S

Drottning Elisabet I, reformationen och irländarna

Spänningen växte under 1500-talet ute i Europa mellan den katolska läran och den nya protestantiska trosbekännelsen. Europa var uppdelat i två block. De katolska staterna med bland annat det mäktiga spanska riket under Filip II stod mot de protestantiska länderna. I England regerade drottning Elisabet I.
Bild:

Drottning Elisabet stödde sig huvudsakligen på protestanterna. Men England vimlade också av den spanske kungens spioner, vilka alla arbetade på att åstadkomma en omvälvning i syfte att föra en mer spanskvänlig och katolskt sinnad regent till Englands tron. Farligast för Elisabet var hennes katolska släkting, den sköna Maria Stuart.

Drottning Elisabet kände sig hotad av de mäktiga katolska staterna och inte utan skäl. Hon hade desto större anledning att göra det då många av hennes undersåtar hyste sympati för den katolska saken. Framförallt gällde detta irländarna. Reformationen (införandet av den protestantiska läran) hade alltså knappast vunnit något insteg hos irländarna. Man kan säga att katolicismen kom att förknippas med den irländska nationaliteten. De katolska irländarna var därför fientligt inställda till Elisabet. Hon måste av den anledningen ingripa med militära medel på ön.

Själv var Elisabet inte speciellt entusiastisk över att använda soldater mot Irland. Det var ett kostsamt och vågad projekt. Men Irland var ett hot mot såväl henne som mot den protestantiska läran. Det katolska Spanien försökte komma irländarna till hjälp. Deras armada gick dock under och med den irländarnas hopp om befrielse från de protestantiska engelsmännen.

Drottning Elisabets trupper kom att frammana skräck på Irland. Hennes erövring av den irländska ön blev en fasansfull tilldragelse för irländarna. Inställningen hos de protestantiska engelsmännen var att den katolska keltiska (irländska) kulturen och nationaliteten måste utplånas. Reformationen utfördes med svärdet. Det engelska herraväldet krävde alltså att den irländska katolska nationaliteten helt undertrycktes.

Samtida ögonvittnen berättar om hur irländarna plågades av de engelska inkräktarna: Ut från skogen kom de krypande, för benen bar dem inte. De såg ut som spöken uppstigna ur sina gravar och de åt kardaver. Ett annat ögonvitte berättar om avrättningen av en irländsk hövding, Murrough O'Brien av Limerick. En gammal kvinna lyfte upp hövdingens huvud och slickade i sig det framströmmade blodet. Hon menade att hans blod var för dyrbart att spillas ut på marken.

Protestantiska engelsmän kom nu att härska över katolska irländare. För att hindra irländarna från att göra uppror började man fördriva delar av den irländska befolkningen från vissa områden. De irländska befolkningsgrupperna blev ersatta av protestanter från Skottland, England och Wales. Ulster (nuvarande Nordirland) blev nu koloniserat på detta sätt.

Biskop David Rothe skrev 1617 om katolikerna. De levde enbart på jordbruk och det var farligt att driva bort dem från sina fädernegårdar. Visserligen saknade de vapen, men de skulle använda sina naglar och tänder. De skulle slåss för sina altare, sin katolska tro och hellre dö på sina fäders jord, än begravas i landsflykt i en okänd jord.

Dock fick en del katoliker bo kvar som torpare och arbetare åt de engelska protestantiska kolonisterna. Katolikerna fick leva under svåra ekonomiska och sociala villkor. Ett protestantiskt och ett katolskt Irland började växte fram, med starka sociala och ekonomiska motsättningar. Även kulturellt och nationellt växte två Irland fram - ett katolskt gäliskspråkigt och ett protestantiskt engelskspråkigt. Drottning Elisabet grundade Trinity College. Meningen var att det skulle bli ett protestantiskt intellektuellt center.


Litteratur:
Bernadette Devlin, The price of my soul, Knopf, 1969
Robert Kee, Ireland, Abacus, 1994
J. E. Neale, Drottning Elisabet, Skoglund, 1947
Maire O'Brien and Conor Cruise, Ireland, Thames and Hudson, 1994
The Oxford illustrated history of Ireland, ed. by R. F. Foster, Oxford Univ. Press, 1994
Cecil Woodham-Smith, The Great Hunger, Penguin, 1962
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 11 februari 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016

Annons