktiga befattningar (tjänster) inom i stort sett alla yrkesområden.

Judarna kom senare i kläm under striderna mellan morer och kristna. För att undgå de kristnas förföljelser flydde därför många judar på 1400- och 1500-talen från Västeuropa till det osmanska riket.

Publicerad: 12 oktober 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016

Annons