M

Vikingarnas resor och kolonisering i österled och västerled

Vikingatiden innefattar järnålderns slutfas och kännetecknas främst av en ökad verksamhet med handels- och plundringsresor från Sveariket, Danmark och Norge - både österut och västerut.
Bild:

Leif Eriksson upptäcker Amerika, målning av Christian Krohg (1852–1925).

I österled

Redan under vendeltiden (550-800 e.Kr, se järnåldern) hade Sveariket haft långväga handelsförbindelser, främst i östlig och sydlig riktning. Under perioden grundades en rad handelskolonier, bl. a. i Baltikum. Dessa var starkt befästa och fungerade som länkar mellan den stora handelsplatsen Helgö i Mälaren och fjärran belägna marknader. Omkring år 800 flyttades handelsplatsen till Björkö där staden Birka grundlades.

Samtidigt började handelsresorna österut bli mer regelbundna och inriktade på kalifatet i Bagdad där det fanns gott om silver (som var eftertraktat i Norden). Handelsfärderna gick längs de stora floderna i Ryssland, främst Volga och Dnjepr, ner till Kaspiska havet och Svarta havet. På många platser grundlade nordborna (i krönikorna omtalade som "rus") kolonier. Om detta vittnar också fynd från tusentals gravhögar som tyder på nordisk bosättning. Bland de viktigaste östliga nordiska koloniera var Staraja Ladoga, Holmgård (nutida Novgorod), Smolensk och möjligen delar av Kievriket.

Snabba överfall

De grundgående och snabba nordiska skeppen var avgörande för nordbornas framgångar. Vikingaskeppen hade också mycket god lastförmåga och kunde vid ett överraskningsanfall dras upp på vilken strand som helst. Med hjälp av medförda hästar kunde även mål längre inåt land nås på kort tid. Innan befolkningen hunnit samla sig till försvar var vikingflottan långt ute till havs igen.

Först när de västeuropeiska länderna byggt upp ett varnings- och kustförsvarssystem och även skaffat sig egna flottor som kunde möta anfallen redan ute till havs, avtog vikingarnas framgångar. Detta är en av orsakerna till att vikingatågen och därmed vikingatiden tog slut i Norden vid mitten av 1000-talet.

Handelsvaror som pälsverk, slavar, vapen, vax, honung och valrosständer byttes i arabvärlden mot silver i form av mynt, smycken och obearbetade silverstänger.

Rika silverskatter i Sverige vittnar om intensiteten i denna handel. Särskilt Gotland framträder som en betydande sjöfararstat med ett uppenbarligen alldeles speciellt handelspolitiskt förhållande till Sveariket. Enbart på Gotland har påträffats hundratals silverskatter.

Silverskatterna på Gotland är koncentrerade till tre perioder: 940-960, omkring år 1000 samt 1050-1060. Detta avspeglar sannolikt orostider, möjligen angrepp av piratflottor.

Handeln med arabvärlden avtog successivt under 900-talet, bl.a. på grund av fientliga folkstammar i Sydryssland. Samtidigt intensifierades nordbornas kontakter med Central- och Västeuropa.

Vikingarnas företag i österled beskrivs framförallt i Nestorskrönikan, men även arabiska reseberättelser ger oss viktig information om nordborna i öster, bl.a. Ibn Fadlans och Ibn Khordabehs skildringar.

Bild:

Vikingarnas plundrings- och handelsfärder i grova drag.

I västerled

Danskarnas och norrmännens aktiviteter i västerled var i huvudsak inriktade på plundring och kolonisering, även om rika handelsplatser som Hedeby i Danmark och Skiringsal i Norge också vittnar om en betydande handel med Västeuropa.

Orsakerna var möjligen överbefolkning och ett växande behov av upprättande av kolonier med ny mark att odla. Men de tidigaste operationerna var rena piratanfall på oskyddade kustavsnitt i Västeuropa.

Danskarnas angrepp mot Västeuropa inleddes 793 då en vikingaflotta anföll ön Lindisfarne (Holy Island) utanför Englands östkust. Därefter anföll nordborna år 795 Orkneyöarna och Hebriderna. Där upprättades även basstationer för de kommande anfallen på resten av Västeuropa.

År 812 intog norrmännen stora delar av Irland och Dublin blev under lång tid deras huvudsäte på ön. Hela 900-talet var en blodig kamp mellan norrmän och irländare på ön. Först år 1014 lyckades irländarna göra sig fria från nordmännen efter det berömda slaget vid Clontarf, där nationshjälten Brian Boru stupade.

Den första stora invasionen av England ägde rum 866 då danska vikingar lade under sig stora delar av södra England.

År 878 försökte nordborna införliva även Wessex i det danska området, men vikingarna blev slagna av Alfred den store.

Nordbornas område i England (Northumberland, Ostangeln, halva Mercia och ett stycke av Essex) kallades mellan åren 876 till 954 för "Danelagen" (se karta). Dessa områden förlorades efterhand. Under 900-talets första hälft erövrade kungarna av Wessex större delen av det danska området och den sista danska staden, York, föll år 954.

År 991 trängde den norske Olav Tryggvason in i Themsen och utkrävde den första av de s.k. Danagälderna (beskattning), och 1013 anlände Sven Tveskägg med en stor vikingaflotta och erkändes som kung över hela England. Vid hans död år 1017 övertogs riket av sonen Knut. Riket kom med tiden att delas av dennes söner.

Den intensiva nordiska bosättningen i England kan fortfarande spåras i de olika ortsnamnen: alla som slutar på -by och -thorp är av nordiskt ursprung. Av stor betydelse för vår kunskap om dessa bosättningar är Domesday Book från 1086, en jordebok med ortnamnsangivelser.

Det låga antalet vikingagravar på de brittiska öarna visar att nordborna där ofta lät kristna sig och begravas på kyrkogårdarna.

Bild:

Ragnar Lodbrok och en vikingaflotta på väg att plundra Paris. Bild från serien "Vikings".

Frankerriket (Frankrike) drabbades för första gången av vikingarna år 841 då en flotta seglade uppför Seine och brände staden Rouen. Efter en serie anfall under de följande åren kunde Ragnar Lodbrok (se serien Vikings) 845 tränga ända fram till Paris varefter en stor lösen (skatt) utbetalades. Sådana härjningar pågick till år 900 då vikingahövdingen Rollo eller Rolf slöt fred med frankerkungen Karl den enfaldige och lovade vakta landet i gengäld mot att nordborna fick ett område i norra Frankrike, det som idag kallas Normandie.

Till de mest imponerande företagen under vikingatiden hör seglatserna till Island, Grönland (från 982) och Nordamerika, som vi känner genom Landnámabók, Íslendinga bók och Erik Rödes saga. De grönländska vikingarna gjorde regelbundna resor till Nordamerikas östkust (Vinland) (se faktarutan nedan).

Upptäckten av Amerika

Vinland var vikingarnas benämning på New foundland på Nordamerikas östkust. Enligt sagorna besöktes området regelbundet av nordborna som var bosatta på Grönland.

Enligt Erik Rödes saga [Erik Röde var en norsk viking, död ca 1000 f.Kr. Sagan är skriven ca 1200. Erik Röde blev förklarad fredlös på Island. Han seglade då västerut och upptäckte Grönland 982. Eriks son Leif Eriksson skall ha gjort en resa till Vinland, d.v.s. den nordamerikanska kontinenten.] och Snorres Heimskringla skulle Leif Eriksson ha upptäckt Vinland år 1000 och ha bott där tillsammans med 35 man under ett år. Förmodligen har behovet av timmer till de grönländska kolonierna varit en av huvudorsakerna till dessa resor. Andra resmål på den nordamerikanska kontenenten har varit Markland (skogland) och Helluland (stenland). Vinland betyder möjligen gräsland eller äng. Markland motsvara nog Labradorkusten, medan Helluland torde utgöra nuvarande Baffinön.

Nordbornas besök i dessa avlägsna trakter är idag arkeologiskt bevisade. Redan på 1960-talet undersöktes bebyggelserester efter vikingarnas kortvariga bosättningar i Nordamerika.

Uppgifter och frågor

Frågor på texten:

  1. Varför skapade svearna kolonier i Gårdarike (nutidens Ryssland)?
     
  2. Av vilka anledningar tror du att det finns och har funnits så många silverskatter nedgrävda på Gotland?
     
  3. Hur gick det till när de brittiska öarna erövrades av Nordborna? Nämn huvuddragen.
     
  4. Hur lyckades frankerna skydda sig mot nordmännen på 900-talet?

Ta reda på:

  1. Vad är och vad betyder Normandie?
     
  2. När levde Ragnar Lodbrok och när levde Rollo som är Ragnars bror i serien Vikings?

Diskutera:

  1. Nämn skillnader och likheter mellan vikingatågen i öst och väst.

 

Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
Anna Lihammer, Vikingatidens härskare, Historiska Media, 2013
Catharina Ingelman-Sundberg, Boken om vikingarna, Prisma, 1998


Text: Leif Löwegren, tidigare gymnasielärare i religionskunskap, historia och filosofi vid Lerums gymnasieskola och ämnesdidaktiker i religionskunskap och historia vid Lärarhögskolan i Göteborg.

Publicerad: 09 maj 2016
Uppdaterad: 17 oktober 2016