S

Europas judar under medeltiden

Här följer en kortfattad kronologisk överblick över judarnas historia i Europa under medeltiden från 600-talet fram till den kristna erövringen av Spanien i slutet av 1400-talet.
Bild:

Under medeltiden fördrevs den judiska befolkningen från flera av Europas länder medan andra istället välkomnade dem.

Efter romarrikets fall

Omkring 600 e.Kr - efter folkvandringstiden - framstod den romerska kyrkan som den obestridda segraren. Ett efter ett böjde sig barbarfolken inför korset. Men judarna höll orubbligt fast vid sin ärvda tro. Då satte påven Gregorius den store upp regler för hur man skulle behandla alla judar. Man borde inte försöka omvända dem med tvång. Judarna skulle dessutom få behålla sin gudstjänst, men förbjöds däremot att missionera. Judendomen skulle hädanefter inte få fortsätta breda ut sig i den kristna världen. Ämbeten och viktiga uppdrag fick man nu heller inte anförtro judarna.

600-talet blev judarna föremål för häftiga förföljelser i västgotiska Spanien där de tidigare under romarnas styre hade tolererats och behandlats väl.

Judendomen blomstrade under islams storhetstid

Under 700-talet kom islams seger i Spanien. Detta skedde just när det judiska kulturcentrat i Babylonien började vissna. Nu blommade istället judisk kultur, vetenskap, konst och litteratur upp i Spanien, särskilt i början av 900-talet.

Mot slutet av 1000-talet drevs judarna bort från det moriska Spanien. Judarna fick nu istället skydd hos kung Alfons den VI av Kastilien (ett område i övre delen av Spanien). Hans efterföljare fortsatte därefter att visa tolerans mot judarna och drog nytta av deras tjänster ändra till slutet av 1300-talet. Eftersom kyrkan förbjöd kristna att ta ut ränta när man lånade ut pengar fick judarna ofta sköta detta. De spanska judarna fick därmed ofta fungera som mellanhänder i både ekonomiska och kulturella sammanhang.

Under hela medeltiden var Europa, Nordafrika och Mellanöstern uppdelat mellan muslimer och kristna. De båda religionernas anhängare kunde ofta inte färdas fritt inom varandras områden, men judarna hade i regel andra judar som kunde ta emot dem var de än färdades.

Under större delen av islams storhetstid (750-talet till 1250-talet) drev judarna omfattande handel mellan öst och väst. Deras förbindelser sträckte sig från Västeuropa ända till Indien och Kina. De förde kryddor och parfymer till Europa liksom olika uppfinningar och nymodigheter såsom siffrorna och nolltalet. De banade väg för den nya penninghushållningen och kreditväsendet.

Genom araberna blev judarna arvingar till antiken och bidrog till att sprida de grekiska tänkarnas verk till Europa. Med sin språkliga lärdom, sin kreativitet och forskningsfrihet gav judarna viktiga impulser till både renässansen och humanismen.

Judiskt inflytande kan spåras i filosofi, matematik, astronomi och medicin. Sjö- och stjärnkort ritades av judar, som också konstruerade navigationsinstrument. Om inte Columbus själv var jude, som några menar, så vilade i varje fall hans resa på de förutsättningar som de judiska vetenskapsmännen hade skapat.

Korstågstiden - en katastrof och vändpunkt i judarnas historia

År 1095 hölls kyrkomötet i Clermont där påven Urban II förberedde det första korståget. Portugal och Spanien, där kristna och muslimer sedan länge var i konflikt mot varandra, hade ingen del i korstågen. Men det övriga Europa skulle under de följande tvåhundra åren komma att genomsyras av dess anda.

Bild:

Under medeltiden blev judarna förföljda för sin tro. När korstågen började satte korsriddarna igång massmord på judarna. Överallt där korstågen drog fram ställdes judarna inför valet att döpas eller dö.

1100- och 1200-talen blev ödersdigra århundraden för judarna i Europa. Judarna, som enligt kyrkan var Jesus äldsta fiender, skulle nu inte längre kunna leva i skydd bakom kristna murar. Detta kungjordes (meddelades) av kyrkan medan korsfararna drog till det Heliga landet för att kämpa mot de otrogna (muslimerna).

Vägarna till Konstantinopel gick utmed floderna Rhen och Donau. I många av städerna längs de rika floddalarna utrotades judarna med eld och svärd av laglösa korsfararhopar, trots att både andliga och världsliga myndigheter ofta försökte skydda dem. De angripna försvarade sig ofta så gott de kunde med vapen i hand eller dödade sig själva och varandra. Sällan gick de med på att låta sig döpas. Hotet mot judarna spreds därefter från korsfararna till befolkningen som nu på många ställen började behandla judarna värre än tidigare.

Under 1100- och 1200-talen bröts judarnas välstånd genom plundringar, annullering (upphävande) av korsfarares skulder till judar samt genom judefientlig lagstiftning. Deras kulturnivå sänktes i takt med att judiska lärosäten och församlingar upplöstes. Korstågen blev därför en ödesdiger vändpunkt i judarnas historia. Samtidigt bidrog korstågen till att skapa nya handelsmönster som minskade betydelsen av judarnas del i handelsutbytet mellan Västeuropa och Främre Orienten (sydvästra Asien och nordöstra Afrika som huvudsakligen är beläget vid östra Medelhavet).

Bild:

Judar som grillas i helvetet. Kristen propagandamålning från korstågstidens Europa på 1100-talet.

Från 1100-talet till 1400-talet - i samband med korstågstiden - bröts de tyska judarnas välstånd och skaparkraft. Judar från de tyska kärnländerna strömmade nu österut in i Polen där det hade funnits tysktalande judar alltsedan 800-talet. De nyinflyttade judarna kunde där ägna sig åt olika yrken i städerna vilket i hög grad bidrog till att skapa ett mått av penninghushållning, särskillt i de östra delarna av Polen som var ekonomiskt efterblivna. I Polen fick judarna stor handlingsfrihet och hade till och med egen rättsskipning.

Under ett kyrkomöte i Rom år 1215 fastställde påven Innocentius III nya regler som skulle gälla Europas judar. Han bestämde bland annat att judarna skulle bära ett runt gult märke av tyg på kläderna (syftade på judaspengarna). Innocentius kom att bli den förste påve som direkt förföljde judarna. Nu beskylldes judarna för ritualmord och många andra hemskheter. Det sades till exempel att judarna använda blod från kristna barn som ingrediens i sitt osyrade påskbröd.

Judarna utpekades som syndabockar

Så snart de kristna samhällena drabbades av någon stor olycka, brand, fiendeangrepp eller epidemi, skyllde man nu på judarna. Särskilt gällde detta epidemierna eftersom ingen vid den här tiden visste något om deras orsaker.

1347–1350 härjade digerdöden i Europa. Ett rykte spreds enligt vilket rabbinerna i den spanska staden Toledo skulle ha sänt gift till sina judiska kollegor i hela det kristna Europa för att förgifta brunnarna. Ryktet blev med tiden allt mer trovärdigt eftersom judarna tycktes drabbas mindre av pesten än de kristna. Att orsaken kunde bero på att judar hade bättre hygien och levde mer isolerat förstod man inte. Förfärliga pogromer (förföljelser) ägde rum och judarna fördrevs från många städer och länder. Detta överensstämde till stor del också med de kristna makthavarnas strävan efter religiös och politisk likformighet (likhet/homogenitet).

Judarna fördrevs i vissa länder och togs emot i andra

Redan år 1290 fördrevs judarna från England och under 1300-talets gång tvingades de ut ur Frankrike, Ungern och delar av Tyskland. De flesta av de tyska judarna som inte hann fly österut i samband med digerdöden blev dödade.

Under 1300-talet och 1400-talet var judarna i Italien i stort sett fredade. Detta gällde ända till motreformationen på 1500-talet.

Hetsen mot judarna från kyrkans sida nådde Spanien först i slutet av 1300-talet. De som omvände sig räddade livet och fick till en början mycket förmånliga villkor, men 1482 sände drottning Isabella den grymme storinkvisitorn Torquemada mot de spanska judarna. De sista som ännu bekände sig till judendomen drevs ut ur Spanien 1492. Även i Portugal landsförvisades judarna. Många judar från Spanien och Portugal utvandrade till Amsterdam, London, Florens, Hamburg och andra stora europeiska städer.

Det var Oliver Cromwell som åter öppnade dörren till England för judarna. England och Holland drog på 1600-talet och 1700-talet stor nytta av de portugisiska och spanska judarnas kapital, förbindelser och handelsskicklighet.  Samtidigt stagnerade (avstannade) den ekonomiska utvecklingen i Spanien och Portugal.

Publicerad: 12 augusti 2015
Uppdaterad: 18 oktober 2016