S

Napoleon erövrar Europa : Uppror i Spanien

Spanien och Frankrike stod först på samma sida mot Storbritannien. När franska trupper väl var i Spanien svängde dock den spanska inställningen till de allierade fransmännen. Mer och mer framstod den franska armén inte som befriare, utan som en ockupationsmakt.
Bild:

Den franska ockupationsmakten i Spanien tog till hårda medel för att försöka behålla kontrollen. Detalj från en målning gjord av Francisco Goya (1746-1828).

Madrid den 2 maj 1808

I april 1808 tvingade Napoleon den spanske kungen Carlos och kronprinsen Ferdinand att avgå och acceptera Napoleons bror Joseph som spansk kung. När denna nyhet nådde Madrid gjorde befolkningen uppror. Även de lägre skikten i det spanska samhället, de som kunde tänkas vinna något på att franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet, och broderskap spreds till deras land, vände sig mot de franska inkräktarna. Den 2 maj gick folk ut på Madrids gator och attackerade de franska styrkorna. Den spanska målaren Goya har några år senare försökt skildra detta nationella uppror mot den franska ockupationsmakten. Att fransmännen använde sig av Nordafrikanska soldater, de s.k. mameluckerna, gjorde inte saken bättre. Spanien hade länge varit ockuperat av en annan Nordafrikansk folkstam, morerna. Minnet av denna ockupation hade hållits levande i Spanien och hjälpte till att skapa en nationell stämning och kampglöd denna majdag 1808.

Fransmännen fick snart kontroll över situationen och gick till motattack. Tusentals spanjorer avrättades efter summariska rättegångar eller helt utan rättegång. Den 3 maj avrättades åtskilliga madridbor, som på bilden här nedan. Hatet växte. Den spanska nationalismen växte sig stark. (Se även tidningsartiklar från the Times längre ner på sidan.)

Spanjorerna börjar med guerillakrigföring

Snart upptäckte spanjorerna att det inte gick att militärt besegra fransmännen, de var för starka. Gick det inte att besegra den franska ockupationsmakten i ett stort krig - guerra - fick man övergå till krig i liten skala - guerilla. Så blev spanjorerna de första att utveckla denna typ av krigföring. Små begränsade attacker mot ockupationsmakten för att påminna om motståndet. Guerillakrigföring har sedan dess använts många gånger för att driva ut inkräktare ur sitt land. Att guerillakrig och nationalism föds på samma gång är inte en slump.

Bild:

Bilden visar franska soldater som arkebuserar några spanska frihetskämpar. Ingen kom undan kriget, hela befolkningen drogs in i det. Alla måste ta ställning för eller emot fransmännen, för eller emot den spanska nationen. Målning gjord av Francisco Goya (1746-1828).

Guerillan levde och verkade i skogarna eller andra otillgängliga trakter. Här bodde man, här tillverkade man sina vapen och sin ammunition. Här planerade man angreppen mot fransmännen.

Napoleonkrigen förvandlade kriget från att ha varit en kamp mellan professionella soldater, till att bli något som engagerade hela nationen. Fransmännen hade mobiliserat hela sin nation i en jättelik värnpliktsarmé. Spanjorerna mobiliserade sin nation i en bitter kamp för självständighet.New York Public Library

Bild:

Som du ser på bilden var kriget mot spanjorerna inte vackert. Goya har i denna målning "Que hay que hace mas? - Vad mer kan man göra" försökt skildra guerillakrigets brutalitet.

Ingen undkom kriget

Den spanska guerillan behövde stöd av civilbefolkningen. Efter attackerna mot fransmännens vapenföråd, transporter eller förläggningar gömde de sig bland civilbefolkningen. Civilbefolkningen blev därmed krigförande i fransmännens ögon. Ingen skillnad gjordes till slut mellan soldater och civila. Vem var för resten guerillasoldat? Han hade ju ingen uniform, inget skilde honom från den övriga befolkningen. Fransmännen slog till skoningslöst mot allt och alla. Det fanns ingen tid att reagera eller skydda sig - Ya no hay tiempo!!

Även de spanska nationalisterna slog till mot civilbefolkningen, om de inte obrottsligt ställde upp för dem. Civilbefolkningen kom i kläm och led. Hur de än betedde sig gick det illa för dem.

Kriget mot fransmännen i Spanien 1808-1814 blev bittert och blodigt. Hatet växte på båda sidor. Fransmännen försökte desperat upprätthålla sin ockupation. Fransmännen avrättade mängder med spanska motståndsmän i ett försök att skrämma den spanska befolkningen till underkastelse. Några lät sig skrämmas. För de flesta blev dock dessa avrättningar ytterligare ett skäl att bekämpa fransmännen. Den spanska nationalismen var född på gott och ont.

Artiklar från the Times om händelserna i Spanien 1808


Ur: The Times, 11 maj 1808

Nya underrättelser från Spanien, förändrar gradvis den bild av läget i Spanien, vi presenterade igår. Det står klar att det spanska folket inte uppträtt så passivt och likgiltigt till det som händer i Spanien, som vi först trott. Åsikterna går förstås isär vad gäller den spanska monarken och hans sons position, såväl som de krav de ställer.

Vissa provinser har erbjudit den nya härskaren sitt stöd och hjälp, och vi hoppas verkligen att han kommer att bli en verklig härskare och inte bara ett verktyg för de franska intressena. Andra provinser har svarat med tystnad, kanske för att de känner en viss misstänksamhet mot den roll Frankrike spelat under inledningen till revolutionen.

Ur: The Times, 12 maj 1808

Händelserna i Spanien blir för var dag allt intressantare, och vi fruktar att konflikten i detta olycksdrabbade land, helt rätt har förutsatts bli de slutgiltig och total underkastelse under Bonaparts vilja. Han har emellertid räknat med, och detta inte helt utan grund, ett motstånd i en långt högre grad än vad vi (engelsmän) tidigare anade att den spanska nationen var i stånd till och hade kraft att mobilisera mot honom. Vi är dock långt ifrån övertygade om att han är skrämd eller tror, som några säger, att han kan lita på Spanien.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Text:
Per Höjeberg
,
lektor i historia på Norra Reals gymnasium
Publicerad: 23 februari 2014
Uppdaterad: 17 november 2016