M

Vikingatidens Sverige

Från omkring år 800 till 1050 reste många nordbor ut i världen. De kallades vikingar. De flesta av dem var duktiga och fredliga köpmän, som byggde handelsstationer och grundade städer. Men andra vikingar anföll byar och städer runt Europas kuster, dödade oskyldiga invånare, brände och rövade.
Bild:

De flesta av vikingarna i österled var handelsmän. Ganska säkert lastade de pälsverk i sina skepp liksom honung och vax. En del av dem rövade slavar på vägen längs floderna. Långt i sydöst bytte de sin last mot varor från kalifernas stora välden.

"För nordmännens raseri bevara oss milde Herre Gud”, bad tyskar, friser och fransmän i sina kyrkor. Men troligen var vikingarna ändå inte mer brutala än andra folk i Europa.

Vi vet inte säkert hur ordet viking kommit till. Kanske hörde det en gång samman med vik. Folk som bodde i vikarna och seglade ut därifrån. De svenskar som seglade österut kallades inte vikingar utan varjager eller rus.

Nordiska köpmän hade redan före vikingatiden seglat längs Västeuropas kuster och sett de rikedomar som fanns där. Vad de berättade lockade andra nordbor att ge sig ut på plundringståg.

Bakom vikingatågen fanns även andra orsaker än vinningslystnad. Missväxt och hungersnöd eller brist på odlingsbar jord kan ha drivit nordbor att söka ny jord. Förtryck eller hot från de egna hövdingarna eller landets kung kan ha drivit andra att gå till sjöss.

Skepp som ändrade historien

Under 700-talet utvecklades vikingaskeppen i Norden. De smög sig överraskande fram i meterdjupt vatten - de var tillräckligt låga för att kunna ros, de var lätta nog för att kunna dras över land, de var breda nog för att kunna seglas väl. Med stora segel av ylle tog de sig i lämplig vind fram i 20 knops hastighet.

Skeppen fanns av olika slag: små fiskefartyg, bulliga handelsfartyg och 30-40 meter långa krigsskepp. Norrmännen byggde dem av fur, övriga nordbor använde ekvirke. Utan dessa skepp hade vikingarna aldrig nått framgång.

Till Island, Grönland och Vinland

Djärvt sökte sig vikingarna fram över haven med hjälp av stjärnornas ställning på himlavalvet och solens gång. De stora öarna i Nordatlanten visade sig vara folktomma. Norrmän slog sig ner på Färöarna. Troligen var det vikingar som kom ur kurs, missade Färöarna och i stället fann det likaså folktomma Island omkring år 870. På 50–60 år koloniserades sedan kustområdena på denna ö.

Bild:

Karta som visar vikingarnas resor i väst och öst. Det var i regel danskar och norrmän som seglade i västerled medan svenskarna mest färdades i österled mot Ryssland och ner till Konstantinopel.

Flera isländska sagor berättar, att hövdingen Erik Röde i slutet av 900-talet seglade västerut från Island och upptäckte Grönland. Han lockade andra islänningar att flytta dit. Enligt sagan fortsatte Leif den lycklige, Eriks son, ännu längre mot väster och fann ett land som han kallade Vinland. Mycket tyder på att denne Leif Eriksson upptäckte Nordamerika och landsteg på kusten av New Foundland. I dessa trakter har man grävt fram nordbornas boplatser och hittat flintstenar från Grönland och Island. Det är också känt att vikingar seglade längre söderut. De fann vilda vindruvor, vilket kan förklara namnet Vinland.

På Grönland levde nordborna som vikingar cirka två hundra år efter att vikingatiden tagit slut i Norden. De kristnades och byggde kyrkor. Men klimatet försämrades och odlingen försvårades. De tvingades äta nästan bara fisk. Undernäring och sjukdomar följde. Bosättarna på Grönland dog ut eller lämnade ön.

Svenskar i österled

Från Uppland och andra kustlandskap söder därom reste de flesta vikingarna österut. På vikingatiden omtalas de ofta som rus, ett ord som svenska forskare säger vara släkt med Roslagen, kustområdet i Uppland. Kanske är det samma ord som finns i namnet Ryssland.

På andra sidan Östersjön kunde de svenska vikingarna segla in genom Finska viken och över Ladoga för att så småningom fortsätta i Volga fram till Kaspiska havet. Eller de kunde ro uppför Dyna, Njemen eller Weichsel, sätta skeppet på rullar och via Dnestr, Dnepr eller Don nå fram till Svarta havet och kanske vidare till Bysans eller Miklagård, som nordborna kallade huvudstaden i det östromerska riket. Många tog tjänst som väringar, livvakter hos kejsaren där.

De allra flesta av vikingarna i österled var handelsmän. Ganska säkert lastade de pälsverk (sobel, ekorre m.m.) i sina skepp.  En del av dem rövade slavar på vägen längs floderna. Långt i sydöst bytte de sin last mot varor från kalifernas stora välde. Varorna hade fraktats dit av arabiska köpmän (från Bagdad styrde kalifen över det enorma arabiska riket). Eller de gjorde sina affärer i de stora ryska städerna Novgorod  och Kiev. Många vikingar bosatte sig för resten av livet på handelsplatser som Staraja Ladoga och Gnezdovo, vilket gravfält och runstenar berättar om.

Efterhand blev det mäktiga stormän som ledde vikingarnas flottor och härar. Hemma kämpade de om makten över det egna landskapet eller ännu större områden.

Bild:

Både män och kvinnor deltog i arbetet på gården, och även barnen hjälpte till på åkrarna.

Nordiska bönder

De flesta nordbor levde i hemtrakten på jordbruket. De odlade råg, korn och havre, rotfrukter, ärter och bönor. De plockade bär och frukter i skogen, de jagade och fiskade. Kor, hästar och grisar var mycket mindre än de är idag och korna gav inte alls så mycket mjölk. Man drack vatten och vid festerna öl. Ibland förekom mjöd, en dryck framställd av jäst honungsvatten med tillsatta kryddor. Griskött var festmat, men för övrigt vet vi inte så mycket om vikingarnas matlagning och rätter.

Hos de hedniska vikingarna var kvinnan inte alls så underordnad mannen som hon sedan blev när kristendomen kom till Norden. Hon hade viktiga uppgifter i hushållet, särskilt om männen under sommarhalvåret seglade utrikes. De isländska sagorna berättar ofta om nordiska kvinnor som var vana att bestämma och vars åsikter respekterades av mannen.

Läs om vikingarnas släktsamhälle, handelsplatser, kristnandet av Norden m.m. >

Nordiska namn lever kvar

Både i Normandie och i England ser vi ännu spåren efter nordmännen. Personer och orter bär deras namn.

I Normandie
Det finns idag många fransmän som heter Auber, Osmond och Tursis efter vikingar som Asbjörn, Asmundr och Thorgisl. Platser som för tusen år sedan kallades Bramis tomt och Gunnis tomt benämns nu Brametot och Gonnetot.

Orden tomt och toft hade samma innebörd. Namnet Yvetot i norra Frankrike liknar mycket skånska Ivetofta.

I Storbritannien
I England och Skottland hittar vi namn som Trollotoft, Lowestoft och Toftnes. Här syns spåren efter vikingarnas bosättning tydligt: Grimsby och Slingby (Grims gård och Slengs gård), Derby och Whitby, Sculthorpe och Gunthorpe (Skulis torp och Gunnis torp).

Nordiska namn på personer lever knappast kvar i England, men däremot har många vardagsord kommit in från vikingatidens danska och norska: husband (husbonde), die (dö), ill (ilde, illa), skin (skinn, hud), kettle (kedel, kittel), misstake (misstag).

Uppgifter och frågor

  1. När började vikingatågen – och varför?
     
  2. Vad tycker du är värt att minnas om det jordbruk som bedrevs i Sverige under vikingatiden?
     
  3. Du är reporter som fått i uppdrag att skriva en kort artikel om livet på en vikingagård.
     
  4. Varför lyckades vikingarna med både handel och krigståg?
     

Obs! I avsnitten om järnåldern, vikingatiden, fornnordisk religion och Nordens kristnande finns mer fakta och frågor som berör ämnet.


Text: Hans Thorbjörnsson, medförfattare till bl.a. Direkt Historia, Sanoma Utbildning
Texten ingår i läroboken Direkt Historia.


Läs mer om

Publicerad: 19 februari 2016
Uppdaterad: 17 oktober 2016