S

Napoleon erövrar Europa : Uppror i Tyskland och Österrike

Under Napoleons Bonapartes ledning kom Frankrike att besätta stora delar av Europa. På sina håll hälsades de franska trupperna som befriare från det gamla samhällets orättvisor. På de flesta ställen blev dock de franska trupperna inte välkomnade.
Bild:

Franska soldater i Berlin. Napoleonkrigen resulterade i upplösningen av tysk-romerska riket och sådde frön av gryende nationalism i Tyskland och Italien.

I Renlandet, Westfalen, Tyrolen, Italien och på många andra orter inträffade folkliga uppror mot Napoleons trupper. Längs i sitt motstånd gick spanjorerna. I Spanien hade också motståndet den största folkliga förankringen.

Tvångsutskrivningar av värnpliktiga

Det fanns många orsaker till det folkliga upproren mot fransmännen. En var värnpliktssystemet och tvångsmobilseringen till den franska armen, något som ägde rum även i de ockuperade områdena. Utskrivningarna i Italien och Tyskland blev så hatade att det ledde till antifranska stämningar, till nationalistiska ställningstaganden Europa inte hade sett tidigare.

Den franska ockupationsarmén bestod av värnpliktiga. De flesta officerarna var fransmän. Som i de flesta krig både tidigare och senare, uppträdde soldaterna inte alltid som de borde. Plundringar och översitteri var vanliga. Man tog det man ansåg sig behöva i form av mat, bränsle, boskap och kvinnor. Landsbygden i Tyskland, Italien och Spanien blev utarmat och folket svalt. Hatet vändes mot de franska soldaterna och allt de stor för. Det blev fransmännens fel att man svalt. Fransmännen måste bort.

Fransmännen förbjuder religiösa ceremonier utanför kyrkorna. Processioner och vallfärder betraktas som vidskepliga och ålderdomliga, de skall bort. Befolkningen regerar med att försvara sina ceremonier, präster och kyrkor mot de franska barbarerna. De religiösa och de nationella stämningarna blir ett.

Tyskt uppror mot fransmännen

I Tyskland organiserades befolkningen i ett väpnat uppror. Det var inte alltid som man hade vapen. Yxor, liar, spadar och hackor räckte inte till för att fördriva fransmännen, men det räckte till för att röra upp nationella stämningar och föda känslor som inte hade funnit tidigare.

Med fransmännen kom det en ny ordning. Feodalismen upplöstes, kyrkans egendomar konfiskerades och de religiösa klosterordnarna upplöses. Resultatet blev ett effektivare och rättvisare samhälle. Adelns privilegier var borta, men det nya effektiva skattesystemet ledde till högre skatter även för bönderna och nu måste alla betala. Skattelängder upprättades och ingen kom undan. Allt detta ledde till ett folkligt motstånd mot de nya franska idéerna. Kyrkan hade sedan länge varit en trygghetsfaktor för de fattiga bönderna, både känslomässigt och rent materiellt i form av fattigvård och hjälp på ålderdomen. När fransmännen upplöste ordnarna fanns det inte längre något skyddsnät för de fattiga. De lämnades att svälta ihjäl eller tvångsinskrevs i den franska okupationsarmén.

År 1808 under den franska ockupationen av Tyskland träder filosofer och diktare fram och håller medryckande tal, med syfte att väcka de nationalistiska känslorna. En av dessa filosofer var Johann Gottlieb Fichte. Han håller en rad tal i Berlin under vintern 1808 som han kallar för "tal till den tyska nationen". Dessa tal kom att få en stor betydelse för skapandet av en tysk identitet och nationalism. Fichte bygde sitt tal på tanken om en särskild oföränderlig tysk folkkaraktär eller folksjäl (Volkgeist). Enligt Fichte var den tyska folksjälen starkare och bättre än andra folk.

Fichte eldade mot de franska trupperna i Berlin, samtidigt var han klart inspirerad av den franska revolutionens idéer och medborgaranda. Han såg vad ett folk kunde göra om det stod enat och tog till vapen. Fichte ville nu att tyskarna skulle göra likadant som fransmännen. (Läs mer om Fiche och den tyska nationalismens framväxt i faktarutan längre ner.)

Bild:

Napoleon blickar ut över slagfältet vid Wagram, nordost om Wien, 6 juli 1809. Upptakten till slaget var att Österrike blivit sporrade av de franska nederlagen i Spanien och återigen anslutit sig till Frankrikes fiender. Den 6 juli stod det stora slaget vid Wagram, där Napoleon slutligen lyckas betvinga österrikarna. Målning av Horace Vernet, 1836.

Napoleon intar Wien 1809

Under belägringen av Wien bombarderas staden av det franska artilleriet, vilket enbart stärker försvarsviljan och känslan av att försvara sig mot det utländska hotet. När Wien väl är besegrat förstör Napoleon försvarsanläggningarna runt staden. Detta upplever wienarna som en antinationell handling. Man minns turkarnas belägring 1683, då Wien lyckades stå emot ett massivt turkiskt angrepp och bevara stadens frihet. Nu, 1809 går det sämre. Franska trupper finns över allt i staden och murarna, så fulla av minnen, rivs ner. Detta skapar ett nationellt motstånd mot fransmännen.

Tyrolarna gör uppror mot fransmännen

Tyrolen, bergslandet uppe i Alperna, har alltid haft ett stort mått av frihetskänsla. De fria bönderna gjorde 1809 ett uppror mot Napoleons arméer. I sina typiska tyrolerhattar organiserar bönderna folkliga uppbåd som går till angrepp mot fransmännen. En legendarisk symbol för detta uppror blev stormningen av borgen Kuffstein 1809. Borgen belägrades av tusentals tyrolare och intogs efter hårda strider. Ur detta växte det fram en tyrolsk och österrikisk nationalism, en känsla av att vi skall sköta oss själva, vi accepterar inte ett utländskt tvång och ockupation.

Tysk nationalism

Ur: Johann Gottlieb Fichte, Tal till tyska nationen, Bonnier, 1914, sid. 7, 68-69, 89, 95, 100, 123

Filosofen Johann Gottlieb Fichte var ursprungligen internationalist med hela världen som fädernesland. Men efter slaget vid Jena ändrade han åsikt och blev motståndare till den mångkulturella stat som Napoleon börjat bygga upp. Vad han vände sig mot och vad som väckte hans nationalkänsla var det politiska förtrycket i Napoleons imperium. Fichte manade nu medborgarna att offra sig för fosterlandet i en helig strid.

Vintern 1807 till 1808 höll Fichte sina berömda "Reden an die deutsche Nation" (Tal till tyska nationen), som skulle bli en av den tyska nationalismens viktigaste dokument. Syftet var att väcka tyskarna till kamp mot Napoleon. Fichte menade att den tyska kulturen var den mest ursprungliga och att språket var grunden för denna kultur: "Ni är det folk som i högre grad än något annat hyser fröet till mänsklig fullkomning." Den lutherska reformationen var också betydelsefull vid framhävandet av tysk kultur.

Berlin, där Fichte höll sina tal, var ockuperat av Napoleons trupper. Så bland åhörarna fanns även franska spioner och ibland överröstades han av de franska trummornas dån från gatan utanför. Men han lät sig inte störas:

Jag talar rätt och slätt för tyskar, rätt och slätt om tyskar, ej erkännande, utan absolut åsidosättande och förkastande alla de isolerade åtskillnader, vilka sedan århundraden tillbaka skapat olycksaliga händelser hos den ena nationen. […] Följaktligen är vår närmaste uppgift löst, nämligen den att finna det skiljande grunddraget mellan tysken och de andra folken av germansk härstammning. Olikheten har uppstått genast vid den första klyvningen av den ursprungliga stammen och består däri, att tysken talar ett enda till dess första utströmning ur naturkraften levande språk, och de andra germanska stammarna ett blott på ytan sig rörande, men i roten dött språk. […]

Vilket omätligt inflytande på ett folks hela mänskliga utveckling beskaffenheten av dess språk kan ha, det språk, som följer den enskilde ända in i det hemligaste djupet av hans gemyt vid tänkande och viljande och inskränker eller bevingar honom, som sammanknyter hela den människomängd, som talar det, till ett gemensamt förstånd, som är den verkliga ömsesidiga genomströmningspunkten för sinne- och andevärlden […].

Vi gå idag att uppfylla vårt löfte, på det sätt att vi ådagalägga det som skall uppvisas på den sista stora och i viss mening fulländade gärningen av världshistorisk betydelse från det tyska folkets sida: reformationen. […]

Reformationen tog dem med tyskt allvar efter deras fulla vikt. Och den hade rätt däri, att man borde ta allting på detta sätt, orätt, när den trodde att de andra tagit det så, och när den bestraffade dem även för andra ting än deras naturliga ytlighet och brist på grundlighet. Överhuvud taget är det detta den ständigt lika företeelsen i var och en av det tyska allvarets strider mot Utlandet, antingen nu detta befinner sig utanför eller innanför det egna landets gränser att Utlandet alls icke kan begripa, hur man kan åstadkomma så stort väsen över så likgiltiga ting som ord och talesätt […].

De i moderlandet kvarstannande tyskarna hade bibehållit alla de dygder, som de förut haft hemma på sin egen mark, trohet, redlighet, heder och ett öppenhjärtigt sinne. Men de hade icke erhållit mer av bildning till ett högre och andligt liv än den dåvarande kristendomen och dess lärare kunde meddela kringspritt boende människor. […]

Ha vi hittills under gången av vår undersökning förfarit rätt, så måste det här genast framstå klart, att endast tysken - den ursprungliga och inte genom godtyckliga stadganden förkvävda människan - verkligen har ett folk och är berättigad att räkna på ett sådant, och att blott han är mäktig en egentlig och förnuftsenlig kärlek till sin nation. […]

Text:
Per Höjeberg
,
lektor i historia på Norra Reals gymnasium
Publicerad: 23 februari 2014
Uppdaterad: 17 november 2016