+ Visa hela artikelserien
S

Internationella brottmålsdomstolen (ICC)

Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) togs i bruk 2002 och fungerar som ett komplement till den Internationella domstolen i Haag som är ett av FN:s sex huvudorgan. ICC skapades för att kunna utreda och döma för folkmord och brott mot mänskligheten.
Bild:

Internationella brottmålsdomstolens högkvarter i Haag, Nederländerna.

Vår tids väpnade konflikter

Efter kalla krigets slut har de internationella skeendena i världen blivit mindre förutsägbara samtidigt som FN:s betydelse och handlingsutrymme har ökat. Detta beror främst på att USA, Kina och Ryssland numera inte utnyttjar sin vetorätt lika ofta i FN:s säkerhetsråd för att stoppa beslut inom FN. Den ökade enigheten har lett till bättre möjligheter till en gemensam syn på globala problem och global utveckling inom FN:s ramar.

Samtidigt har även krigen och konflikterna förändrats till sin natur. Vår tids väpnade konflikter består till största delen av inomstatliga inbördeskrig mellan olika parter (både nationella och internationella) som inte alltid är lätt att få grepp om som utomstående. Endast en mindre del av världens krig sker numera mellan olika stater.

Men förutsättningarna för ett fungerande FN - som det var tänkt från början med aktiva och ansvarstagande medlemsländer som är med och bestämmer över internationella händelseförlopp - har blivit gynnsammare. Den internationella rätten grundar sig på detta.

Globaliseringen och mänskliga rättigheter

Världen har blivit mindre och mer sammanbunden. Ett starkt FN som fått internationell tilltro och legitimitet är därför nödvändigare än någonsin. Men för att FN ska kunna upplevas som betydelsefullt av alla individer, måste de mänskliga rättigheterna bli mer än en moralisk förpliktelse för staterna att följa.

I samband med upprättandet av Internationella brottmålsdomstolen (se nedan) har ett stort steg mot en global grundlag gällande mänskliga rättigheter tagits - en lag som också leder till påföljd mot individer om den inte efterlevs.

Vikten av en internationell brottmålsdomstol

Under 1900-talet har vid ett flertal tillfällen provisoriska domstolar upprättats för att komma till rätta med krigsförbrytelser. De första stora rättegångarna om brott mot krigslagar och mänskliga rättigheter som kom att prövas i praktiken, var Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget.

Svagheten med dessa rättegångar var att de dikterades (bestämdes) av segermakterna efter redan gångna händelser. Detta gjorde att rättegångarna kunde upplevas som partiska och till viss del orättvisa i omvärldens ögon (främst för de förlorade staterna).

Styrkan i Nürnbergrättegångarna var att de bidrog till ett nytt sätt att se på krig, där aktörerna kunde ställas till svars för sina handlingar.

Efter kalla krigets slut har dessa tankar återigen prövats i realiteten i säkerhetsrådets regi då det har satts upp två krigstribunaler (tillfälliga krigsdomstolar) - efter konflikterna i Jugoslavien och i Rwanda. Men i likhet med Nürnbergrättegångarna var även dessa krigstribunaler skapade efter att brotten hade begåtts vilket medförde att de också blev en slags instrument för hämnd och återupprättelse.

Internationella brottmålsdomstolens uppkomst

Trots svårigheter med att efterfölja FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna, så innebär deklarationen ändå ett mycket stort framsteg i ett historiskt perspektiv eftersom mänskliga rättigheter alltsedan FN:s tillkomst 1948 har införlivats i världens länders nationella lagstiftningar.

Upprättandet av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) år 2002 har därefter ytterligare ökat kraven på att de mänskliga rättigheterna följs av staternas regeringar. Förutom att åtal mot individer kan väckas, kan nu även brott som inte gjorts i samband med krig leda till åtal och fällande dom för de ansvariga.

Bild:

Internationella brottmålsdomstolens medlemsländer, 2007.

Genom upprättandet av den permanenta Internationella brottmålsdomstolen har vägen beretts för nya normer inom internationell rätt där det förhoppningsvis så småningom kommer att bli lika självklart att anklaga en krigsförbrytare som det idag är att åtala grova förbrytare inom nationell civillagstiftning.

Grundtanken med Internationella brottmålsdomstolen är att ingen ska kunna skylla sina brott på plikt eller politiska orsaker utan att komma undan det personliga ansvaret. Ingen, inte ens statschefer, ska kunna ha diplomatisk immunitet. 

Eftersom Internationella brottmålsdomstolen är en permanent institution med redan på förhand formulerade lagar (se nedan), kan den verka på objektiv och oberoende grund där alla ställs lika inför lagen oberoende av nationalitet, befattning och så vidare. Detta bidrar också till att ge domstolen stark legitimitet.

Internationella brottmålsdomstolens möjligheter att ställa ansvariga inför rätta och skapa rättvisa ger även ett internationellt stöd till de drabbade offren och regionerna. Detta har visat sig mycket viktigt för att de inblandade ska kunna komma tillrätta med sitt förflutna.

Hur fungerar Internationella brottmålsdomstolen?

Internationella brottmålsdomstolen ska utgöras av ett stort antal opartiska professionella domare från olika länder och vara ett komplement till de nationella domstolarna som alltid kommer att ha företräde på alla fall som sker inom dess domäner.

Det är bara i de fall som de nationella domstolarna inte lyckas ställa ansvariga inför rätta eller inte anses döma dem tillräckligt hårt som Internationella brottmålsdomstolen tar över. Liksom i alla andra fall med konventioner (juridiskt bindande avtal) är det endast de stater som ratificerat (undertecknat) avtalet som är bundna av det.

För att Internationella brottmålsdomstolen ska kunna utkräva domsrätt måste någon av följande premisser uppfyllas:

  • Den anklagade är medborgare från ett land som ratificerat stadgan.
  • Brottet har begåtts på territorium till en stat som ratificerat stadgan.
  • Eller att ett land som inte ratificerat stadgan ändå väljer att acceptera Internationella brottmålsdomstolens domsrätt i ett speciellt fall där brottet begåtts inom landets gränser eller av individer med medborgerskap i landet i fråga.

Därtill kan även specialfall överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen av säkerhetsrådet utan att hänsyn tas till ratificeringar. Det sätts då upp en särskild domstol för ändamålet. 

Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion innefattar fyra huvudkategorier av brottsrubriker:

  1. Brott mot mänskligheten
  2. Folkmord
  3. Krigsförbrytelser
  4. Aggressionsbrott (fredsbrott)

Internationella brottmålsdomstolens problem

Alla nationer begår krigsbrott av olika slag i samband med stora väpnade konflikter, vilket är en konsekvens av att krigets onaturliga natur som vänder upp och ned på tidigare normer. Det är därför nödvändigt att Internationella brottmålsdomstolen endast handhåller de grövsta brotten och att övriga brott döms på nationell nivå för att ICC inte ska urvattnas och överbelastas.

Efter deklarationen av de mänskliga rättigheterna 1948 har stadgan (de mänskliga rättigheterna) kompletterats stegvis och efterhand accepterats av allt fler av världens länder. Detta innebär dock inte att den efterföljs i praktiken av alla stater eftersom FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna inte utgör något förpliktande avtal i verklig mening. Istället är stadgan endast rekommendationer om ett moraliskt förhållningssätt för världens stater. Men de mänskliga rättigheterna har likväl haft stor betydelse för världsopinionen och blivit en viktig normsättare i det internationella systemet (bland världens stater).

FN har haft stora problem med att fullfölja deklarationen om de mänskliga rättigheterna med en konvention (överenskommelse) som garanterar att den efterföljs (Romstadgan som utgör grunddokumentet för Internationella brottmålsdomstolen, kan ses som en del av en sådan). Detta beror på att världens stater mer eller mindre är kvar i gamla tankebanor där statliga angelägenheter sätts före globala intressen. Världens länder vill därför i regel inte ha någon inblandning utifrån i inomstatliga affärer.

Bild:

Internationella brottmålsdomstolens logga.

Ett stort problem med Internationella brottmålsdomstolen och dess regelverk är därför att det går emot staternas suveränitet (självbestämmanderätt) och den inomstatliga ”nationalismen”.

Det kan innebära svårigheter (även i fredstid) att få ansvariga utlämnade om de har folkligt stöd eller annan typ av inomstatlig legitim auktoritet. Detta gäller inte minst åtal mot staternas krigsmakt där ansvariga krigsförbrytare kan ses av folket som plikttrogna försvarare eller hjältar.

Ett annat problem för Internationella brottmålsdomstolen är att vissa av världens mäktiga stater ännu inte ratificerat ICC (se Romstadgan). Bland dessa stater finns bland annat USA, Ryssland och Kina vilka alla tre är permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd.

Många av de stater som inte har ratificerat Romstadgan (som ICC bygger på) är rädda för att domstolen ska kunna bli ett redskap för konkurrerande stater och fiender att komma åt dem och inskränka deras makt. För att blidka dessa länder i frågan (främst USA) kom man överens om att även låta FN:s säkerhetsråd få inflytande över Internationella brottmålsdomstolen i form av att det kan fördröja en ICC-undersökning med ett år genom medlemmarnas vetorätt.

Internationella brottmålsdomstolen i framtiden

Så länge stater som USA motarbetar Internationella brottmålsdomstolen är det i svårt att realisera dess lagar och därmed legitimera dess existens. USA:s militära makt behövs antagligen för att Internationella brottmålsdomstolen ska kunna vara effektivt och inte anpassas till en tandlös skuggdomstol. För i krig måste även vapenmakt användas (genom hot eller verkan) för att ställa ansvariga inför rätta. Det samma gäller även i fredstid då nationalistiska eller politiska motiv ibland sätter käppar i rättvisans hjul. 

Internationella brottmålsdomstolen är viktig för att den bidrar till att göra det internationella människorättssystemet mer trovärdigt (genom det direkta sambandet mellan personliga handlingar och personligt ansvar).

Internationella brottmålsdomstolen står dessutom för kärnan i FN:s väsen - att skapa och upprätthålla ett internationellt samarbete för att främja de mänskliga rättigheterna.

Läs mer om internationell rätt och folkrätt >

 

Litteratur:
David P. Forsythe, Human Rights in international Relations, Cambridge University Press, 2000
Lars Eriksson m.fl., FN - Globalt uppdrag, FN-förbundet, 2005
Svante Karlsson, Freds- och konfliktkunskap, Studentlitteratur, 2004
Robert Jackson och Georg Sörensen, Introduction to International relations - Theories and approaches, Oxford University Press, 2003
Helena Lindholm Schulz, Krig i vår tid, Studentlitteratur, 2002
 

Text: Robert de Vries (red.)

Uppdaterad: 11 juli 2017
Publicerad: 09 juli 2017