Redan under vendeltid hade nordborna etablerat sig i Baltikum, och genom sin närhet till Ryssland kunde de nu få en viktig roll som förmedlare av varuutbytet mellan öst och väst. Själva hämtade de från Ryssland slavar, pälsverk och vax, som kunde bytas mot ädelmetaller från kalifatet och svärd från frankerriket.
Handelsfärderna övergick snart i regelrätta plundringståg, första gången omtalade i samband med överfallet mot klostret Lindisfarne i England 793. Karl den store förbjöd därför vapenexport till nordborna.
De omtalade härjningarna i Västeuropa och Medelhavsområdet bedrevs dock huvudsakligen av danska och norska vikingar, liksom kolonisationen av den nordatlantiska övärlden. Även om vikingar från Götalandskapen också deltog i dessa expeditioner låg tyngdpunkten i den svenska expansionen i öster. De s.k. rus roll i det ryska rikets tidiga historia är ett exempel på detta. En rusisk flotta slogs tillbaka utanför Konstantinopel år 865, och vikingar ("väringar") kom senare i stort antal även att tjänstgöra i den bysantinske kejsarens livvakt.
Följder av vikingatågen
Bakgrunden till vikingarnas militära framgångar var den stora rörlighet de ägde i sina grundgående skepp, med vilka de kunde tränga långt uppströms i floder och lägga till vid otillgängliga stränder, slå till och sedan försvinna innan försvararna hunnit mobilisera sina styrkor. Hotet från vikingarna kom följaktligen att leda till militära reformer i Västeuropa, där en beriden feodaladel och ett nät av befästa borgar uppkom. Det hårdnande militära motståndet ledde i sin tur till att vikingaflottorna måste bli större och bättre samordnade, och detta påskyndade i sin tur rikssamlingen i Norden.
Kristnandet och uppkomsten av handelsplatser som Birka var andra viktiga konsekvenser av vikingatågen. Att dessa så småningom upphörde hängde samman med att nordbornas militära överläge neutraliserats genom riddarhärarna, samtidigt som vikingarna själva kristnats och införlivats i Västerlandet. Dessutom hade handelsvägarna genom Ryssland snörts av i början av 1000-talet. Mängden arabiska silvermynt i svenska gravfynd minskar dramatiskt från denna tidpunkt.
När öst-västhandeln åter tog fart genom korstågen kring 1100 skedde utbytet åter över Medelhavet.
Det finns dock en tydlig kontinuitet mellan vikingatågen och de korståg som svenska kungar företog på andra sidan Östersjön under i 1100- och 1200-talen. Också här var kolonisation och handel viktiga motiv.
LÄS MER: Vikingatiden
LÄS MER: Vikingatidens Sverige
LÄS MER: Vikingarnas resor och kolonisering i österled och västerled
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
