S

Judarnas äldsta historia

Här följer en kortfattad kronologisk överblick över judarnas äldsta historia från forntiden fram till den arabiska erövringen av Palestina år 636 e.Kr.
Bild:

Moses med stentavlorna med de tio budorden. Målning av Rembrandt (1606-1669).

Omkr. 1230 f.Kr omtalas Israels folk i en inskrift från farao Meneptahs regering. Möjligen hade en del israeliska stammar uppehållit sig i Egypten och emigrerade nu till Kanaan (kuststräcka utmed östra Medelhavet). I så fall skulle det ha varit någon gång i mitten av 1200-talet f.Kr som den monoteistiska religionen om Jahve (Gud) tillkännagavs av Mose på berget Sinai och antogs av folket.

Moses budskap var att Jahve hade slutit ett förbund med Israels folk och att han var den enda riktiga guden, mäktigare än de andra folkens gudar. Häri låg ett frö till sammansmältning av nationalism och religiositet, men också ett frö till en universell monoteism och en världsreligion.

Omkr. 1200-1150 f.Kr rådde allmän oro i östra Medelhavsområdet. Krigstågen avlöste varandra. Detta sammanhängde bl.a. med ständiga anfall norrifrån av de s.k. sjöfolken, främst greker och filistéer. De senare bosatte sig i Kanaan och kom under lång tid att förbli Israels farligaste fiender. Efter dem kom landet mellan öknen och Medelhavets östra kust från Sinai till Syrien att benämnas Palestina.

Omkr. 1 000-950 f.Kr var en glanstid för Israels folk. David, som valts till konung över Juda stam, besegrade de hebreiska nordstammarna och enade Israel. Han erövrade därefter jebuséernas stad Jerusalem och gjorde den till rikets huvudstad. Kung David och hans armé besegrade även filistéerna.

Davids son Salomo byggde Jerusalems första tempel. Han hade vidsträckta handelsförbidelser bl.a. med södra Arabien. Efter honom splittrades riket i två delar, Israel i norr och Juda i söder. En lång period därefter fick båda rikena uthärda hårda strider med det mäktiga assyriska riket som härjade och plundrade i regionen.

År 722 f.Kr krossade den assyriske härskaren Sargon definitivt Israels rike och fördrev och förslavade en stor del av dess befolkning. Han lät därefter assyrier invandra till Israel. Därigenom uppstod blandfolket samariterna.

Juda rike förde efter Israels fall en osäker tillvaro som vasallstat under Assyrien. När Assyriens makt minskade, lyckades emellertid kung Josia att göra Juda rike oberoende.

År 627 f.Kr började profeten Jeremia predika. Han förenade kravet på trohet mot Jahve och lydnad för hans tio budord, med kravet på försvar av den nyligen uppnådda politiska självständigheten för Juda rike.

År 609 f.Kr stupade Josia i ett slag mot Egypten. Juda rike hamnade därefter först under Egyptiskt styre och sedan under det nybabyloniska riket som övertog assyriernas välde i Palestina. Babylonierna förde bort kungen av Juda samt alla de förnäma och förmögna judarna till Babylon. ”Den babyloniska fångenskapen” blev inledningen till årtusenden av judisk exil.

År 586 f.Kr förstördes templet i Jerusalem. Därmed kulminerade den babyloniska förföljelsen. Många judar utvandrade nu frivilligt till Egypten.

Namnet judar kommer från 500-talet f.Kr och syftar på ättlingarna av det forna Juda rikes invånare, var de än är bosatta.

Bild:

Den babyloniska fångenskapen eller babyloniska exilen, 587-537 f.Kr räknat från Jerusalems förstörelse till perserkungen Kyrus löfte om att de till Babylon bortförda judarna kunde återvända till Jerusalem och landet Juda. Det var eliten och de unga i främst Jerusalem som tvingades tåga till Babylonien, och detta skedde i tre etapper, och det var i samband med den tredje deportationen som babylonierna totalförstörde templet i Jerusalem. Målning gjord av Gebhard Fugel (1863-1939)

År 539 f.Kr störtades det nybabyloniska riket av perserkonungen Kyros som visade sig vara en human och tolerant härskare. Nu kunde judarna återvända till sitt land. Juda rike blev en persisk provins med självstyre och religiös frihet. Templet återuppbyggdes.

År 332 f.Kr erövrade Alexander den store Palestina, de feniciska städerna och Egypten. Perserriket krossades totalt år 330. Alexander fortsatte den persiska imperiepolitiken, men med ett inslag av grekiskt kulturinflytande. Judarna behandlades väl. De fick bland annat bosätta sig i den av Alexander nybildade staden Alexandria i Egypten.

År 163–162 f.Kr lyckades judarna kämpa sig till religionsfrihet under ledning av Judas Mackabéus. Mackabéerna, som hans efterföljare kallas, blev emellertid småningom förvärldsligade. De mötte därför motstånd från de religiöst lagtrogna fariséerna.

År 63 f.Kr intog den romerske generalen Pompejus Jerusalem varefter judarna hamnade under romerskt herravälde. Som styresmän använde romarna till en början kungar ur den herodianska dynastin, bland vilka Herodes den store är mest känd. Jesu Kristi födelse skall enligt evangelisten Matteus (kap. 2) ha inträffat i slutet av Herodes den stores regering, men det rätta året bör förmodligen vara något senare, ett eller annat år före vår tideräknings början. Efter hand övertogs styrelsen av romerska prokuratorer (höga ämbetsmän), bland dem Pontius Pilatus, som bland annat lät korsfästa Jesus.

År 29 eller 30 e.Kr bör vara Jesu dödsår.

Den judiska befolkningen i romarriket på Jesu tid levde under förtryck, ständigt hotade av den världsliga maktens förtryck och förföljelser. Men efter exilen hade judarnas nationella sammanhållning förstärkts med hjälp av religionen. Genom att följa bestämmelserna i Mose lag (Guds bud) och genomföra alla de offer och riter som krävdes för att försäkra dem om Jahves nåd, väntade de på Messias, frälsarens, ankomst. Messia - den smorde, som ordet betyder - skulle krossa hedningarnas styre och upprätta det judiska världsriket, Gudsriket på jorden.

Jesu lära smälte till stor del in i det messianska mönstret och fick därför starkt gensvar, men det centrala budskapet om Guds kärlek som i gestalten av Människosonen - Guds son, hade stigit ned till alla människor fråm himlen, det trodde judarna i allmänhet inte på. Idén om Guds son var direkt stötande för både lagfromheten och de nationella storhetsdrömmarna. Jesus fick därför många fiender bland sitt eget folk.

Mot de tillsatta romerska härskarnas hårda styre restes ständigt nya uppror av messianska aktivister och upproren slogs ned med allt skoningslösare hårdhet av romarna.

Bild:

Romersk relief från den s.k. Titusbågen som visar delar av det byte som togs från templet i Jerusalem i samband med erövringen av staden år 70 e.Kr.

År 70 e.Kr erövrade den regerande kejsarens son Titus Jerusalem och förstörde det judiska templet. Judéen blev nu en romersk provins.

År 132 e.Kr slog kejsar Hadrianus ner ett stort judiskt uppror varefter Jerusalem gjordes om till en romersk stad. Judarna förbjöds hädanefter att bo där.

Den judiska diasporan växte genom de många krigen. Judar såldes som slavar eller rekryterades som soldater o.s.v. Vid tiden för Kristi födelse skall det i Medelhavsvärlden ha funnits bortåt fem miljoner judar.

År 323 blev kristendomen statsreligion i det romerska riket. Judarna började nu beskyllas för Jesu korsfästelse. Undantagslagar utfärdades så småningom mot judarna och deras religionsutövning. De förbjöds att ingå äktenskap med kristna, inneha statsämbeten, bygga nya synagogor, värva nya anhängare m.m. Många judar blev tvångsdöpta eller fördrevs från sina boplatser.

År 395 delades det romerska riket och Palestina kom nu att lyda under Östromerska riket. (Eftersom grekiskt språk och grekisk kultur tog överhanden, bör detta rike åtminstone från omkring 800 hellre kallas Bysantinska riket.)

År 636 erövrade araberna Palestina. Moskéer byggdes i Jerusalem, som blev en helig stad för islams bekännare liksom den var det för judarna och de kristna. Judar tilläts fortfarande inte att bo där.
 

Text: Per G Andreen, f.d. docent i historia vid Stockholms universitet och lektor vid Djursholms Samskola 1951-1974
 

Läs mer om

Publicerad: 25 juni 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016