S

Europatanken genom tiderna - från antiken till idag

Finns det en särskild europeisk identitet? Finns det kanske rent utav en europeisk nationalism? Kommer Europas stater så småningom att bilda en stat, kommer den europeiska unionen att bli likt Amerikas förenta stater? Vad händer då med nationalismen i Europa? Försvinner den tyska, engelska och svenska nationalismen och vi får alla en europeisk identitet och känner oss som européer, inte som svenskar och fransmän eller belgare?
Bild:

Europakarta från 1640.

Dessa frågor skall vi diskutera ett slag. Något svar kommer vi kanske inte fram till. Ytterst handlar denna fråga om personliga ideal och politiska visioner.

Har Europa alltid funnits?

Svaret på den frågan är ett klart nej. Varken som geografisk eller politisk enhet är Europa särskilt gammalt.

Om vi börjar med att titta på geografin, kan det i dag synas som om Europa är en väl avgränsad enhet. Medelhavet, Atlanten, Ishavet och Uralbergen, fyra naturliga gränser. Då måste vi komma ihåg att det vi idag betraktar som naturliga gränser, ett hav t.ex., inte var det för tusen år sedan. Vatten har alltid förenat människor, medan landmassor oftast har varit svåra att färdas på, och därför skilt människor åt.

Dagens Europa har ett väl utvecklat vägnät med städer och byar som ligger längs med vägarna, som förbinder kontinentens alla hörn. Detta är relativt nytt. För tusen år sedan bestod Europa till stora delar av ogenomträngbara skogar. Vilda och farliga områden som man inte gav sig ut i frivilligt.

I Medelhavsområdet höggs skogen ner tidigt och människan började anlägga vägar.I Mellaneuropa däremot stod skogarna kvar långt in i modern tid. Dessa skogar i nuvarande Tyskland, Polen och Tjeckien utgjorde, tillsammans med Alperna, en naturlig gräns norr ut. Människorna i Medelhavsområdet gav sig inte gärna upp i dessa trakter. Romarna skulle mycket väl ha kunnat erövrat områden längre norr ut, man var aldrig intresserade av detta. Deras intresse riktade sig söder ut.

Medelhavet var under antiken inte en gräns, utan en kommunikationsled. Från Italien till Nordafrika kunde man lätt ta sig med båt. Medelhavet förband människor på ett naturligt sätt. Det var naturligt för greker och romare att bygga upp sina riken kring Medelhavet. Vi kallar ju också detta hav för Medelhavet, havet som ligger i mitten och förenar. Romarna kallade det för Mare nostrum, vårt hav. Navet i vårt rike.

Romarrikets upplösning på 400-talet

Så länge romarriket existerade fanns det således inget Europa. När romarriket bröt samman i Västeuropa på 400-talet e.Kr uppstod en ny situation. När araberna sedan erövrade Nordafrika på 600-talet var delningen av Medelhavsområdet ett faktum. Romarriket hade erövrats av germanstammar med kontakter norrut och Nordafrika hade erövrats av araber med kontakter söder och öster ut. Medelhavet blev en gräns för första gången i världshistorien. Idag betraktar de flesta européer Nordafrika som en helt annan värld, för 1500 år sedan tillhörde Sydeuropa och Nordafrika samma kultur.

Bild:

De mörkblå fälten visar kristendomens utbredning år 325 e.Kr. Det som markerats i ljusblått visar kristendomens spridning i början av 600-talet strax innan islams uppkomst. Senare under 600- och 700-talen erövrade muslimerna de kristna områdena i Mellanöstern och Nordafrika.

Den geografiska enheten kring Medelhavet fick vika för den nya politiska realiteten. Det uppstod två skilda politiska system om man så vill. Söder om Medelhavet organiserades samhället efter islams regler och mönster, med det arabiska språket och den arabiska kulturen som sammanhållande länk. Norr om Medelhavet var det kristendomen som blev den gemensamma ideologin och det latinska språket och resterna av den romerska kulturen blev sammanhållande länk.

En europeisk identitet växer fram

När Medelhavet blev stängt för sydeuropéerna riktade man sina blickar norr ut. Successivt inlemmades även Nordeuropa i det kristna enhetssamhället, som kom att kallas för Europa.

Den europeiska identiteten kom alltså att vila på kristen och romersk grund. Den romerska rätten, det latinska språket och utbildningstraditionen och den kristna läran i dess katolska form blev den gemensamma grunden för Europa. Detta skedde naturligtvis inte över en natt. Det tog hundratals år av medveten likriktning för att skapa det europeiska enhetssamhället. De som inte passade in i enheten förföljdes och mördades. Vi får inte idyllisera det medeltida Europa. Det var genom våld och kättarprocesser som enheten upprätthölls. Det var en i högsta grad framtvingad enhet, framtvingad av kyrkan och de världsliga härskarna för att få makt och kontroll. Individen hade aldrig något val.

Fast en enhet och en gemensam identitet fanns där under medeltiden, de nationella avvikelserna var mindre än idag. Gränser existerade inte som i våra dagar och de som kunde och hade möjlighet att röra sig över gränserna gjorde det i en utsträckning som europén åter har börjat göra igen först i våra dagar. Genom kyrkans hårdhänta behandling av människor hade en gemensam livsstil skapats. Frågade man en europé under medeltiden var han hade sin identitet skulle vi troligen fått till svar att den var kristen, dvs europeisk. På det sättet kan vi säga att det europeiska sattes före det nationella under medeltiden. Minoriteter som judar och romer behandlades hårt och blev ofta syndabockar för olyckor och katastrofer.

Renässans och reformation - den europeiska enheten försvagas

På 1500-talet ändrades bilden något på grund av två händelser. Den första var reformationen, den andra framväxandet av starka furstar och furstestater.

Bild:

Kartan visar kristendomens delning i Europa efter reformationen på 1500-talet. Den protestantiska delen av Europa i blått och den katolska delen i grönt. Under medeltiden hade kristendomen (i form av katolicismen) fungerat som ett sammanhållande kitt för en slags europeisk kulturell identitet. Reformationen splittrade därför Europa kulturellt.

Med reformationen sprack den religiösa och ideologiska enheten. Vi fick åter en gräns mellan Nord- och Sydeuropa. Även inom det protestantiska Nordeuropa och det katolska Sydeuropa gick enheten förlorad och ersattes av en större mångfald vad gäller sedvänjor och livsstilar. Kungarna i Europa fick ett starkare grepp om sina länder och försökte medvetet att prägla in skillnader i stället för likheter mellan det egna landet och grannländerna. Mycket förenklat kan vi säga att denna uppsplittring av Europa i avgränsade stater fortsatte ända till 1945.

Europatanken efter 1945

Vad hände då 1945? Andra världskriget var slut och Europa låg åter i ruiner. Förödelsen denna gång var värre än vanligt. Europa hade dessutom varit med om en fullständig moralisk och etisk kollaps i form av nazism och fascism. Vi kan gott säga att inget var sig likt. Något radikalt måste göras på den europeiska fronten.

Europa får inte en gång till slitas sönder i krig och konflikter, det var alla ense om 1945. Men hur skulle detta förhindras? Hur skulle Europa skydda sig mot en ny Hitler? Hur skulle den europeiska kulturen skyddas mot våldsideologier och krigshetsare? Svaret var på ett sätt självklart, genom samarbete. problemet var bara hur detta samarbete skulle byggas upp. Man försökte sig på två vägar, varav den ena blev mer framgångsrik än den andra. Redan 1947 bildades "Internationella kommittén av europeiska enhetsrörelser", en samarbetsorganisation av rörelser som efter 1945 spontant uppstått för att verka för en europeisk enhet. Ur de möten denna rörelse kallade till växte Europarådet fram. Europarådet blev den första institutionen för organiserat europeiskt samarbete.

EU och Europarådet

Om vi idag ställer frågan: hur samarbetar européerna? Får vi troligtvis svaret, genom EU. Det svaret skulle vi knappast fått i början av 1950-talet. Då skulle de flesta svarat: genom Europarådet kommer Europa att enas och samarbeta i framtiden. Europarådet kom till före EU och hade en lite annan inriktning. Europarådet, som bildades 8 maj 1949, lade tonvikten på juridik, lagar och rättigheter. Efter nazismens förtryck skull en ny stark europeisk rättsordning skapas. Individens rättigheter och friheter skulle garanteras av en överstatlig organisation. Man antog en europeisk deklaration om de mänskliga rättigheterna och anknöt därmed till franska revolutionens ideal. En domstol, Europadomstolen, sattes upp för att vaka över dessa rättigheter. Ingen europeisk stat skulle själv få vaka över demokrati och rättigheter, det skulle bli en europeisk angelägenhet. Frihet och demokrati skulle bli grunden för den europeiska identiteten. I Europarådets stadga, artikel 1 står följande:

Europarådet skall ... åstadkomma en närmare förening mellan medlemmarna, för att trygga och realisera deras gemensamma ideal och principer och främja deras ekonomiska och sociala utveckling.

Det ekonomiska samarbetet

Parallellt med detta politiska och rättsliga samarbete i Europarådet satte man igång ett ekonomiskt samarbete. Om de europeiska staternas ekonomier knyts samman kommer staterna och människorna närmare varandra och krig förhindras. Om arbetskraft och kapital fritt får röra sig över gränserna knyts inte bara ländernas ekonomier närmare varandra, vi skapar större välstånd och mänskliga kontakter. Så tänkte initiativtagarna till det ekonomiska samarbetet.

Det första man ville ha överstatlig kontroll över var kol- och stålindustrin, grunden för rustning och krigsindustri. Inget europeiskt land skall längre själv kontrollera kol- och stålproduktionen, det skall bli en europeisk angelägenhet. Så bildades 1952 den s.k. kol- och stålunionen, embryot till det som senare skulle bli EU.

Det ekonomiska samarbetet fortsatte och utvidgades till ett mer renodlat politiskt och kulturellt samarbete. 1957 undertecknades det s.k. Romfördraget och därmed bildades den Europeiska ekonomiska gemenskapen (European Economic Community, EEC). Denna ekonomiska gemenskap blev till en mer allmän gemenskap på 1970-talet då den Europeiska gemenskapen (EG) såg ljuset.

I början av 1990-talet var det dags att skapa den Europeiska unionen (EU). Det ekonomiska samarbetet hade segrat över det mer politiska och rättsliga i Europarådet. Eller kompletterar dessa varandra? Varför blev då aldrig Europarådet det samlande organet för det europeiska samarbetet? Till Europarådet anslöt sig nästan alla Västeuropas stater, EEC bestod bara av sex stater när det bildades 1957. Varför utvecklades aldrig Europarådet till en Europeisk union? Detta är frågor som vi inte kan svara på, utan lämnar över till dig att fundera över.

 

Text: Per Höjeberg, lektor i historia på Norra Reals gymnasium
 

Läs mer om

Publicerad: 01 oktober 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016